Miljöfarliga vrak är ett problem såväl i Sverige som i resten av världen. Chalmers vrakgrupp består av forskare med spetskompetens inom riskhantering, marin biogeokemi, ekotoxikologi och maritim miljövetenskap. Arbetet omfattar såväl riskbedömning av miljöfarliga vrak som dumpningsområden för kemiska stridsmedel.
Miljöfarliga vrak
I början av 2000-talet uppmärksammades problematiken med miljöfarliga vrak såväl internationellt som i Sverige. Tusentals vrak, varav många från andra världskriget, hade nu legat så länge på botten att de börjat rosta sönder och läcka olja. Mot denna bakgrund har en grupp forskare vid Chalmers sedan 2007 arbetat med att bygga upp en riskbedömningsmodell, VRAKA, med syfte att underlätta prioritering av vilka vrak som det är mest angeläget att inspektera in situ, och i förlängningen kanske sanera. Chalmers vrakgrupp består av forskare med spetskompetens inom riskhantering, marin biogeokemi, ekotoxikologi och maritim miljövetenskap. VRAKA är unik i sitt slag, har rönt internationell uppmärksamhet och används idag av Havs och vattenmyndigheten i deras arbete med att hantera miljöfarliga vrak.
Vrak utgör hot mot den marina miljön
Vrakproblematiken ser ungefär likadan ut världen över; vrak som innehåller olja eller annan miljöfarlig substans utgör ett hot mot den marina miljön, vilket också innebär omedelbara följder för människor exempelvis i form av stränder nedkletade med olja eller förstörda fisk- och skaldjursbestånd. Det finns också exempel på vrak som ligger och läcker små mängder olja under lång tid. Tidigare har den allmänna uppfattningen varit att naturen själv tar hand om dessa utsläpp. Chalmers vrakgrupp har arbetat utefter hypotesen att de små kontinuerliga utsläppen också kan vara av betydelse och har därför också ägnat sig åt ekotoxikologiska studier av låga koncentrationer av olja. Idag vet vi att även små utsläpp av olja påverkar naturen negativt.
VRAKA gör det möjligt att prioritera bland vraken
Att sanera ett utsläpp från vrak är ofta dyrare än att gå ned och tömma vraket innan det har börjat läcka. Idag finns det teknik för att tömma vrak, och det finns imponerande exempel där man tömt vrak på 3600 m djup (!) uteslutande med hjälp av små fjärrstyrda undervattensfarkoster. Men, alla undervattensoperationer är kostsamma och det är av största vikt att prioritera de vrak som utgör störst risk först, och helst på förhand veta ungefär hur mycket olja det kan tänkas finnas kvar i vraket, samt var den är lokaliserad, innan en saneringsoperation drar igång. En ytterligare komplicerande faktor är att det oftast saknas en myndighet med utpekat ansvar för vraken.
Sedan 2016 har Havs- och vattenmyndigheten ansvar att i samverkan med övriga berörda myndigheter leda arbetet med hanteringen av miljöfarliga vrak i Sverige. Detta är ett stort framsteg och ett resultat av flera års intensivt arbete, både inom ramen för regeringsuppdrag, samt nationella och internationella forskningsprojekt. En viktig del i arbetet har varit Chalmers utveckling av VRAKA och samarbetet med myndigheterna fortsätter inom området, nu med utökat fokus att även omfatta dumpningsområden för konventionella och kemiska stridsmedel.
Riskbedömningsverktyget VRAKA
VRAKA är en metod som syftar till att ligga till grund för beslutsstöd gällande potentiellt miljöfarliga fartygsvrak. Riskbedömningsmetoden är baserad på ett väletablerat ramverk för riskhantering (ISO, 2009).
Metoden består av två delar; (1) ett verktyg för probabilistisk uppskattning av sannolikheten för utsläpp, samt (2) metoder för uppskattning av konsekvenser av ett sådant utsläpp, där vårt arbete ännu fokuserar på steg 1.
Schematiskt kan VRAKA del 1beskrivas enlig följande: Uppskattning av sannolikheten för utsläpp, bygger på en kombination av sannolikheten för att miljöfarligt ämne finns kvar i vraket och sannolikhet för skada på vraket till följd av ett antal aktiviteter och plats- och vrakspecifika indikatorer som anses bedöma vrakets status och känslighet för påverkan.
Aktiviteter i modellen som kan påverka ett vrak är anläggningsarbete, nedbrytning (korrosion), dykning, instabil botten, militär aktivitet, sjöfart, stormar och trålning. För att få input data till modellen hur dessa olika aktiviteter kan påverka ett vrak har vi använt expertelicitering, för att med hjälp av strukturerade frågor kunna beskriva hur sannolikt det är att olika aktiviteter kan leda till utsläpp från vraken.
Denna information kombineras sedan med sannolikhet för att miljöfarligt ämne finns kvar till en sannolikhet för utsläpp baserat på ett för VRAKA anpassat felträd. De bedömningar som ska göras kan om så önskas anges i form av ett intervall snarare än ett punktvärde om osäkerhet kring indatas absoluta värde föreligger. Detta medför att resultat kan erhållas i form av sannolikhetsfördelningar snarare än punktvärden vilket innebär att den osäkerhet som förmedlas via en specifik indata är möjlig att avläsa i resultatet.
Dumpningsområden med kemiska stridsmedel
Chalmers deltog 2016-2021 i EU-projekten, DAIMON 1 & 2 (Decision Aid for Marine Munitions) där målet var att utreda och ge stöd för beslut angående problemet med dumpad ammunition i marina områden. Projektet omfattade representanter från Polen, Finland, Tyskland, Sverige och Norge. I vårt närområde finns det rapporterat om 65,000 ton dumpad kemisk ammunition i Östersjön och Skagerrak. Dumpningar som skedde under och efter första och andra världskriget. Till exempel så utförde de allierade och ryska trupperna stora dumpningsoperationer av ammunition och kemiska stridsmedel i Östersjön och Skagerrak efter andra världskrigets slut. Då fanns det stora ammunitionslager kvar i Tyskland, som de behövde bli av med och en enkel utväg var att dumpa det till havs i områden med stora djup. Uttjänta eller skadade fartyg fylldes då med konventionell ammunition och kemiska stridsmedel. Fartygen sänktes sedan i djupområdena, t.ex. Måseskär på svenska västkusten eller Arendalsdjupet utanför Oslofjorden. I Östersjön dumpades istället stora mängder i Bornholms- och Gotlandsdjupen. Då kastades enskilda bomber överbord från fartyg.
