Större utsläpp
Det är väl dokumenterat hur enstaka större oljeutsläpp negativt påverkar den marina miljön. Komponenter i oljan, kolväten, orsakar en narkotisk effekt i organismer vilket medför att celler inte fungerar som de ska och detta kan ha dödliga effekter. Ytterligare effekter som kan inträffa är syrebrist och att solljus hindras från att tränga ner i vattenmassan, då oljeskiktet på ytan förhindrar syre och UV-strålar. Sjöfåglar förlorar den isolerande förmåga som fjäderdräkten har, när bara en mindre mängd olja fastnar i fjäderdräkten. Andra djur som använder päls för värmereglering, t.ex. sälar, förlorar denna förmåga när de blir nedkletade med olja (Lindgren 2015).
Små, frekventa utsläpp
Mindre oljeutsläpp, men som inträffar mer frekvent, är också en typ av oljespill som kan uppkomma från fartygsvrak. Denna typ av läckage från vrak är också dokumenterade flertalet gånger i nutid. Sedan början av 2000-talet har ekotoxikologisk forskning av såväl naturliga plankton- som bottensedimentsamhällen påvisat negativa effekter vid så låga koncentrationer som idag är tillåtet att släppa ut med länsvatten (15ppm). Effekter har observerats både i form av förändrad samhällsstruktur (förändrad artsammansättning) och förändrad samhällsfunktion (exempelvis förmåga att omsätta näringsämnen) vilket i förlängningen kan påverka det biogeokemiska kretsloppet i kustnära ekosystem (Hjorth et al 2007, Hjorth et al 2008, Petersen et al 2009, Lindgren et al 2012). Biogeokemiska kretslopp klassas som viktiga ekosystemtjänster då de bidrar till att upprätthålla fungerande marina ekosystem (Naturvårdsverket, 2009). Det finns mikroorganismer som specialiserat sig på att bryta ned olja, men dessa är inte frekventa i våra svenska kustvatten.
Trots att allt fler studier pekar på att även låga koncentrationer av olja ger en negativ påverkan på den marina miljön, är det svårt att in situ koppla effekter av låga koncentrationer av olja till enskilda vrak. Detta beror delvis på att det är svårt att veta exakt var oljan hamnar när det rör sig om små mängder som blandas i vattnet. Dels beror det på att det finns många andra källor, exempelvis sjöfart, till utsläpp av olja i kustnära marin miljö. Flertalet olika källor till dessa mindre oljespill ökar dock angelägenheten om att minska de respektive bidragen för att få ned den totala belastningen i marin miljö. Det finns idag inga säkra uppskattningar på hur stor andel av den olja som årligen når havsmiljön som härrör från vrak.
Ett alternativ till utmaningen att identifiera effekter in situ vid vrak är att göra en empirisk bedömning, baserat på experiment med låga koncentrationer av olja, antingen på lab under in situ-liknande förhållanden, eller i fält. Exempel på studier i fält kan vara att stänga in naturliga planktonsamhällen i stora kassar och sedan utsätta dem för en mycket låg engångsdos av olja (Hjorth et al. 2007 & 2008).
En ytterligare komplicerande faktor vid studier av miljöeffekter av olja är att olja är ett samlingsbegrepp för en mycket komplex blandning av olika kemiska ämnen. Upp till 17 000 (!) ämnen har identifierats i olika oljor. Bland dessa utmärker sig de polycykliska aromatiska kolvätena (PAH:er) som mycket giftiga och vanligt förekommande komponenter i olja. PAH:er används därför ofta som modellsubstans vid ekotoxikologiska effektstudier av olja.