”Vi fick åka ner på betald arbetstid och göra världens skillnad”

Chalmersmedarbetarna Lars Axvi och Fredrik Forsman undsatte 93 människor som kunde ha drunknat i havet utanför Greklands kust. I måndags natt landade de på svensk mark efter att ha tillbringat två veckor som frivilliga livräddare på Samos.

– Vi vill bara hjälpa människor att få det som vi har här hemma. Att få bråka om vem som ska ta ut komposten eller trassla ur dotterns fläta innan förskolan. De riskerar livet för att få det som vi har, säger Fredrik Forsman.
Till vardags arbetar de på institutionen för sjöfart och marin teknik, Fredrik Forsman doktorerar på sjösäkerhet och Lars Axvi är instruktör och föreläsare inom navigation. Under två veckor lämnade de den trygga miljön på Chalmers campus Lindholmen för att undsätta flyktingar i nöd. 
– Jag satt i en räddningsbåt i måndags morse och tänkte ”vad gör jag här?”. Det var helt sjukt, säger Lars Axvi.

Hans uppgift bestod bland annat i att etablera rutiner för kommande besättningar. Han inledde samarbeten med lokala myndigheter och hjälporganisationer för att förstå vad som händer och hur resurserna kan användas på bästa sätt.
– Det kunde samlas 4000 människor på en kaj med begränsad tillgång till toaletter, det blev ju en massa kiss och bajs där och då kan folk bli sjuka på riktigt, säger Lars Axvi.
– Ett par morgnar hyrde vi mopeder och åkte ut för att ta emot flyktingar, vi gav dem vatten och bananer och visade vart de skulle gå – en promenad på ett par-tre timmar…



Många flyktingar tar sig i land med livet i behåll. En del är nerkylda, andra är i bättre skick, men Lars Axvi påpekar att det är en fullständigt livsfarlig resa de gör.
– Det är som rysk roulett. Och barnen har på sig leksaker och uppblåsbara armpuffar när de åker, säger han och skakar på huvudet.

Både Lars Axvi och Fredrik Forsman är småbarnsföräldrar och fick uppleva situationer som var mycket svåra att hantera. Den värsta var när de en natt plockade upp två barn som inte gick att rädda. Lars Axvis båt var först framme vid den lilla klippan där nio personer hade sökt skydd från vågorna. Det var en minst sagt ogästvänlig klippa, vass och brant och oerhört svår att ta sig fram till med båten. Flera av människorna hade tappat sina skor och hade djupa sår i händer och fötter, de var nerkylda och livrädda. Och vågorna fortsatte att skölja över dem, gång på gång.

Lars Axvi berättar:
– Det var väldigt dåligt väder den natten. Jag såg att någon höll upp ett litet barn, för de ville visa att det fanns barn där. Det var flera barn, det minsta var ungefär ett år. Kunde inte gå i alla fall…

Människorna pekade åt ett annat håll och först förstod besättningen inte vad de menade men Fredrik Forsmans båt började åka dit medan Lars Axvis besättning försökte ta sig fram till klippan för att plocka upp människorna.
– Det var jobbigt. Vi ville ju inte ha sönder båten. Nio personer på en klippa är inte vardag i Sverige så här kan de få gå sönder, men där nere är det vardag och vi vill inte riskera att inte kunna använda båten nästa dag.

Till slut lyckades de ta sig fram så pass att de kunde få med sig människorna ner i båten.
– Det var dramatiskt. Alla grät och skrek, de var nerkylda och hade sår i händer och fötter. Jag tog hand om en liten tjej. Jag vet inte om hon pendlade mellan vakenhet och medvetslöshet, eller om hon bara somnade för att hon var trött, säger Lars Axvi.

Under tiden hade Fredrik Forsmans besättning upptäckt vad människorna på klippan pekade på.
– Vi såg något i vattnet. En man hängde på en plywoodskiva i vattnet och ett barn klamrade sig fast på hans rygg. Jag kände att min puls gick upp. Och så kände jag adrenalinet komma och så gick det ner och jag började jobba. Vi gjorde så som vi har tränat. Först tog vi upp pojken och sedan mannen. Det var en sådan otrolig glädje att får rädda dem, säger Fredrik Forsman och gör en liten paus innan han fortsätter:

– Sedan ser jag ett helvete. Det ligger människor i vattnet tillsammans med påsar, väskor, bråte, plywoodskivor, hur mycket saker som helst. Då finns det bara ett sätt att arbeta på. Det gäller att vara iskall, ta jobbiga beslut, prioritera vem man ska rädda. Jag jobbade som en maskin. Jag talade om för alla vad som skulle göras, vem som skulle räddas först, vem som skulle få hjärt- och lungräddning.



Efter att ha fått liv i någon vill man gärna fortsätta vårda den personen men Fredrik Forsman sa till de övriga i besättningen att om de hade fått upp vattnet ur lungorna, om de skrek, då hade de klarat sig – lämna dem och rädda nästa person!

Två lokala fiskare hjälpte till och tillsammans fick de den natten upp 39 personer. Två av dem var barn utan flytvästar. De andades inte. Hjärt- och lungräddning påbörjades men avbröts efter en stund – det fanns inget liv att rädda.
– Ett av barnen var ungefär två år. Vi hade tagit av kläderna och blöjan. Jag minns att jag kände med handen på barnets rygg och tänkte ”kan ett barn vara så här kallt och ändå vara vid liv?” Nej… Efter att vi fått alla i land brast det för mig. Tårarna sprutade. Sedan kunde jag inte köra båt längre…

– De anhöriga kunde vi inte hantera i det läget. Vi var bara tvungna att få dem i land. De kom förbi två dagar senare och tackade oss. Det var fint att få träffa dem efteråt, vi kände verkligen hur tacksamma de var, säger Lars Axvi.

– Mitt i allt detta finns det något fint. Det är en värme som sprider sig i kroppen när vi tänker att vi lyckades identifiera de kritiska punkterna och rädda dessa människor som var på gränsen till att drunkna. Hade vi varit slarvigare eller mer stressade hade det inte gått, säger Fredrik Forsman.



Lars Axvi och Fredrik Forsman har mycket erfarenhet av sjön och av livräddning, och de hade tränat och förberett sig noga inför resan. Ändå blev de tvungna att improvisera och göra nya riskbedömningar när de väl var på plats.
– Inget blev som vi trodde. Vi hade sagt att vi inte skulle ha folk i styrhytten, men allt det åkte ut genom fönstret direkt när vi såg hur det låg till. Människorna var nära döden, de kräktes, de var sjösjuka, de hade druckit för mycket vatten, de var inte mottagliga. De var döende. Och det var ett skeende som vi avbröt i sista minuten, säger Fredrik Forsman med ett leende.

Under de två veckorna de var på plats kom det totalt fyra larm som de fick rycka ut på, men det händer saker varje dag som den grekiska kustbevakningen åker ut på. En uppskattning är att 800 människor kommer i land varje dag, bara på Samos. Och tusentals människor har i år flytt över Egeiska havet, de flesta efter sommaren.

– Det är många som pratar om hur man ska stoppa flyktingströmmarna, men de som säger det har helt fel fokus. Det går inte att stoppa! Det man ska stoppa är en förstöring av levnadsvillkoren för de här människorna. Ingen vill lämna sitt hem, sin kultur, sina traditioner, säger Fredrik Forsman.

Hans perspektiv har skiftat efter upplevelsen på Samos.
– Jag mötte några syrier på centralstationen när vi kom hem och tidigare har det varit ett visst avstånd och en oförståelse men nu känner jag: jag förstår dig, jag känner igen ditt språk! Jag blir så vansinnigt frustrerad på all främlingsfientlighet. Varför är medmänsklighet en sådan bristvara idag? Ingen förtjänar att drunkna, säger Fredrik Forsman.


– Kan du hjälpa till så hjälp till! Det finns så mycket att göra. Det är fler organisationer som vill åka ner och det ska bli intressant att följa dem och se om vi kan ha en del i det här på Chalmers. Det vi gör varje dag gör vi för att få en bättre värld, säger Lars Axvi.



Erfarenheterna från Samos kommer ligga till grund för fortsatt forskning och utveckling inom sjösäkerhet. Det handlar mycket om hur gruppen arbetar tillsammans, om att optimera effektiviteten och maximera resurserna. Att både fysiskt rycka folk ur livshotande situationer och att skapa säkerhet på lång sikt.
– Vi assisterade 93 personer och jag kan säga att en tredjedel av dem inte hade överlevt om vi inte varit där. Det blev ett kollektivt problemlösande och tänkande utan att försaka det individuella ansvaret. De här erfarenheterna skapar forskningsfrågor som hade varit dolda för oss om vi inte hade åkt ner och upplevt detta, säger Fredrik Forsman.

– Det är lustigt att knappt 24 timmar efter att man har stått och halat upp människor ur vattnet så sitter man på en föreläsning om miljoninvesteringar i infrastruktur. Chalmers valspråk är ju ”världens skillnad” och det är ju så, vi fick åka ner på betald arbetstid och göra världens skillnad, säger Lars Axvi.

Fredrik Forsman och Lars Axvi tycker att media ofta målar upp en nattsvart bild av flyktingarnas situation, men de menar att det finns många goda krafter i samhället som gör bra saker. Och att alla kan göra något.
– Om människor objektifieras i media så öppnar det för att normalisera våld mot dem. Vi måste normalisera medmänsklighet istället. Visa värme, kärlek och omtänksamhet mot varandra. Varje sådan handling är ett steg mot en bättre värld. Jag känner ett ansvar att göra mitt bästa för att vara en god medmänniska, säger Fredrik Forsman.

Lars Axvi håller med:
– Skänk en slant till Gula båtarna, jag kan gå i god för att de pengarna används för att rädda människoliv. Och skulle de inte göra det så kan jag personligen betala tillbaka…

Samtidigt som all dramatik utspelade sig hade de en förhållandevis bekväm vardag i Grekland.
– Vi bodde på hotell, det var varmt och skönt, vi åt god mat. Vi pratade mycket, fixade med båtarna. Vi försökte förstå vad det är som händer. Det är som att lägga ett 2000 bitarspussel och vi har lagt kanske 200, säger Lars Axvi.

– Och de andra bitarna har inga bilder på sig, säger Fredrik Forsman.


Text: Katarina Wignell
Foto: Peter Wixtröm


VILL DU OCKSÅ HJÄLPA? GE ETT BIDRAG TILL GULA BÅTARNA

Läs mer i vårt nyhetsarkiv
Läs mer om Lars Axvi
Läs mer om Fredrik Forsman

Publicerad: on 17 jan 2018.