– Vi har upptäckt extremt stoftinbäddade galaxkärnor som är helt osynliga, både i vanligt ljus och i infraröd strålning. Vi tror att de döljer en hittills okänd, kompakt och mycket snabbt övergående fas av tillväxt. Antingen är det växande supertunga svarta hål eller en extrem form av stjärnfödsel. Den gömda aktiviteten driver också enorma ”vindar” och ”jetstrålar” som till slut kastar ut gas och stoft från galaxens kärna. Det kan vara så att dessa vindar fungerar som ett reglersystem för hur galaxerna utvecklas, säger Susanne Aalto.
Det som är gömt låter ganska svårt att undersöka. Hur ska ni göra det?
– Man måste använda sig av långa radiovågor (osynliga för ögat) som kan passera stoftet och dammet och avslöja vad som gömmer sig därinne. Vi har utvecklat en metod där vi bland annat använder strålning från molekyler och astrokemi som ”mätinstrument”. Vi använder stora internationella teleskop som t.ex. ALMA, Atacama Large Millimeter Array i Chile – där Chalmers också är en viktig leverantör av internationellt ledande mottagarteknologi (
Läs mer: Instrument från Chalmers ska se universums mest avlägsna delar). Chalmers är också engagerat i ännu mer långvågig teknik genom att delta i internationella nätverk av sammankopplade teleskop (LOFAR och VLBI), och i det framtida SKA.
Vad hoppas du på att projektet ska leda till?
– Vi hoppas bl.a. hitta en nyckel till gåtan hur supertunga svarta hål växer tillsammans med ”sina” värdgalaxer och vilka mekanismer som driver universums utveckling framåt. Vi letar också efter bevis på att supertunga svarta hål kan reglera sin egen tillväxt. Detta kan t.ex. ske genom vindarna - om de är tillräckligt kraftiga kan de driva ut gas från galaxen helt. Är de svagare så flödar gasen tillbaks så att den kan bidra till ytterligare tillväxt.
Din kollega, professor Jonathan Tan på avdelningen för Astronomi och plasmafysik har också lyckats få ett ERC Advanced Grant i år (Läs mer om Jonathans projekt Massive Star Formation Through the Universe). Du är chef för avdelningen som ingår i institutionen för rymd-, geo och miljövetenskap. Vad innebär två så här stora anslag för Chalmers roll i astronomiforskningen? – ERC anslagen innehåller så pass mycket resurser att det gör det möjligt att arbeta med forskningsfrågor i stor skala, vilket gör att Chalmers befäster sin plats i världseliten inom långvågig astronomi. På Astronomi och Plasmafysik har vi ett nära samarbete med Onsala Rymdobservatorium och det samarbetet är viktigt för våra framgångar. Vi ser också fram emot att vidga våra samarbeten med andra lärosäten, samt med andra avdelningar och institutioner på Chalmers.
Vilka konkreta saker planerar ni att använda anslaget till?
– För att kunna angripa de här frågorna så behöver vi ett koordinerat observationsprogram på flera internationella teleskop. Dels existerande anläggningar som ALMA samt två nya teleskop med planerad driftstart 2020: James Webb Space Telescope, som ska observera rymden från omloppsbana och SKA, Square Kilometer Array, som blir världens största radioteleskop.
– Parallellt måste vi arbeta med våra modeller, bl.a. för strålningstransport, dynamik, astrokemi, och MHD-simuleringar av jetstrålar (MHD=Magnetohydrodynamik). Så vi planerar att använda pengarna till att bygga upp ett forskarteam.
Du är den enda kvinnan på Chalmers med ett ERC Advanced Grant. Hur tänker du kring det?
– Tittar man på ERC statistiken för advanced grants så ser man att Sverige inte ligger så bra till när det gäller könsfördelningen. Det är intressant att fråga sig varför det är så och vad man kan göra åt det. Rent generellt så ser det mycket bättre ut för starting grants än för advanced. Är det ett tecken på att vi kan se fram emot en ny tid med fler framstående kvinnliga forskare? Eller är det en bekräftelse på en dystrare bild, där färre kvinnor är kvar på de ”högre” nivåerna?
– Balansen har förbättrats något inom astronomin på Chalmers. Som forskare och avdelningschef vill jag bidra till en miljö där människor kan bli sedda som individer och få utvecklas och där t ex kvinnor inte ”faller bort” från forskningen i högre grad än män, avslutar Susanne Aalto.