Galaxkrockar
Var och en av galaxkrockarna ovan studerades i projektet HiPEEC survey för att undersöka i vilken takt nya stjärnor bildas i sådana system. ​​(Klicka för beskrivning och upphovsman för varje enskilt foto)​​​​

Vackra kollisioner: Hubble visar sex galaxkrockar

För att fira ett nytt år har NASA och ESA:s rymdteleskop Hubble publicerat bilder på sex vackra galaxkrockar. Vart och ett av dessa sammanslagna system har studerats i ett nyligen avslutat projekt, där man undersökte ny stjärnbildning i sådana system. Krockar är en viktig aspekt av galaxutvecklingen och är bland de mest spektakulära händelserna under en galax livstid.​
Under en krock genomgår galaxerna dramatiska förändringar i utseende och "stjärninnehåll". Händelserna är utmärkta laboratorier om man vill spåra bildandet av stjärnhopar under extrema fysiska förhållanden.

I Vintergatan bildas vanligtvis stjärnhopar med en massa motsvarande 10 000 gånger vår sols massa. Det är ingenting i jämförelse med stjärnhoparna som bildas i krockande galaxer, som kan nå miljoner gånger solens massa.

De täta stjärnhoparna lyser också extremt starkt. Även efter kollisionen, när de galaktiska systemen börjar gå över i en mer lugn fas, kommer de massiva stjärnhoparna att lysa upp hela sin värdgalax, som långvariga vittnen om tidigare kollisioner.

Genom att studera de sex galaxkrockarna som visas här har undersökningen Hubble imaging Probe of Extreme Environments and Clusters (HiPEEC) undersökt hur stjärnhopar påverkas under kollisionerna och de snabba förändringarna som då drastiskt ökar den takt med vilken nya stjärnor bildas i galaxerna.

– För mig var det mest intressanta resultatet att de två mindre sammanslagna systemen (dvs. när en massiv galax och en mindre massiv galax kolliderar) i studien har den överlägset högsta förekomsten av stjärnhopar, säger Sabine König, en av två Chalmers-astronomer som deltagit i studien.

– Så förhållandena i de båda galaxerna stöder att mer av stjärnmassan i en galax ligger i stjärnkluster än vad vi observerat i de andra större sammanslagningarna som ingår i studien (kollisioner mellan två galaxer med lika stor massa). En anledning till skillnaden mellan hur effektivt stjärnhopar bildas kan vara att vi för de två mindre sammanslagningarna har funnit att stjärnhoparna inte finns där den molekylära gasen finns, där man normalt skulle förvänta sig att finna dem.

– Därför tycker jag att det är särskilt viktigt att inte bara studera större galaxkrockar och deras betydelse för hur galaxer och universum utvecklas, utan också mindre krockar, som förekommer mycket oftare än de stora krockarna, säger Sabine König.

Hubble har gjort det möjligt att lösa upp stora stjärnbildande "knutar" som visat sig vara kompakta unga stjärnhopar. Hubbles observationer i ultraviolett och nära infrarött ljus av dessa system har använts för att härleda stjärnhopars ålder, massa och lyvscykel, samt för att analysera stjärnbildningshastigheten inom dessa sex sammanslagna galaxer. HiPEEC-studien avslöjar att stjärnhoparna genomgår stora och snabba variationer i sina egenskaper, med de mest massiva klusterna bildade mot slutet av en kollision.

Var och en av galaxkrockarna som visas här har tidigare publicerats av Hubble.


Mer information

The Hubble Space Telescope​​ drivs av NASA, National Aeronautics and Space Administration och ESA, the European Space Agency. 

The HiPEEC survey leddes av Angela Adamo, vid Stockholms Universitet. I det internationella teamet ingår också Susanne Aalto och Sabine König på Chalmers tekniska högskola, institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap. 

Sidansvarig Publicerad: fr 15 jan 2021.