Fakta är en sak – värderingar en annan

​I klimatdebatten kan vi ofta höra argumentet ”Vetenskapen kräver att vi ska minska utsläppen”. 
– Men det argumentet är problematiskt, säger Christian Azar, professor i energi och miljö på Chalmers. I en filmad keynote-presentation från Act Sustainable Research Conference ifrågasätter han ”vetenskapen kräver"-retoriken i en diskussion om relationen mellan vetenskap och politik. 
Christian Azar, varför är det problematiskt eller till och med felaktigt att hävda att ”vetenskapen kräver” olika åtgärder. 
– I grund och botten handlar det om att vetenskap är en metod för att ta reda på hur världen är beskaffad. Men vad vi ska göra åt de problem som mänskligheten står inför är en annan sak. Det kan inte vetenskapen ensamt svara på. För att komma fram till vad vi bör göra, exempelvis åt miljöförstöring, så krävs inte bara kunskap om problemet utan också värderingar, och vetenskapen kan inte säga vilka värderingar vi bör ha. Därför kan man inte säga att vetenskapen kräver att vi ska göra si eller så. 

– Den här skillnaden mellan fakta och värderingar, mellan vad som är och vad vi bör göra, har vi människor haft klart för oss under sekler. Filosofen David Hume var redan på 1700-talet tydlig med att vi inte kan härleda ett ”bör ur ett är”. Men gång på gång faller många tillbaka i föreställningen att vetenskapen kan säga vad vi bör göra. Det är en felaktig och en olycklig föreställning. 

Men politiker är ju inte experter på klimatet, energitekniker, människors beteende och styrmedel, och man kan inte förvänta sig att de ska vara det heller. Borde inte experterna bestämma när det är så komplexa frågor? Det är ju därför vi har experter
– Ja, men här gäller det att vara noggrann. Det handlar om en slags balans. Experter måste bestämma hur elnät och kärnkraftverk drivs, och jag vill så klart hellre bli opererad av en läkare än en politiker. Men när det gäller frågor om hur mycket pengar som ska satsas på sjukvård, miljön eller skolor, så kan vi inte låta experter bestämma detta eftersom det då handlar om intressen som står emot varandra, och det handlar om vad vi värderar högst. Dessa frågor är helt centrala i både klimatfrågan och när det gäller pandemin (där en liknande diskussion om att ställa experter och politiker emot varandra har dykt upp). Hur olika mål ska värderas mot varandra är i slutändan en politisk fråga. Det kommer vi inte undan. 

Varför är detta viktigt?
– Jag tror att det finns två skäl till det. För det första, det handlar om förtroende. Om forskare säger att ”vetenskapen kräver” när det inte är korrekt, då finns det risk att vi undergräver människors förtroende för vetenskapen. Jag tror att det är något vi bör vara försiktiga med eftersom många kraftfulla aktörer redan försöker mata den misstron – till exempel politiker som Donald Trump – men av helt andra skäl. Vi bör helt enkelt vara försiktiga så att vi inte ger dem vatten på sin kvarn. 

– För det andra, det handlar om demokrati. Om några experter skulle bestämma vad vi bör göra i centrala frågor för våra samhällen, ja då ger vi delvis upp demokratin. Det här är särskilt viktigt i frågor som klimatet, eftersom det här är en fråga som vi kommer att behöva brottas med i årtionden framöver, och där vissa aktörer – forskare, beslutsfattare och miljörörelser – argumenterar för att människor måste ändra stora delar eller hela sin livsstil för att lösa klimatutmaningen. Men, för att stora förändringar ska kunna genomföras över lång tid krävs att de har demokratisk legitimitet. 

Vad innebär det här för diskussionen om de planetära gränserna​, ett centralt begrepp i hållbarhetsdebatten. De presenteras ju ofta som gränser som vetenskapen satt för hur mycket vi får påverka planeten. Forskare som Johan Rockström, som varit ledande i att ta fram dessa gränser, säger ju att de är ”icke förhandlingsbara”. 
– Jag tycker att sådana formuleringar är mycket olyckliga.  De mål som formuleras i deras artiklar är visserligen framtagna av forskare men de är också subjektiva och något som vettiga människor kanske inte alls håller med om. Ju mer vi släpper ut av olika miljöpåverkande ämnen, desto större blir skadorna i naturen. Men exakt vilken nivå på skadorna vi ska acceptera är en värderingsfråga och inget som vetenskapen kan säga är korrekt eller inte. 

– Detsamma gäller med risker. Det finns ju en massa osäkerhet i t ex klimatsystemet. Anta att vi tror att en extremt allvarlig skada ska uppstå om temperaturen ökar två grader, men vi är osäkra. Skadan kan också uppstå under två eller över två grader. Vilken nivå bör vi då sikta på? Vi vill ju ha en viss säkerhetsmarginal till de riktigt hemska konsekvenserna. Men hur stor ska den marginalen vara? Det beror ju på hur mycket risker vi vill ta och det har att göra med våra värderingar. Det är inget vetenskapen kan avgöra åt oss. 

– Slutligen vill jag också betona att jag inte tycker det är något fel med att forskare deltar i samhällsdebatten. Vi forskare är också medborgare. Jag tycker också det är rimligt att forskare är med och föreslår mål för olika miljöproblem – frågeställningarna är så komplexa att experter behövs i den processen och det kan inte ensamt lämnas till politiken. Det måste sålunda ske en interaktion mellan experter på enskilda områden och politiker – det är helt enkelt oundvikligt. 

– Problemet är när forskare (och andra) försöker ge sken av att deras förslag är renodlat vetenskapliga när de inte är det. Istället bör de erkänna att de mål som föreslås också är baserade på deras värderingar och etiska aspekter – och att dessa värderingar visst kan diskuteras och ifrågasättas. 


Sidansvarig Publicerad: må 22 mar 2021.