Illustration - Photo by Jacek Dylag/Unsplash
Teorin om den sociala protocellen förklarar hur människans tidiga samhällen uppstod evolutionärt som organiserade och funktionella – trots att dess enskilda medlemmar sällan förstår hur samhällen fungerar.​​​​

Ny teori om hur det första samhället uppstod

​En ny teori om hur människans tidiga samhällen uppstod har rönt stor uppmärksamhet inom sitt fält. Konceptet kallas ”den sociala protocellen” och hämtar inspiration från hur de första tecknen på liv anses ha uppstått och utvecklats på jorden. Teorin presenteras i tidskriften Biological Theory av docent Claes Andersson och den tidigare doktoranden Petter Törnberg. 
Teorin förklarar på ett konceptuellt enkelt sätt hur mänskliga samhällen kunde uppstå evolutionärt som organiserade och funktionella entiteter på samhällsnivå - trots att dess medlemmar sällan förstår, eller ens kan förstå, hur samhällen fungerar.

Den sociala protocellen är en radikal hypotes om mänskliga samhällens uppkomst och evolution som innebär att beskrivningar av samhällen som organismer och ekosystem blir betydligt mer än bara lösa metaforer. Nyckeln till insikten är att korsa teoretiska pusselbitar från modern makroevolutionär teori med den växande empiriska kunskapen om vår tidiga förhistoria.

– Teorin vi använder förklarar hur evolutionen under rätt förutsättningar plötsligt kan kliva från en mikro- till en makronivå. En så kallad Evolutionär Transition i Individualitet, vilket är en nära nog universell förklaring på explosionsartade ökningar av komplexitet och diversitet av det slag vi ser i och med människans inträde på scenen, säger Claes Andersson, på avdelningen för fysisk resursteori, institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap och fortsätter: 

– Modellen vi använder anses även beskriva livets uppkomst i primitiva celler, s k protoceller för över fyra miljarder år sedan. Och vi säger att om man förstår den abstrakt så ser man att den även beskriver nyckelförhållanden bland de tvåbenta människoapor som var våra föregångare på de afrikanska savannerna för 3,0–2,5 miljoner år sedan.

Artikeln som publiceras i tidskriften Biological Theory heter. "Toward a Macroevolutionary Theory of Human Evolution: The Social Protocell".

Det mesta pekar på att våra föregångare vid den här tidpunkten var socialt och fysiologiskt väldigt lika moderna schimpanser - vilka vi separerades från evolutionärt för endast cirka 7 miljoner år sedan. Bakgrunden är en soppa av traditionella beteenden, som går från generation till generation, och en särskild form av gruppdynamik. Bägge dessa egenskaper delar vi med schimpanserna, även om vi givetvis är mycket mer komplexa. 

Den utlösande faktorn, det vill säga anledningen till att vi och inte schimpanserna utvecklades så dramatiskt, var ett ekologiskt fokus på de stora kadaver som återfanns i ett landskap som vid tiden blev allt öppnare i en tid av global avkylning. Schimpanserna blev kvar i regnskogen med sina små och utspridda resurser kring vilka samarbete inte lika gärna uppstår. Vi återvände inte dit förrän för cirka 10 000 år sedan, och då endast med hjälp av överlägsen intelligens och en oerhört avancerad kultur som lät oss överleva i vad som annars är en väldigt farlig och olämplig omgivning för oss.
Kastar nytt ljus på samhällens uppkomst
– Modellen ställer vår förhistoria och vår tillvaro i ett nytt ljus, och detta främst av två anledningar. Den första har att göra med att det är våra föregångares traditioner som började samarbeta och koordineras först. 
Det vill säga, socionten, den resulterande superorganismen, är en alltigenom kulturell organism. Den är ett mönster av idéer. När denna fick en egen "evolutionär vilja" hade den både intresse av och medel för att få våra föregångare att samarbeta. Dessa fick i sin tur ett evolutionärt intresse av att anpassa sig till sina roller inom det kulturella ramverket. 

– Vår unika fysiologi - inte minst vår hjärna - avspeglar alltså vår anpassning till att spela en specifik nyckelroll inom den här oerhört framgångsrika kulturella organismen som kunde anpassa sig på helt andra sätt än några andra organismer. 

För det andra så innebär modellen alltså att relationen mellan oss och våra samhällen i grund och botten är en mellan symbiont och värddjur. Socionten uppstod "omkring och mellan oss", den bäddar in oss från befruktning till döden, och i funktionell bemärkelse är vi inuti den. 

– Vår förmåga till teknisk och social innovation är alltså inte densamma som en förmåga att förstå, designa och kontrollera själva det övergripande samhället - vi har ägnat oss åt det förra i flera miljoner år och åt det senare under några hundra år, med mycket skiftande framgång.

– Att modellen förutspår en organismisk roll och organisation hos mänskliga samhällen är signifikant i sig eftersom det passar betydligt bättre ihop med hur sociala vetenskaper och humaniora förstår samhället än tidigare naturalistiska modeller. Så vad detta erbjuder är antydan till en brygga mellan dessa två världar, avslutar Claes.


Publicerad: on 23 jan 2019. Ändrad: ti 05 feb 2019