Ann-Sofie Sandberg

Utan hållbar människa inget hållbart samhälle

​Hon har byggt upp närings- och livsmedelsforskningen på Chalmers och är en av världens mest citerade forskare inom området. Men vägen in i akademins finrum har knappast varit självklar. Ann-Sofie Sandberg är van vid motvind.
​Text: Lasse Nicklason Foto: Anna-Lena Lundqvist

Intervjun är slut, inspelningsverktyget avstängt och jag håller som bäst på att packa mina pinaler när Ann-Sofie Sandberg uppmärksammar mig på ett diplom som hänger på kontorsväggen i kemihuset på campus Johanneberg.

– Tänk att jag blev hedersdoktor vid Sahlgrenska akademin.
– Det måste ha varit lite av en revansch, säger jag.
– Det är det. Och dessutom väldigt roligt.

Utmärkelsen är i sig ingen överraskning. Genom åren har Ann-Sofie Sandberg från sin chalmersposition samarbetat med mängder av forskargrupper på Sahlgrenska Akademin och på så sätt stärkt banden mellan den tekniska och medicinska forskningen. Men på 70-talet, när hon som civilingenjör i kemi kom till Sahlgrenska för att påbörja sin doktorandutbildning i klinisk näringslära var det andra ordningar.
I den medicinska miljön hade Ann-Sofie Sandberg två fel – hon var varken läkarutbildad eller man.
– Professorn frågade om jag hade en man som kunde försörja mig. Han tyckte att jag kunde gå där utan lön, att man som kvinna gjorde detta som ett kall. Nej, sa jag, absolut inte. Sen bråkade jag och verkade aktivt för doktoranders lika villkor och löner.

Redan i grundskolan var hon ”uppkäftig”, gick gärna i clinch med vuxenvärlden och föräldrarna tyckte hon var ”enveten och lite besvärlig”. Men det gick bra i skolan. Matte var roligast och hon drömde om att bli matematiker eller möjligtvis arkitekt.
– Men jag ville inte bli lärare. Jag ville inte vända på mig 180 grader och sitta i en kateder. Jag ville bort från skolan.
Så efter naturvetenskaplig linje på Burgårdens gymnasium i Göteborg sökte hon inte ens matematikerlinjen. Istället valde hon mellan arkitektur i Lund och kemi på Chalmers. Det blev det senare.
– En morbror hade läst kemi där, till och med min mammas farbror hade gått ut på Chalmers och sen flyttat till USA. Hemma var det bra att gå på Chalmers.

Första åren på högskolan var kul med mycket matte, men sen kom det ”förfärliga tredje året” med processämnen – apparatteknik, värmeteknik och maskinlära intresserade inte henne alls. Det sista året valde hon att läsa livsmedelsämnen. Blev intresserad. Professorn som undervisade i näringslära kom från Sahlgrenska. Exjobbet gjordes där. Sen skulle hon, 22 år gammal, ut och jobba.
– Åh, herregud, ska jag ut och jobba som en civilingenjör i processindustrin eller nånting? En sån mardrömstanke. Jag ville ju ha frihet, inte ha några jobbiga chefer över mig, det var ju därför jag sökt mig till akademin.
Hon bestämde sig för att fortsätta på den banan.
– Jag läste 40 poäng biologi och…
Hon hejdar sig.
– … nej, nu ska jag säga vad jag faktiskt gjorde först. Jag tyckte att den ena hjärnhalvan halvan fått alldeles för mycket stimulans när jag läste på Chalmers. Jag saknade humaniora och samhällsvetenskap.

Intresset för politik och samhälle hade funnits med länge. På Chalmers var hon en av få som var aktiv inom vänstern. Det var inte direkt ”mainstream”. Kårpartierna ville mest ha mera öl genom en pipeline till Chalmers och sånt där – för lite ifrågasättande, för lite miljötänk och för mycket studentikost för Ann-Sofie Sandbergs smak.
– Jag var ganska trött på Chalmers och tänkte att jag kanske valt fel i livet. Så jag började läsa idé- och lärdomshistoria. Vi höll till i Landeriet vid Korsvägen och satt och drack te på rasterna i det där lilla mysiga huset. Det var 68-generationen och det var mycket protestaktioner.

Men redan efter en termin tyckte hon det blev för träigt att bara sitta och läsa och diskutera, hon saknade labbandet, ”verkstaden”. Så det blev biologi, och sen via ett utredningsjobb för Socialstyrelsen hoppade hon på doktorandtjänsten på Sahlgrenska. Avhandlingen handlade om kostfiber och dess fysiologiska effekter.
Hon disputerade 1982, stannade kvar på Sahlgrenska, men när hon var föräldraledig med sitt andra barn 1984 tipsade någon henne om en annons i GP. Chalmers sökte en forskarassistent (en karriärtjänst) i processteknik placerad på Livsmedelsinstitutet SIK i Kallebäck. Någon livsmedelsinstitution fanns inte på högskolan.
– Jag visste att jag måste bort från Sahlgrenska så jag sökte tjänsten. Men jag sysslade ju inte med processteknik utan med näringslära, nutrition, mat och hälsa. Jag minns hur jag sa det under anställningsintervjun och chefen där, professor Caj Eriksson, svarade: ”Forskningen är fri, du får göra vad du vill, bara du sköter administrationen”.
Hur kändes det att få det budskapet?
– Det var ju fantastiskt, helt motsatt var jag var van vid från Sahlgrenska. Där var strukturen patriarkal och här kom chefen som sa att jag kunde göra vad jag ville. Och han menade det. Jag gjorde precis vad jag ville.

Intresset för mat och hälsa har Ann-Sofie Sandberg egentligen haft med sig latent sedan uppväxten i Lerum – idag en växande förort till Göteborg, på 50-talet rena bonnvischan. Pappa tog tåget in till jobbet i stan, mamma var hemmafru som värmde huset med kokseldning och lärde de tre barnen att det var viktigt äta rätt och ordentligt. Gröt till frukost, middag varje dag och bara hälften av sockret skulle användas i syltrecepten…
– Det har jag tagit efter. Jag gillar godis och kakor, men håller gärna ner på sockret.
Pappa, en ”sportig och sund” typ som tävlade i SM i modern femkamp, har också påverkat. Ann-Sofie Sandberg är gärna ute i naturen, plockar svamp, åker skidor eller simmar i havet vid sommarstället på Hällsö. Där får hon förresten utlopp för arkitekturådran – hon gillar att rita om och renovera gamla hus.

Annars lever hon mycket som hon lär. Äter till exempel gärna fisk, köper den ofta hel och rensar själv. Det senaste decenniet har livsmedelsforskarna på Chalmers byggt upp en forskning kring marina produkter. Bland annat har man slagit ett slag för sillen – en undervärderad råvara som man med studier visat är lika nyttig för kärl och hjärta som all fet fisk. Och med hälsoargumenten på fickan är det nu upp till fiskerinäringen att utveckla nya produkter som får folk att äta sill igen.
– I en av studierna samarbetade vi med Leif Mannerström. Han hjälpte oss att göra goda sillmåltider. Det var allt från pastarätter till thaiinspirerade rätter. Du skulle inte tänka på det som sill.

På frågan om det är något forskningsprojekt som har varit speciellt roligt svarar hon att nästan alla är roliga därför att man får testa nya idéer. Sen kan hon inte låta bli att nämna att hon tidigare på morgonen fått beskedet att forskningsrådet Formas stöder ett nytt projekt som ska lösa problemet för de två miljarder människor på jorden som lider av järnbrist. Det hela är egentligen en spin off på den modifierade jäst som systembiologerna i våningen under, ledda av professor Jens Nielsen, tagit fram. Ursprungstanken med jästen, som producerar hemoglobin, är i princip att framställa konstgjort blod. Men i hemoglobin finns också järn.
– Det lät ju spännande. Tänk om man kan baka bröd med detta jäst och titta på om det tas upp bra i kroppen. Bröd skulle kunna vara en källa till järn för många människor.

För Ann-Sofie Sandberg är hållbarhetsfrågan viktig. Men när andra pratar klimat, samhälle eller miljö vill hon gärna prata människa. För människan är trots allt grunden.
– Vi kan inte uppnå ett hållbart samhälle utan hälsosamma och hållbara människor. Jag ser det som en lika stor fråga som klimatfrågan. Vi måste tänka så nu när WHO har fastslagit att det är ett lika stort problem globalt med fetma som med undernäring.

En stillasittande livsföring och en ständig tillgång till ett överskott av mat är förstås den växande fetmaepidemins huvudsakliga orsaker. Ann-Sofie Sandberg pratar också om ”junkfood”, om att vi äter sämre, om att en gammal kunskap som gått vidare från generation till generation, om hur man ska tar hand om mat och råvaror, gått förlorad.
– Vi har bråttom och inte tid. Köper färdigt. I USA har man sett ett samband mellan övervikt och fetma och introduktionen av mikrovågsugnar.
I mitten på 80-talet, när försäljningen av mikrovågsugnar började ta fart var fetmaepidemin bara i sin linda. Samma sak gällde livsmedelsforskningen på Chalmers.
Utlokaliserad på livsmedelsinstitutet SIK satt Ann-Sofie Sandberg med ett materialanslag på 5 000 kronor om året och behövde utrustning för att kunna forska. Varken Chalmers eller SIK ville betala och rådet hon fick vara att ”tigga” hos industrin.
– Jag fick ta över gamla utrangerade apparater från Sahlgrenska, som min forskningsingenjör Nils-Gunnar Carlsson fixade till, och sen sökte jag pengar och hade tur i att få externa anslag.

Hon började långsamt bygga upp verksamheten och såg till att all laboratoriepersonal som anställdes fick höra till Chalmers, liksom grundutbildningen som tidigare drivits i SIK:s regi. Men när hon så småningom ville ha del av Chalmers basanslag och skapa en egen avdelning – eller institution som det hette på den tiden – med en professur knuten till sig, blev det kalla handen.
– Jag hade byggt upp en forskargrupp och trodde de skulle bli glada. Men de hade ju inte bett mig om det. På kemisektionen fanns tio professorer, alla män. Jag insåg att det inte räcker att vara duktig. Man måste också ha ett nätverk. Men jag hade stöd av en av professorerna, Nils Herman Schöön, som arbetade för att inrätta en professur i livsmedelsvetenskap.

Mycket medvetet bestämde hon sig för att börja gå på alla kollegiemöten på sektionen. Kollegiet bestod av ett 50-tal lärare. Två var kvinnor.
– Jag gick på varje möte och blev invald i sektionsstyrelsen. Så småningom blev jag prodekanus.
Blev du inte förbannad när du insåg att du var tvungen att gå den långa vägen?
– Nej, jag var ju van vid att slåss för mina rättigheter. Min farmor och hennes syster hade varit aktiva i rösträttsrörelsen så jag lärde mig tidigt att kvinnor måste kämpa för dem. Sen har jag också vuxit upp med två bröder som gav mig lite syskonträning. Annars hade jag inte stått ut på Sahlgrenska heller, säger hon och skrattar.

1997 fick livsmedelsverksamheten en egen institution med en professur knuten till sig. Men vem skulle ha den? ”Vi ska nog fixa en bra karl åt dig”, sa ordföranden i rekryteringskommittén och klappade henne på axeln.
Av de sökande hamnade dock tre kvinnor i tätgruppen. En av dem var Ann-Sofie Sandberg själv. Hon fick tjänsten. Det tog sen tio år att få till en ”flytt” till kemihuset på Chalmers.

Idag tillhör hon världens mest citerade forskare inom sitt område. Det gör förresten flera av hennes kolleger. Bland de 64 svenska forskare som fanns med på ISI Highly Citeds lista härom året kom nio (varav sex är verksamma) från livsmedels- och nutritionsområdet.
Jag kan inte låta bli att säga att det är jäkla resa som både svensk livsmedelsforskning och hon själv varit med om. 2006 blev hon chef för avdelningen för Life Science, en avdelning som bara mellan 2008 och 2015 växt från 34 till 130 personer.
Som ett av Chalmers strategiska områden har det satsats mycket på Life Science, bland annat genom det så kallade bioinitiativet och rekryteringen av professorerna Jens Nielsen och Lisbeth Olsson från DTU i Danmark. Tankarna på en ny institution kring detta har funnits länge och i januari 2015 bildades institutionen för biologi och bioteknik.
– Chalmers har hållbar utveckling som vision. Det kräver bio. Till exempel biobränsle eller biomarkörer för sjukdom, hållbar människa, mat och hälsa. Ska Chalmers synas på kartan med det här området så måste vi ha en egen institution. Och tiden var helt enkelt mogen, säger Ann-Sofie Sandberg.

Hon räknar med att institutionen fördubblas inom tio år. Och att ett nytt ”biohus” byggs på campus Johanneberg.
Tiderna förändras. Och Ann-Sofie Sandberg håller med: det är en jäkla resa hon har varit med om.
– Men jag har också haft mycket roligt. På vägen har jag haft stöd av Chalmers rektorer – Anders Sjöberg, Jan-Eric Sundgren och Karin Markides – som alla förstått behovet av biovetenskap på högskolan.

​FAKTA: ANN-SOFIE SANDBERG
Avdelningschef för Livsmedelsvetenskap på institutionen för biologi och bioteknik. Ordförande i fakultetsrådet. Ledamot av Chalmers tekniska högskolas styrelse. Ordförande i Food Science Sweden där svenska universitet med livsmedelsinstitutioner och SP Food and Bioscience (fd SIK) är med. Stöds av livsmedelsindustrin.
Invald som första ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin 2010. Hedersdoktor vid Sahlgrenska akademin 2013. Fick Gustaf Dalén-medaljen 2014.
Gift, tre barn, snart tre barnbarn och ett bonusbarnbarn.


Texten är publicerad i Chalmers magasin.

Publicerad: ti 09 feb 2016.