"Man måste hitta en berättelse"

​David Witt Nyström har tilldelats det Sparreska priset av KVA, ”för hans arbeten som förenar teorin för Okounkovkroppar i algebraisk geometri med Kählergeormetri och pluripotentialteori”.

Det Sparreska priset är ett av flera mindre priser som Kungliga Vetenskapsakademien delar ut. Det är en belöning för vetenskapligt arbete av utmärkt förtjänst, utfört av forskare som ej uppnått tjugofem års ålder, och delas ut i genomsnitt en gång varje femårsperiod. David hade själv inte hört talas om priset förrän han fick det, och han kan berätta att man ändrat något i villkoren – med det skolsystem vi har är det oerhört svårt att hinna uträtta något arbete av betydelse före 25 års ålder, så nu är det istället 30 års ålder. Men, vad är det egentligen som han har gjort?

− Okounkovkroppar är ett relativt nytt verktyg som ger oss ny kunskap om de geometriska objekt som man studerar i algebraisk geometri. De introducerades av ryssen Andrei Okounkov i mitten av 90-talet, men det var först för fem år sedan som andra började fatta galoppen. I den forskargrupp som jag tillhör, Komplexanalys i flera variabler, studerar vi delvis samma objekt som inom algebraisk geometri, men vi använder oss av andra metoder som t ex pluripotentialteori. Min handledare föreslog som ett problem för min doktorsavhandling att försöka utveckla teorin för Okounkovkroppar med idéer från just pluripotentialteorin, och sedan har jag arbetat vidare med detta. Samtidigt har jag under resans gång ställts inför problem och frågeställningar som vid första anblicken inte tycks ha någonting med Okounkovkroppar att göra. 

David disputerade för ett år sedan, men doktorandanställningen tar slut först nu. Förutom forskning och undervisning har han ägnat sin tid åt flera populärvetenskapliga föredrag. På Naturvetenskapliga fakultetens familjedag i höstas kunde man få höra om isvakens geometri, som handlade om hur isvakar växer matematiskt. Det är ett av de problem som dykt upp i arbetet med Okounkovkroppar och som råkade gå att tolka så att det gick att förmedla till en allmän publik, till skillnad från mycket annat som David forskar på. På förra årets forskningsdag, också på Naturvetenskapliga fakulteten, talade han om symmetrier men försökte då mer ge en känsla för vilken slags frågor han sysslar med.

− Det är väldigt spännande att försöka förklara vad man håller på med och en riktig utmaning att hitta något sätt att beskriva det på. Det är samma sak om jag håller ett vanligt seminarium för matematiker, folk har naturligtvis en mycket bättre förförståelse men om jag skulle berätta rakt upp och ner så skulle de inte fatta någonting. Man måste hitta en berättelse.

En sådan berättelse fick vi höra på Vetenskapsfestivalen för en månad sedan, Konsten att kasta pil i högre dimensioner, som var ett tankeexperiment för att illustrera begreppet masskoncentration. Det började så nätt med en vanlig tredimensionell pub med tvådimensionell piltavla, fortsatte sedan med en fyrdimensionell pub med en tredimensionell piltavla – där man åtminstone kan göra sig en bild av piltavlan – och slutade med en pub och piltavla som var n-dimensionella (i en godtyckligt hög dimension).

− Det är ju så man gör som matematiker, man bara räknar på, det spelar ingen roll att man inte kan föreställa sig det för det går ändå att räkna på det. Och då kan det visa sig, som i exemplet med masskoncentration, att saker inte alls fungerar som man tänkt sig att de ska göra. Jag tänker aldrig ”vad ska man ha det här till”, och det tror jag inte de flesta som sysslar med forskning gör heller. Om man ska sälja in det till någon måste man förstås prata om ”nyttan” med det, men det är inte det som ger den inre drivkraften.

Det är lätt att tro att David alltid varit inne på den matematiska banan, men så är det inte alls. Han gick humanistisk linje på gymnasiet och tänkte sig något skapande yrke som författare eller tonsättare. Men när han skrev musik insåg han att han var mer intresserad av strukturerna och systemen än själva musikstycket. Han började istället läsa in naturvetenskapligt basår och när han började koncentrera sig på matematiken föll bitarna på plats – det passade hans sätt att tänka, allt blev självklart och han kände att han hamnat rätt.

Det blev alltså ett skapande yrke för David ändå, även om det blev ett skapande av matematiska teorier snarare än böcker eller musik. Till hösten reser han till University of Cambridge för två års tjänst som postdoc där han ska arbeta tillsammans med en kontakt som han fick redan under doktorandtiden. Där finns också en stor forskargrupp kring geometri. Men först ska han upp till Stockholm, där han den 12 juni mottar det Sparreska priset.

Se http://www.kva.se/sv/Nyheter/2013/Nanoforskare-matematiker-forfattare-oversattare-och-skolsatsning-belonade-av-akademien/

Text och foto: Setta Aspström

Sidansvarig Publicerad: on 02 jan 2019.