Vy över ett bostadsområde med en leksak i förgrunden.
Kommunernas insatser för att finna bostäder åt nyanlända har varierat, i vissa fall har man haft högt ställda ambitioner och fördelat nybyggda bostäder med förstahandskontrakt medan det i andra fall erbjudits lösningar i form av husvagnar uppställda på grusplaner.​​

Bosättningslagen - rättvis för vem?

​Bosättningslagen skulle hjälpa nyanlända att komma in i det svenska samhället, men har i praktiken bidragit till att skapa osäkerhet och att rycka upp både enskilda personer och hela familjer ur sina nya sammanhang. Den slutsatsen drar chalmersforskarna Kristina Grange och Nils Björling i en ny rapport.
​Forskarna har ur ett rättviseperspektiv undersökt hur tre västsvenska kommuner tillämpat Bosättningslagen. De har även följt den mediala debatten och intervjuat nyanlända om deras boendesituation – alltihop sammanfattat i rapporten ”Migrationens ojämna geografi: Bosättningslagen ur ett rättviseperspektiv”, som presenteras i dag.

– Våra viktigaste iakttagelser är att lagen har öppnat för mycket skilda tillämpningar med en osäkerhet kring rättspraxis, och att nyanlända lever i stor oro över sin boendesituation och vart de skall ta vägen i ett land med bostadsbrist i flertalet kommuner, berättar Kristina Grange, professor i stadsbyggnadsteori på Chalmers.

Bosättningslagen infördes i mars 2016 i syfte att skapa en mer rättvis fördelning av nyanlända och med ambitionen att skapa bättre förutsättningar för nyanlända att komma in i samhället. Ett av målen med lagen var en tydlig omfördelning av anvisningar från glesbygdskommuner till tillväxtkommuner med goda arbetsmarknadsförutsättningar. Många nyanlända har därför anvisats boende i kommuner där bostadsbristen är som störst.

– Vi kan konstatera att en ”rättvis fördelning av nyanlända” framförallt har handlat om rättvisa mellan kommuner, och i mindre grad om rättvisa för den nyanlände, säger Kristina Grange.

Konsekvensen är mycket skilda tillämpningar där några av Sveriges kommuner har erbjudit uppställda husvagnar på grusplaner, medan andra har haft högt ställda ambitioner att fördela bostäder i stadsdelar som inte tidigare tagit emot många nyanlända. Efter lagens införande gav Förvaltningsrätten kommuner rätt att säga upp kontrakten med nyanlända redan efter två år, med konsekvensen att många av Sveriges kommuner inte heller tar ansvar efter två år utan hänvisar till kommunal likabehandling.

– Det här skapar mycket stress hos dem vi talat med. Många nyanlända har svårt att komma in på den svenska bostadsmarknaden och riskerar att hamna i akut hemlöshet, säger Nils Björling, lektor i stadsbyggnad på Chalmers, och tillägger:   
   
– Man kan fråga sig om det verkligen var så nyanlända skulle hjälpas in i det svenska samhället?   

Trots Bosättningslagens ambition att fördela ansvaret för bosättning av nyanlända över Sveriges alla kommuner menar forskarna att lagen inte har förmått ändra på de underliggande samhälleliga strukturer som fortsätter generera orättvisor på bostadsmarknaden.

– Vår konklusion är att ett sådant ansvar inte endast kan läggas på kommunal nivå. En svensk bostadspolitik värd namnet bör inte ställa grupper mot grupper – Sverige behöver en nationell och långsiktigt ansvarsfull social bostadspolitik som inkluderar alla, avslutar Kristina Grange.  

Text: Catharina Björk


Forskningsprojektet har finansierats av Mistra Urban Futures, Västra Götalandsregionen, Skaraborgs kommunalförbund, Göteborgs stad och Chalmers tekniska högskola. 

Kristina Grange är professor i stadsbyggnadsteori vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik på Chalmers.
Nils Björling är arkitekt och universitetslektor och forskar inom stadsbyggnad vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik på Chalmers.

Forskarna debatterar också ämnet på GP debatt 2020-01-20 "Nyanlända kommer i kläm med otydlig bostadspolitik"

Bakgrund:

Från 1 mars 2016 gäller att alla Sveriges kommuner inom två månader skall ordna bostad till de nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd och som enligt Bosättningslagen har anvisats till kommunen (Lag 2016:38). Ambitionen med lagen uppgavs i samband med dess införande vara att åstadkomma en mer rättvis fördelning av nyanlända i landet. Syftet med forskningsstudien har varit att granska hur Bosättningslagen har tillämpats. Det har gjorts genom en överblick över vad som skrivits om lagens tillämpning i Sveriges kommuner, och mer specifikt genom fallstudier i tre kommuner i Västra Götalands län. Såväl diskursiva studier av forskningsmaterial, kommunala dokument, tidningsartiklar och rapporter om nyanländas bosättning, som intervjuer samt rumsliga studier har genomförts inom ramen för forskningsprojektet. Intervjuer har skett med tjänstepersoner med ansvar för bosättning av nyanlända i de tre fallstudiekommunerna. Intervjuer har också skett med representanter för region och länsstyrelse. Utöver detta bygger studien på ett tjugotal intervjuer med nyanlända om deras boendesituation.   


Visa ▼

Om rättviseteori

Forskarna har utgått från rättviseteorier när de studerat kommunernas arbete, och tolkat insatserna som affirmativa kontra transformativa. Affirmativa insatser har inneburit att kommunen svarat på lagens krav men inget mer – kortsiktiga åtgärder för att hantera effekter av ojämlikhet, medan transformativa insatser har ambitionen att förändra underliggande samhälleliga strukturer som genererar ojämlikheter.
Källa: Grange, K. & Björling, N. (2020) Migrationens ojämna geografi: Bosättningslagen ur ett rättviseperspektiv. Mistra Urban Futures Report 2020:2

Publicerad: on 22 jan 2020.