​Fysikprofessorn som inte ger sig förrän det funkar

​Varje gång du laddar upp en bild på Facebook eller surfar trådlöst på mobilen har du nytta av dem. Varje gång fysikprofessor Johan Åkerman går till jobbet vill han förbättra dem. Det handlar om magnetiska hårddiskar, arbetsminnen och mikrovågsoscillatorer som lagrar, processar och överför information. Det handlar om bärande pelare i vårt informationssamhälle. 
För Johan Åkerman på Göteborgs universitet handlar allt i grunden om att få saker att funka. Och inte nog med det. Han vill att resultaten av hans forskning ska kunna användas ute i samhället också. 
– Jag gillar tillämpad fysik, forskning där resultaten går att kommersialisera. Eftersom det handlar om att utveckla produkter är det mest spännande att jobba med sådant som inte fungerar. Och att få det att fungera, säger han med ett leende. 
Redan som liten älskade han att hålla på med elektronik och gjorde också olika typer av kemilabbar. Vad föräldrarna tyckte om att han tillverkade knallgas i köket förtäljer inte historien, men de lär knappast ha sagt att han saknade idéer och driv. 

Kort första arbetsdag på Motorola i USA

Efter gymnasiet började Johan Åkerman sin akademiska resa inom fysikens värld. Den började i Lund, där polarna fanns, tog en fransktalande tur om Lausanne i Schweiz och sedan vidare till Stockholm och USA. Resan gick via färgstarka professorer med vidsträckta internationella nätverk som slutligen ledde honom till näringslivet och den hägrande mobiljätten Motorola. Första dagen på jobbet råkade vara den 11 september 2001 och Twin Towers föll i direktsändning. Det blev en kort arbetsdag, men kommande år erbjöd minst sagt utmanande uppgifter. 
Som forskare på Motorola i Phoenix var han med och tog fram världens hittills enda kommersiella MRAM – ett magnetiskt arbetsminne för datorer.
–  Det var inte min idé, men jag bidrog till att den fungerade. Jag var experten som gick igenom alla fel som kan uppstå och hade ansvar för det som kallas för tillförlitligheten. Jag vet hur svårt det är att ta fram ny teknik som verkligen fungerar. De flesta underskattar tillförlitlighetsproblemen. 

Jobbar för nya genombrott inom spinntroniken

Sedan 2005 är Johan Åkerman och hans familj tillbaka i Sverige och han arbetar med att utveckla nya elektroniska komponenter som har magnetiska material i sig. Vid sidan av sitt professorsuppdrag leder han också två företag som utvecklar mätinstrument som används både inom hårddiskindustrin och av forskare inom hans område. 
Hans specialitet är spinntronik – en teknik som använder elektronernas ”spinn" för att bättre kunna lagra och bearbeta data - till exempel datorhårddiskar. Johan Åkerman och hans kollegor arbetar nu för nya genombrott inom spinntroniken. 
– Drömmen är att få ut våra komponenter på marknaden, att de blir kommersiellt gångbara. Vi gör faktiskt världens minsta mikrovågsoscillator och den är bara 20 nanometer stor. Det som är extra spännande just nu är möjligheterna att använda vår teknologi till artificiell intelligens. Det handlar om hårdvara för ultrasnabb bildigenkänning med hjälp av spinntroniska neutroner som synkas inom fem nanosekunder. Jag hoppas att det blir en smash hit! 

Teknologi för kommunikation –  och äventyr på andra sidan Atlanten

Mikrovågsoscillatorerna används i mobiltelefoner, trådlösa nätverk och basstationer för mobilnätverk. De kan också användas till bilradar och för att skicka stora mängder data. Bolag som Facebook, Google och Amazon använder också stora magnetiska hårddiskar, till exempel för att lagra alla bilder som laddas upp. 
Själv använder Johan Åkerman Facebook främst för att skriva av sig. Förut var han mer synlig i medier, bloggar och i olika populärvetenskapliga sammanhang. Han har också varit med i Sveriges unga akademi. Nu är det forskningen och företagandet som står i fokus, samt ett helt nytt äventyr som står för dörren. Han har erbjudits möjligheten att ta ett sabbatsår för att arbeta som gästprofessor på New York University.
–   Så nu gäller det att ragga lägenhet och fixa med allt här hemma innan vi reser hela familjen…ja det är fullt upp, säger Johan Åkerman. 

Aulan i Göteborgs universitets huvudbyggnad är inte bara vacker – den har en flygel också. Fysikprofessor Johan Åkerman spelar gärna piano och ännu hellre flygel när tillfälle ges. Vid det här tillfället varvar han klassiska pianostycken med Gloria Gaynors välbekanta hitlåt I will survive. ​

Mer om Johan Åkerman

Född: 20 mars 1970 i Malmö. Uppväxt i Rosengård, Arjeplog, Tranemo och Lund. 
Bor: I Sollentuna, men är i Göteborg några dagar varje vecka. 
Familj: Fru och tre barn, 14, 14 och 9 år. 
Jobb: Professor i fysik på Göteborgs universitet, gästprofessor på Kungliga tekniska högskolan. 
Karriär i korthet: Gick naturvetenskaplig linje på Katedralskolan i Lund innan han började plugga teknisk fysik på Lunds universitet. De sista två åren av utbildningen gjorde han på det tekniska universitetet EPFL i Lausanne. Han doktorerade därefter inom materialfysik på Kungliga tekniska högskolan (KTH) innan han fick jobb som postdoktor i San Diego, USA 1999. Efter två och ett halvt år började han jobba på Motorola i Phoenix, Arizona. Efter ytterligare fyra år i USA bar det hem till Sverige och KTH igen när han fick forskningsanslaget Framtidens Forskningsledare av Stiftelsen för Strategisk Forskning. Med hjälp av flera tunga finansiärer kunde han bygga upp sin verksamhet och ett avancerat laboratorium. Sedan 2008 är Johan Åkerman professor på Göteborgs universitet. Han har också en fot kvar på KTH. 

Fritid: – Jag spelar piano (eller flygel om tillfälle ges) och var länge andratenor i en manskör. Jag har alltid gillat både språk och musik och spelade även i band när jag var yngre. På sätt och vis hänger språk och musik också ihop med matte och programmering. Allt är egentligen språk – fast på olika sätt. Alla saker kräver nötande om man ska bli bra och utan tålamod är det svårt att lyckas med något av det. 
Favoritplats för inspiration: – Naturen – jag tycker om att fjällvandra. Musiken ger mig också inspiration. Jag gillar att resa och gör det ofta i jobbet, men det är tveeggat – man gör ju av med mycket koldioxid.
Mest stolt över: – Att vi har ett företag som tillverkar mätinstrument inom mitt forskningsområde – och att det bär sig. Jag är också stolt över att ha varit med och tagit fram världens hittills enda kommersiella MRAM – ett magnetiskt arbetsminne för datorer -  som bygger på spinntronik. Och barnen är man ju alltid stolt över!
Drivkraft: – Nyfikenhet. Jag springer gärna efter ”ner i kaninhålet” och Wikipedia är en ständig källa till nya spännande kunskaper. En annan drivkraft är att få saker att fungera. Jag är ganska entreprenöriell i mitt sätt att arbeta. Det jag gör ska gå att använda. 

Första fysikminne: – Jag minns mitt första datorminne. Det var stort när jag fick se en ABC 80 som min pappa (som var lärare) lånade hem under jullovet. Jag gillade verkligen att hålla på med elektronik och kemi när jag var liten. Jag gjorde knallgas hemma i köket och under högstadiet ordnade jag studiecirklar så att vi skulle kunna köpa in kul grejer att labba med. 
Bäst med att vara forskare: – Den frihet som man har om man lyckas dra in tillräckligt med forskningsmedel. Det är fantastiskt kul att arbeta i internationella forskargrupper och att uppleva olika länder och kulturer - både hemma och under resor.  
Utmaningar med jobbet: – Tiden! Jag vill hålla fokus på arbetsuppgifter och projekt som är spännande att göra, så därför kämpar jag ständig för att administration och byråkrati inte ska få ta för mycket av min tid. 
Framtidsdröm: – Att verkligen lyckas slå igenom med våra komponenter. Till exempel gör vi världens minsta mikrooscillator och den är bara 20 nanometer stor. Vi arbetar också med bildigenkänning, så kallad pattern matching för hårdvara. 

Text: Mia Halleröd Palmgren, mia.hallerodpalmgren@chalmers.se​
Foto 1: Henrik Sandsjö
Foto 2: Mia Halleröd Palmgren

Publicerad: fr 19 okt 2018.