​Hans forskning banar väg för framtidens vätgasbilar

​Han tar cykeln till segelbåten och äger ingen bil. På jobbet handlar det däremot ofta om att bana väg för vätgasbilens stora genombrott. Fysikprofessor Christoph Langhammer på Chalmers utvecklar vätgassensorer som förhoppningsvis ska bidra till att leda oss dit. I sitt arbete lär han känna de ytterst små individer som kan göra det möjligt. 
– Ju mindre de blir, desto mer intressanta är de. Jag vill lära känna var och en och se hur de växelverkar med omvärlden. Jag är väldigt intresserad av små individer​, säger Christoph Langhammer och bjuder på en kopp kaffe på familjens segelbåt. 
Det är nanopartiklar han pratar om. Hans forskargrupp arbetar med hur nanomaterial fungerar och hur de kan användas i till exempel sensorer. Christoph Langhammer jämför nanopartiklarna med en ett folkhav och använder en konsertpublik som liknelse. På långt håll ser alla lika ut, men ju närmare man kommer desto fler egenskaper kan man observera hos var och en. För att nanopartiklarna ska kunna fungera på ett specifikt sätt, gäller det att matcha uppgift mot egenskaper. Då kan de utföra stordåd, till exempel bidra till att skapa säkra och miljövänliga bilar som inte släpper ut något annat än vatten. 

På god väg att nå höga säkerhetskrav

Men vätgasen bjuder på stora utmaningar, eftersom vätemolekylen är en ovanligt trilsk typ: Den är liten, lätt och vill gärna läcka. Dessutom är den osynlig, luktfri och oerhört brandfarlig. Det räcker med fyra procent väte i luften för det ska bildas knallgas som kan antändas vid minsta gnista. 
– För att framtidens vätgasbilar ska kunna bli tillräckligt säkra behövs det mycket effektiva vätgassensorer. Det måste kunna detektera ytterst små mängder med vätgas i luft för att en läcka ska kunna åtgärdas innan det uppstår en brand. Än så länge finns ingen konkurrenskraftig teknik som lever upp till fordonsindustrins högra säkerhetskrav, men vi är på god väg att ta fram sådan teknologi. Det vore fantastiskt om vi blev de första som klarade att nå de kraven, säger Christoph Langhammer. 
Det som många skulle kalla för forskardrömmar, betraktar han i stället som mål eller visioner. För att nå dem har han valt att arbeta med både grundforskning och tillämpningar. Då kan han både ställa rätt grundfrågor och utveckla de metoder som behövs för att komma vidare. Arbetssättet har också bidragit till att han lyckats bygga upp en bred finansiering. 

Längtade till värmen – flyttade till Sverige...​

Man skulle kunna tro att han var lika strategisk när det gällde yrkesvalet, men så var det inte. Christoph Langhammer var intresserad av det mesta. Han gillade arkitektur, arkeologi och kemi, men matte var inte hans starkaste sida. Han gick språkinriktning på gymnasiet, spelade handboll på elitnivå och var nära att bli stridspilot. I stället blev det studier i materialvetenskap – eftersom det var tvärvetenskapligt och brett. Det gav mersmak och när det var dags för examensarbete ville han gärna fortsätta studierna utomlands. En varm plats vid havet hägrade – gärna i USA. I stället blev det en resa norrut till Sverige och Chalmers – med goda kollegor och förstklassig forskning som lockbeten. 
Hans språkintresse kom väl till pass i det nya landet och i dag talar han åtta språk. Även om Christoph Langhammer flyttade till Sverige som vuxen låter svenska som hans modersmål. Så hade det kanske inte blivit om inte ”hans” skrivbord varit upptaget när han kom tillbaka till Chalmers för att doktorera 2004. 
På platsen där han suttit och jobbat med sitt examensarbete satt nämligen en kvinnlig doktorand från Värmland. Hon hette Elin Larsson. Det visade sig att de hade mycket gemensamt. I dag heter även hon Langhammer och de har två barn tillsammans. De arbetar dessutom ihop i ett bolag som de drog igång tillsammans med sina handledare efter disputationerna. 

Likheter mellan segling och forskning  

Även seglarintresset har de gemensamt och det var med en lättandets suck som Christoph Langhammer köpte en båt tillsammans med henne.  
– Min första båt ägde jag tillsammans med en kvinnlig doktorand som inte kunde simma. Det var hennes pojkvän som ville segla och hon var livrädd. Det var väldigt jobbiga segelturer kan jag säga…
Även om segling och forskning är väldigt olika saker finns det flera likheter. 
–  Det är tekniska utmaningar, kräver fokus och att många saker samspelar. Jag kappseglar inte, men är en tävlingsmänniska som gillar att det alltid går att få lite bättre trim i seglen…
När det gäller forskningen finns det också stunder som är helt ultimata. När nuet är mer spännande än visionen. 

När känslan är oslagbar...

–  Det är fantastiskt när vi i forskargruppen till sist lyckas att lägga ihop alla pusselbitar kring en spännande frågeställning och förstår hur något fungerar och vad vi mäter. Tack vare att vi samarbetar allt tätare inom gruppen, men även med våra kollegor på Chalmers och internationellt, kommer vi framåt i forskningen – både teoretiskt och experimentellt. 
I sin roll som handledare för doktorander får Christoph Langhammer också chansen att låta andra blomma. 
–  En disputation som blir riktigt bra är en ren njutning. Det är så fantastiskt att då blicka tillbaka på den resa personen har gjort ifrån nybörjare i labbet till expert på sitt område, och bevittna hur personen brinner för sitt ämne. Känslan av att personen nu är redo för att självständigt ta nästa steg i karriären där handledaren inte längre behövs är mycket tillfredställande, ihop med vetskapen att vi tagit forskningen framåt. Den känslan är oslagbar. 


Ombord på familjens segelbåt, en Maxi 1100, trivs Christoph Langhammer. Ibland sitter han här och jobbar, men oftast betyder båten avkoppling, natur och tid med familjen. ​

Mer om Christoph Langhammer

Född: Den 22 september 1978 i Zürich, Schweiz.
Bor: I lägenhet på Eriksberg i Göteborg.
Familj: Fru och två barn, 5 och 3 år. 
Jobb: Biträdande professor på institutionen för fysik på Chalmers. 
Karriär i korthet: Efter gymnasiet och militärtjänstgöring som officer i flygvapnet började Christoph Langhammer studera materialvetenskap på Swiss Federal Institute of Technology (ETHZ) i Zürich. Han tog sin mastersexamen 2004 och gjorde examensarbetet på Chalmers. Därefter fortsatte han sin bana på Chalmers och doktorerade 2009. Efter disputationen var han med och startade bolaget Insplorion, som han fortfarande är engagerad i. 2013 blev han befordrad till docent och 2019 till biträdande professor. Christoph Langhammer leder nu en grupp på cirka 15 personer och forskningen finansieras av flera tunga aktörer, bland annat av Stiftelsen för Strategisk Forskning, European Research Council och Knut & Alice Wallenberg Stiftelse. Han har utsetts till både ”Framtidens forskningsledare” och ”Wallenberg Academy Fellow”. 

Fritid: – Tidigare var det mycket handboll. Jag spelade i schweiziska elitserien och i IK Celtic efter att jag flyttat till Göteborg. Som doktorand började jag segla – och det är ett intresse som jag delar med min fru, Elin. Jag gillar att vara ute i naturen och att segla tillsammans med familjen är både ett underbart sätt att umgås och ett väldigt effektivt sätt att koppla av. Barnen och jag går också och simmar varje vecka och så gillar jag att laga mat. 
Favoritplats för inspiration: – Inspirationen kan slå till lite varstans. Det kan vara något jag ser, hör eller läser eller så slår den till när jag är upptagen med någonting helt annat som att leka med barnen, laga mat eller vara ute och segla. 
Mest stolt över: – Att jag kan vara en närvarande pappa till mina barn samtidigt som jag har en forskarkarriär. När barnen trillar och slår sig springer de lika gärna till mig som till sin mamma. Det är en fantastisk känsla. För att klara balansgången mellan familjelivet och jobbet väljer jag att säga nej till mycket, jag reser sällan i jobbet och ser till att vara mycket välorganiserad. 
Drivkraft: – Jag drivs av att hela tiden bli bättre och att förstå bättre hur något fungerar. Det jag gör ska bli riktigt bra, annars vill jag inte göra det alls.  Jag vill också få svar på mina frågor och gillar att utmana mig själv. Hur långt går det att driva något, hur kan jag bevisa att det går? Jag är helt klart en tävlingsmänniska som gärna tävlar med mig själv. 

Första fysikminne: – Första gången jag minns att jag verkligen tänkte på fysik var när jag gjorde en solcell. Den genererade bara lite ström, men den fungerade och det var häftigt.
Bäst med att vara forskare: – Stunden när alla frågetecken rätas ut. Känslan när det för stunden inte finns fler frågor att ställa och att allt verkar hålla. Att ingen annan har nått just den förståelsen i just den frågan är häftigt. Då känner jag att jag bidrar till utvecklingen och det är ju forskningens mål. 
Utmaningar med jobbet: – Att ständigt se till att forskningen har tillräcklig finansiering är en av dem. Det gäller att underhålla det man byggt upp och se till att inte tappa den kunskap och kompetens som finns i gruppen. Det är också en stor utmaning att man måste vara bra på så mycket i mitt jobb. Förutom själva forskningen måste man också vara bra på att skriva ansökningar och publikationer, leda medarbetare, vara lärare, handledare och engagera sig i institutionens utveckling och hela forskarsamhället. Samtidigt växer och utvecklas jag som person när jag tar mig an alla dessa uppgifter. 
Framtidsdröm: – Jag har inget behov av att drömma. Om jag ska vara ärlig har jag svårt att tro att går att få det så mycket bättre än jag har det idag – både jobbmässigt och privat. Däremot har jag målbilder – visioner förankrade i verkligheten. Ett exempel är att få fram en vätgassensor som uppfyller alla de krav som fordonsindustrin ställer för att bilarna ska kunna vara säkra – det vore fantastiskt. Den enda restprodukten från en bil som drivs av vätgas är vatten. 

Text: Mia Halleröd Palmgren, mia.hallerodpalmgren@chalmers.se​
Foto 1: Henrik Sandsjö
Foto 2: Mia Halleröd Palmgren

Läs mer om Christoph Langhammers forskning: Kartläggning av nanopartiklar banar väg för bättre nanoteknik

Publicerad: on 02 okt 2019.