Bild på Per Delsing.
"Jag brukar sitta här framför brasan i min favoritfåtölj när jag läser och skriver, när jag jobbar hemma eller är ledig och tar det lugnt", säger Per Delsing. Foto: Michael Nystås​

Per Delsing: Det är lättare att styra en elektron än att uppfostra fyra döttrar

​Doktor 1990, forskarassistent 1991, lektor 1994, professor 1997, vid 37 års ålder. Per Delsings akademiska resa har gått undan. Nu leder han miljardprojektet Wallenberg Centre for Quantum Technology (WACQT), med målet att bygga en fungerande kvantdator inom tolv år. ”Jag har sysslat med grundforskning i väldigt många år, men egentligen är det först nu med WACQT som det börjar bli tillämpningar av det, och att industrin är intresserad”, säger han.​
Som många andra jobbar Per Delsing mestadels hemifrån i dessa tider. Han tar emot i villan i Landvetter. Vi slår oss ner framför kaminen, för tillfället släckt, det är trots allt högsommar.
– Jag brukar sitta här framför brasan i min favoritfåtölj när jag läser och skriver, när jag jobbar hemma eller är ledig och tar det lugnt, säger han om platsen han valt för vårt samtal. 
Här lever Per med hustrun Désirée, språklärare. De fyra döttrarna är utflugna och de senaste åren har Per och Désirée haft glädjen att bli morföräldrar till tre barn.

På kontoret på Chalmers hänger ett citat av den tidigare amerikanske presidenten Lyndon B Johnson: ”Det är lättare att styra en nation än att uppfostra två döttrar.”
– Det skriver jag under på! Men jag har ändrat citatet från två till fyra döttrar och ersatt ”nation” med ”elektron”. Så på min vägg står det ”Det är lättare att styra en elektron än att uppfostra fyra döttrar”. Med tiden har jag lagt till ”foton” och ”fonon” också, skrattar Per.

Bild på Per Delsing.Han är professor i experimentell fysik och föreståndare på avdelningen för kvantteknologi (QT) på institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap – MC2 – på Chalmers. Forskningsområdet är kvantfysik med nanokomponenter.
Det började med en-elektrontunnling.
– Forskningsområdet har utvecklats men har fortfarande många röda trådar. Som doktorand jobbade jag med enstaka elektroner. I början gick det inte alls bra. Jag höll på i fyra år utan att få någonting att funka och var väldigt nära att ge upp. Men när vi bytte material från tenn och bly till aluminium gick allt som det skulle. Mätutrustningen och allting annat var redan förberett så det kom väldigt många resultat på en och samma gång. Det blev en ketchupeffekt!

Till fotograferingen i Henrik Sandsjös studio vid Röda Sten tog Per med sig ett inramat fotografi på sin far. Tore Delsing gick bort redan 2001 och var den som fick upp Pers ögon för teknik och naturvetenskap.
– Pappa var skogshuggare fram tills han sågade av sig ett finger i en olycka och fick ut pengar på försäkringen. Tack vare det kunde han studera och bli ingenjör på Stockholms Tekniska Institut i Stockholm. Det här var på 40-, 50-talet och det var inte vanligt att man studerade på den tiden, säger han.

Vi backar bandet ett antal decennier. Västerbotten. Långt upp i landet. Ett annat Sverige. Den förstfödde sonen blir storebror när Per Delsing och hans tvillingbror föds på lasarettet i Umeå den 14 augusti 1959. 
– Men jag har faktiskt aldrig bott i Umeå. När pappa kom och hämtade oss på BB så tog han oss till en ny lägenhet i Lycksele. Och efter två och ett halvt år flyttade vi till Malmö där jag växte upp, berättar han.

Som färdig ingenjör fick Tore jobb på vattenkraftverken längs de norrländska floderna. Efter ett par år anställdes han på byggföretaget Armerad Betong (senare NCC) i Malmö och tog med sig familjen dit. Där bodde de i kvarteret Kronprinsen där länge Malmös högsta byggnad fanns.
– Ja, det var en ganska lång resa vi gjorde, men vi hade kvar kontakten med hembygden och tillbringade fyra veckor varje sommar i stugan, 150 mil norrut. Det var inget man kvistade iväg till över en helg direkt, ler Per.

När han var fem år gick flyttlasset igen. Familjen satte nu ner bopålarna i ett villaområde nära Bulltofta flygplats. Mamma Ann-Marie var hemma när barnen var små, men var utbildad skräddare och började så småningom arbeta som syslöjdslärare. Hon gick bort för några år sedan.
Hur skulle du beskriva din barndom?
– Jag var nog något av en slagskämpe när jag var liten. Och jag var intresserad av sport, och höll på med fotboll och simning. Tävlingssimmade också en period, berättar Per.
Det var pappa Tore som inspirerade Per och hans två bröder till att förstå att kunskap var både viktigt och roligt.  
– Innan vi skulle gå och lägga oss på kvällarna när vi var små kunde han komma in till oss och ha frågesport. Det tyckte vi var jätteroligt alla tre. Det var viktigt att ha med sig det i skolan.
– Jag kommer ihåg när vi tittade på månlandningen tillsammans. Jag var nio år gammal. Det var ett sånt ögonblick när jag kände att ”wow, det här vill jag jobba med!”.
 
I högstadiet skaffade sig Per en kemilåda som han kompletterade med ”mer avancerade grejer”, som han leende uttrycker det. Med dessa utförde han olika kemiska experiment.
– Det var som att ha ett eget kemilaboratorium ute i garaget. Jag tillverkade svartkrut, destillerade och såna saker.
Garaget stod kvar?
– Ja! skrattar Per.

Per och hans två år äldre bror följdes åt. Båda studerade teknisk fysik på Lunds Tekniska Högskola, och brodern hade även ett uppdrag som studievägledare.
– Två år in i utbildningen kom han till mig och berättade om ett utbyte med ETH i Zürich. ”Det är ingen som har sökt, vore det inte nåt för dig?”, sa han, berättar Per. 
Han svarade spontant nej, han trivdes ju så bra i Lund, men efter ett tag ändrade han sig och lämnade in en ansökan i alla fall. Så kom det sig att Per Delsing flyttade till Zürich efter nästan tre år i Lund, och tillbringade den återstående delen av utbildningen till civilingenjör där.
– Det har jag aldrig ångrat. ETH är ett väldigt bra universitet.
Insikten att Per ville ägna sig åt forskning kom tidigt, och efter åren i Zürich ville han gå vidare och ta en doktorsexamen. 1984 satte han sig därför ner och skrev tre brev; ett till Helsingfors, ett till Köpenhamn och ett till Tord Claeson på Chalmers. Det var de tre universitet där det forskades på supraledning på den tiden.
– Tord ringde upp mig så fort han fått brevet och tyckte att jag skulle komma och hälsa på. De andra fick jag inte så mycket svar ifrån. Jag erbjöds en doktorandtjänst på Chalmers.

Under studietiden i Lund hade Per träffat sin blivande livskamrat Désirée. 1984 flyttade Per till Göteborg. Året efter kom Désirée efter, och 1987 utökades familjen med tvillingar.
– Désirée är faktiskt uppväxt på Kronprinsen i Malmö där jag ju också bodde från två och ett halvt års ålder tills jag fyllde fem. Utan att veta det bodde vi alltså på samma gård!

Per Delsing disputerade 1990 med avhandlingen ”Single electron tunneling in ultrasmall tunnel junctions”. Kort därefter fick han en tjänst som forskarassistent på Institutionen för fysik på Göteborgs universitet. Där blev Per kvar i sju år innan han sökte sig tillbaka till Chalmers.
2017 var det tjugo år sedan han blev professor i experimentell fysik på Chalmers, ”med inriktning på tunnling och en-elektronik” som det står i detaljerna.

Genom åren har Per Delsing hedrats med många priser, utnämningar och forskningsanslag; Wallenberg Scholar, Vetenskapsrådets rådsprofessur, Göran Gustavssonpriset och Gustaf Dalén-medaljen för att nämna några. Han är ledamot i såväl Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), som Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) och Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg (KVVS). Mellan 2007 och 2015 var han ledamot i Nobelkommittén för fysik. 2014 var han även kommitténs ordförande med allt vad det innebär.
– Jag är naturligtvis jätteglad över alla hedersbetygelser. Men att bli invald i Nobelkommittén sticker ändå ut. Det var ett fantastiskt roligt jobb, som jag är väldigt stolt och glad över.

Mycket av arbetet i kommittén är hemligt, men Per berättar att han varit med och presenterat tre Nobelpris i fysik: Andre Geim och Konstantin Novoselov ”för banbrytande experiment rörande materialet grafen” (2010), David Wineland och Serge Haroche ”för banbrytande experimentella metoder som möjliggör mätning och styrning av enstaka kvantsystem” (2012) samt Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura ”för uppfinningen av effektiva blå lysdioder vilka möjliggjort ljusstarka och energisnåla vita ljuskällor” (2014).
– Kommittén består normalt av åtta personer som är experter på olika områden så att kommittén täcker in hela fysiken . Det är ett omfattande arbete som måste delas upp mellan ledamöterna. Som ordförande presenterar man också priset vid prisutdelningen, berättar Per.

Som rådsprofessor vid VR har Per Delsing forskningsfinansiering i tio års tid fram till och med 2025.
– Det är enormt viktigt om man ska våga satsa på svåra saker som kanske inte alls funkar, och som inte skulle vara möjligt med ett treårigt anslag.
Att i hård konkurrens tilldelas en ERC Advanced Grant från Europeiska forskningsrådet betydde också mycket:
– Det var ett stort anslag som också blev ett internationellt erkännande.

Wallenbergfinansierade kvantdatorsatsningen WACQT hör givetvis till det som Per Delsing är mest stolt över. Chalmers fick äran att vara centrumvärd. WACQT har två uppdrag: Att höja kompetensnivån inom kvantteknologi, och att bygga en kvantdator. Man jobbar parallellt med båda uppdragen. Sedan starten 2018 har väldigt mycket hänt:
– Jag vill poängtera att vi är många som jobbar i centrumet i olika roller. Vi har lagt väldigt mycket krut på att bygga upp verksamheten. Nu har vi anställt 58 personer och kommit in i en annan fas. Vi har fixat strukturen för hur vi jobbar och fått industrin ombord i olika samarbeten. Det känns väldigt skönt, jag tycker absolut att det går framåt, berättar Per.
– Jag har sysslat med grundforskning i väldigt många år, men egentligen är det först nu med WACQT som det börjar bli tillämpningar av det, och att industrin är intresserad. Efter att man jobbat med forskning som är mer av akademiskt intresse, är det väldigt roligt att det faktiskt blir någonting som intresserar industrin och allmänheten.
Han tycker också att det går bra med kvantdatorbygget:
– Vi kan köra vissa algoritmer på små processorer nu. Det ser bra ut, och vi har kunnat gå vidare med att bygga större processorer.

Per delar som synes sin tid mellan många olika aktiviteter. Förutom att vara avdelningschef och föreståndare för WACQT så handleder han åtta doktorander.
Hur hinner du med allt?
– Den enkla sanningen är att jag inte gör det. Man orkar heller inte springa riktigt lika fort när man är 60 som när man var 40. Jag försöker bli av med en del uppdrag, till exempel tar jag inte på mig fler doktorander.
Vad är roligast?
– Det är mycket som är roligt. Jag tycker det är väldigt roligt att jobba med riktigt intelligenta människor där man kan diskutera på en hög nivå. Men de här heureka-ögonblicken när man inser att ”så här måste det vara” eller att vi har hittat det som vi har letat efter i två års tid är också en härlig känsla.

Vid några tillfällen i karriären har Per fått vara med om banbrytande vetenskapliga genombrott. Det första kom redan under doktorandtiden:
– Jag upptäckte en-elektronoscillationer, single electron tunneling oscillations. Det var ganska många som försökte observera det, men jag lyckades bli först 1989, berättar han.
I samarbete med Yale genomfördes ett experiment där man lyckades utveckla en väldigt snabb en-elektrontransistor. 
– Vi gjorde kretsen på Chalmers och sedan åkte en av mina doktorander till Yale och genomförde experimentet. Det var en väldigt viktig bit. Väldigt mycket av min forskning under tio års tid därefter byggde på den här transistorn. Vi gjorde många intressanta experiment på den, som bland annat publicerades i Science och Nature.

Ett mycket uppmärksammat forskningsgenombrott var det som populärt kallades för att skapa ljus ur vakuum; den dynamiska Casimireffekten.
– Det var en viktig upptäckt som vi var först med på Chalmers, säger Per.
Resultaten, som publicerades i Nature, kallades för ”en milstolpe som forskarna väntat på i 40 år”, och rankades som det femte största vetenskapliga genombrottet i världen år 2011 av tidskriften Physics World.

Tre år senare lyckades Per Delsings experimentella forskargrupp, i samarbete med kollegan Göran Johanssons teoretiska grupp, fånga ljudet från en atom, och visa att detta ljud kan kommunicera med en konstgjord atom. Det gjorde det möjligt att demonstrera kvantfysiska fenomen med ljud i stället för ljus. En tidigare stängd dörr till kvantfysikens värld öppnades.
– Vi kunde placera kvantbitar (artificiella atomer) på piezoelektriska substrat så att det gick att koppla atomen till ljud istället för ljus. Resultaten publicerades i Science, har blivit väl citerade och fått många efterföljare. Det är många forskargrupper som jobbar åt det hållet nu, säger Per.

Hur känns det att göra en sådan upptäckt? Per Delsing beskriver det som att håren reser sig på armarna vartefter insikten sjunker in. Som att lyckas hoppa över ett höjdhopp eller sätta en straff i fotboll.
– Ibland letar man efter något speciellt som man antingen hittar eller inte hittar, men om man ser det är det ganska uppenbart. Jag minns hur jag som doktorand sent en julikväll stod och tittade på en kurva som växte fram på en xy-skrivare, som det var på den tiden. Jag visste att kurvan skulle ha en liten peak, och fick plötsligt se skrivarens penna börja gå upp och sen ner igen. ”Wow, en peak!”, tänkte jag. Inom några sekunder insåg jag att jag hade nåt här.

Andra gånger snubblar forskarna över någonting helt annat än det de var ute efter.
– Det kan ta ett bra tag innan man förstått vad det var som hände och hur det gick till. Ibland hittar man någonting som man inte hade förväntat sig och det är nästan ännu mer spännande.

Text: Michael Nystås
Foto: Henrik Sandsjö
Foto på den kaffedrickande Per: Michael Nystås




MER OM PER

Född: I Umeå 14 augusti 1959.
Bor: Villa i Landvetter.
Familj: Gift med Désirée, språklärare. Fyra vuxna döttrar, tre barnbarn, tre, sex och 24 månader (juni 2020). ”Det går så fort.”
Jobb: Professor i experimentell fysik på Chalmers.
Fritid: Tennis och skidor, bad och simning. Väldigt intresserad av människan och evolutionen. ”Ett vetenskapligt sidointresse.”
Hör och läser: Mest facklitteratur, men jag har läst det mesta av Henning Mankell och Jan Guillou. Jag lyssnar inte lika mycket på musik längre som förr, utan uppskattar tystnaden mer. I Zürich kunde jag spela hög musik och plugga samtidigt. Det går inte längre. Det måste vara tyst omkring mig när jag ska försöka förstå någonting. Gamla favoriter är Genesis, Supertramp och Elton John. Musiksmaken fossiliseras med åren... 
Favoritplats för inspiration: Min svärmor föddes på Käringön och vi har en liten stuga där. Vi tillbringar det mesta av somrarna på ön. Jag hittar inspiration genom att gå ute i bergen.
Mest stolt över: Bortsett från mina barn? När det gäller det vetenskapliga är jag stolt över att jag invaldes i Nobelkommittén. Man kommer med där för att man anses kunna fysik. Det var ett erkännande. Det är inte bara en utnämning utan också väldigt mycket stimulerande arbete.
Drivkraft: Nyfikenheten i att förstå naturen. Dels att förstå varför någonting händer i naturen, dels också att kunna vrida till det och utnyttja det på något sätt.
Första teknikminnet: Månlandningen.
Första fysikminnet: När jag lärde mig vad supraledning är för något. För en gångs skull kunde pappa inte svara, utan jag fick ta reda på det själv. Det var då jag insåg att jag tyckte att det var ett riktigt intressant och spännande ämne.
Bäst med att vara forskare: Att få jobba med någonting som är så intressant och som man brinner för, tillsammans med jätteduktiga doktorander och kolleger. Att få förtroendet att utveckla kunskap på arbetstid.
Utmaningar med jobbet: Att hinna med allt som man vill göra.
Framtidsdröm: Jag har fått väldigt många av mina drömmar uppfyllda. Det var naturligtvis en dröm att bli professor. Många upptäckter som jag drömt om har jag också fått göra. Att få barnbarn var en dröm.
Dold talang: Jag tycker själv att jag är ganska händig. Jag gör mycket hantverksarbete hemma; snickrar, gjuter golv, elarbeten.

Sidansvarig Publicerad: on 09 dec 2020.