Hittade jobb på oväntad plats

Han är numera lärare i Tekniskt basår på KTH.

– Jag har blivit varmt välkomnad av mina kollegor, trots att jag är chalmerist. Det var lite pikar i början, men jag har pikat tillbaka. Nu har jag dubbla lojaliteter. Jag kan inte vara lika hård mot KTH längre, skämtar han.

Ekvationerna på tavlan har han gått igenom många gånger tidigare, men sättet han förklarar på ändras från år till år, ibland från lektion till lektion. 

– Man blir aldrig färdiglärd, inte ens som lärare. Jag kan ha förklarat något på tre olika sätt, och ändå är det någon som inte förstår. Då måste man hitta ett fjärde sätt och ofta är det bättre än det man gjort tidigare, säger han. 

Synen på läraryrket, som något man hela tiden utvecklas i tillsammans med andra, tog form under masterprogrammet Lärande och ledarskap på Chalmers.

Osäker på vad han skulle bli

– Att hålla långa föreläsningar är inte min grej. Det roligaste är samspelet med elever och studenter. Att fånga upp deras tankar och idéer och hjälpa dem framåt, snarare än att bara visa hur man ska göra. Jag gillar att se dem lyckas med en uppgift.

Han var länge osäker på om han ville bli ingenjör eller lärare, men sökte civilingenjörsprogrammet i Kemiteknik på Chalmers och fick sen upp ögonen för Lärande och ledarskap där han kunde kombinera båda.

– Vi kom väldigt nära varandra i klassen. Lärarna hade lång erfarenhet från både gymnasieskolan och universitetet, och många föreläsare delade historier från ledarskapsroller även utanför skolan. Det gjorde att teorier om lärande och ledarskap hela tiden kopplades till verkliga situationer.

Det blev mycket reflektion, både kring egna insatser och kring det klasskompisarna gjorde. Tidigt fick de planera lektioner, tala inför grupp och lägga upp kurser och få ärlig feedback på hur det fungerade i praktiken. Övergången till att möta verkliga elever gick snabbt. 

– Redan i samband med att jag sökte till utbildningen fick vi hålla en lektion, och efter ungefär åtta veckor gick vi ut på vår första praktik, berättar han. 

Att kliva in i en gymnasieklass första gången var en omställning. 

– Det var nervöst, så klart. Men vi hade förberetts väl, och både mästarlärare och handledare fanns där ute på skolorna. Även om man kunde känna sig lite inkastad hade man tillräckligt med stöd för att det skulle gå bra.

Praktiken ledde vidare till ett vikariat på samma skola, och sedan följde flera år som gymnasielärare i Göteborg, Örebro och Stockholm.

– Som gymnasielärare kommer man väldigt nära eleverna. Som mentor träffar man dem många gånger i veckan och lär känna dem även utanför ämnena man lär ut.

Skalan är skillnaden

Skillnaden mellan att undervisa på gymnasiet och det nuvarande jobbet på KTH ligger i skalan och upplägget. Totalt går omkring 250 studenter basåret, uppdelade i grupper om 50. Kursinnehållet motsvarar gymnasiekurser, men undervisningen är organiserad som på universitetet, med frivilliga lektioner och tentor i slutet. 

– Kursinnehållet är gymnasienivå, men tänket är mer universitet. Det ställer högre krav på studenterna. Undervisningen ska hålla en viss kvalitet, men sedan är det upp till studenterna att klara kurserna.

En av de saker han uppskattar mest idag är kollegorna och alla samtal om undervisning. 

– Vi har väldigt mycket pedagogiska samtal, både om matten och kemin. Nästan varje vecka kommer vi in på hur vi kan göra undervisningen bättre. 

Han trivs bra med sitt nuvarande jobb, men ser flera möjliga alternativ för framtiden. 

– Jag har funderat på att doktorera någon gång. Och jag tycker det är positivt att jag fortfarande har många val. Jag kan fortsätta jobba som lärare, men det är inte för sent att jobba i industrin heller.

För den som funderar på Lärande och ledarskap vill han skicka med just det: 

– Du måste gilla tanken på att aldrig bli helt färdig, varken som lärare eller som student. Det är det som gör det roligt.