Stjärnhimlen och planeterna

Bild 1 av 2
Stjärnhop NGC 3293
Stjärnhimlen i februari
Stjärnhop NGC 3293. Bild: ESO/G. Beccari

Här finns stjärnkartor samt information om planeter och satelliter.

Kort om stjärnhimlen​

Det finns mycket att upptäcka på stjärnhimlen! Med blotta ögat kan du se till exempel planeter, stjärnor, nebulosor, och till och med några galaxer. Med en liten kikare eller ett teleskop finns det mer att upptäcka. Här hittar du information om stjärnbilderna och stjärnkartor, planeter och satelliter, och tips på hur du kan få reda på mer.

Vad kan man se med en kikare eller ett litet teleskop?

Med en vanlig kikare (t.ex. en ”7x50”, det vill säga 7 gångers förstoring och 50 mm linser) kan man se många fler stjärnor än med blotta ögat, och en del objekt som är för svaga för ögat att upptäcka. Med en sådan kikare är det lätt att orientera sig bland stjärnorna, eftersom man ser en ganska stor del av himlen samtidigt. Däremot kan det vara svårt att observera små detaljer, t.ex. på månens yta, bland annat eftersom det är svårt att hålla kikaren stilla utan stativ.

Ett litet astronomiskt teleskop är lite mer svårhanterligt än en kikare, och det kan vara svårare att hitta rätt på himlen med det eftersom man ofta bara ser några få stjärnor samtidigt. Å andra sidan är ett teleskop mycket bra för att studera små detaljer och ljussvaga objekt. Teleskopet bör vara monterat så att man lätt kan följa med stjärnornas rörelse över himlen (på grund av att jorden roterar rör sig stjärnorna, precis som solen, från öster mot väster). En sådan montering kallas ekvatoriell, och gör att man enkelt följer en stjärna genom att långsamt vrida på en ratt. Om man inte vrider på teleskopet försvinner stjärnorna man tittar på snabbt ur bildfältet!

Roliga objekt att observera med en kikare är till exempel Andromedagalaxen, som även kan ses med blotta ögat och som ligger mer än två miljoner ljusår bort, olika stjärnhopar, till exempel Plejaderna och h och chi Persei, och gasmolnet Orionnebulosan.

Med ett litet teleskop kan man studera t.ex. detaljer på månytan (bäst när månen inte är full), Jupiters månar, Saturnus ringar, en hel mängd stjärnhopar och gasmoln (inte bara dem som nämndes ovan), och några galaxer.

För att ha riktig glädje av en kikare eller ett teleskop behövs en stjärnkarta och gärna information om till exempel planeternas rörelser på himlen. 

Stjärnbilder och stjärnkartor

Det enklaste sättet att orientera sig på natthimlen är att ta med sig en stjärnkarta ut en klar natt och försöka identifiera några stjärnbilder. Vilka stjärnbilder man kan se varierar med årstiderna och med tiden på dygnet. Några stjärnbilder, de som ligger ganska nära polstjärnan i norr, kan man alltid se från Sverige. Dit hör till exempel Karlavagnen och Cassiopeia. Andra stjärnbilder kan man bara se vissa årstider, till exempel syns Orion bäst på vintern.

Polstjärnan, som ligger rakt i norr, kan man hitta om man tänker sig en linje genom de två ”bakersta” stjärnorna i Karlavagnen. Polstjärnan ligger på den linjen, ungefär fem gånger så långt bort som avståndet mellan de två stjärnorna. Hela himlen ser ut att vrida sig runt polstjärnan, ett varv under ett dygn. Att det ser ut så beror på att jorden roterar ett varv runt sin axel på ett dygn, och jordaxeln råkar peka just mot polstjärnan. Stjärnor som ligger tillräckligt nära polstjärnan finns ovanför horisonten hela natten, medan andra stjärnor (precis som solen) går upp ungefär i öster, står som högst på himlen i söder, och går ner ungefär i väster.

Nedan finner du stjärnkartor (i form av pdf-filer) med de mest välkända stjärnbilderna för fyra tidpunkter under året: 1 februari, 1 maj, 1 augusti och 1 november. Om du tittar på stjärnhimlen någon annan tid på året kan du ta hjälp av den karta eller de två kartor som ligger närmast i tiden. Kartorna gäller för kl. 22 på kvällen. Om du tittar på stjärnhimlen vid någon annan tidpunkt skall du vrida kartan: om klockan till exempel är 24 så står de stjärnor i söder som på kartan finns lite öster om söder (de har nu rört sig från öster till söder), och vice versa om klockan är före 22.

Det finns också utmärkta appar till mobiltelefoner och surfplattor som visar stjärnbilder med mera på himlen i den riktning du håller mobiltelefonen/surfplattan.

I tidskriften Populär Astronomi brukar det finnas stjärnkartor, och på dess webbplats www.popularastronomi.se​ finns ofta tips om vad man kan se på himlen, och dessutom en bra stjärnkarta.

Himlen1februari (Öppnas i ny flik)
Filtyp::pdf 47 KB
Senast ändrad:
Himlen1maj (Öppnas i ny flik)
Filtyp::pdf 44 KB
Senast ändrad:
Himlen1augusti (Öppnas i ny flik)
Filtyp::pdf 45 KB
Senast ändrad:
Himlen1november (Öppnas i ny flik)
Filtyp::pdf 46 KB
Senast ändrad:
Komet Halley från 1986
Komet Halley, 1986. Bild: ESO

Planeter och satelliter

Av solsystemets sju planeter, förutom jorden, är fem synliga för blotta ögat: Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Merkurius finns nära solen och är mycket svår att se, men de övriga fyra är trevliga objekt att spana efter på natthimlen. Venus är mycket ljusstark (den lyser starkare än någon stjärna) och kan ses antingen strax före soluppgången eller strax efter solnedgången. Jupiter är också ljusstark, men inte riktigt som Venus, medan Mars och Saturnus lyser ungefär lika starkt som de ljusaste stjärnorna. Planeternas ljusstyrka varierar dock under året, bland annat eftersom jordens avstånd till dem varierar. I ett litet teleskop kan man se hur planeterna skiljer sig från stjärnorna: planeterna syns som små runda skivor, medan stjärnorna bara syns som prickar, eftersom de är så långt borta. Man kan också se till exempel några av Jupiters månar och Saturnus ringar med ett litet teleskop.

Planeternas lägen på himlen ändras under året: de ser ut att röra sig i förhållande till stjärnorna. Var och när man kan se dem varierar därför från år till år. Noggranna uppgifter finner man till exempel i almanackor och astronomiska tidskrifter.

Ibland går det att se kometer på himlen. Många kometer dyker upp oväntat, från långt utanför planeternas område i solsystemet, och en del kan ses blotta ögat eller i en liten kikare.

Satelliter, till exempel den internationella rymdstationen, kan man också se på himlen med blotta ögat. En satellit ser ut som en lysande prick, ungefär som en stjärna, som rör sig över himlen på några minuter. Ibland ser det ut som om satelliten blinkar eller varierar i ljusstyrka. Det beror på att det vi ser är reflekterat solljus, och vinkeln till solen varierar hela tiden (och dessutom kan satelliten rotera).

Astronomiska almanackor är mycket användbara för den som vill studera stjärnhimlen. I sådana kan man hitta till exempel uppgifter om planeternas lägen på himlen och tidpunkter för sol- och månförmörkelse. Den Svenska Almanackan (Almanacksförlaget) är en klassisk svensk almanacka. Det finns också datorprogram och appar till mobiltelefoner och surfplattor som kan visa var på himlen till exempel planeterna befinner sig vid en viss tidpunkt.

En utmärkt almanacka att hämta på nätet finns på astroalma.se.

Hur man hittar satelliter på himlen kan man läsa om bland annat hos Heavens Above.