CO2 emissions
​I den Klimatpolitiska vägvalsutredningen presenteras strategier för hur Sverige ska nå nettonegativa utsläpp av växthusgaser efter 2045. Den 7 februari kan vi ta del av utredningens förslag under en lunchföreläsning ​på Chalmers.​​ Foto: Pixabay.​​​​

”Vi måste plocka bort koldioxid från atmosfären”

– För att nå klimatmålen måste vi både få bort de fossila utsläppen och ta bort koldioxid från atmosfären med hjälp av minusutsläpp, säger Anders Lyngfelt, professor i energiteknik vid Chalmers, som i mer än 25 år arbetat med att utveckla CCS, Carbon Capture and Storage, för koldioxidinfångning. Han är också en av experterna i den Klimatpolitiska vägvalsutredningen som ska överlämnas till regeringen senast den 31 januari. 
​I den presenteras strategier för hur Sverige ska nå nettonegativa utsläpp av växthusgaser efter 2045. Den 7 februari kan vi ta del utredningens förslag under en lunchföreläsning ​på Chalmers.​
Idag är det främst USA och Kanada som har anläggningar för koldioxidinfångning och lagring, och huvudsyftet med lagringen är oftast att pumpa upp mer olja ur marken. I Europa är det Norge. Totalt lagras en tiondels procent av världens utsläpp. Så fram till nu så har det inte hänt så mycket.
Men nu kan det ha vänt.

I Parisavtalet från år 2015, uppmanar parterna att senast 2020 ta fram långsiktiga strategier för att minska utsläppen av växthusgaser. Och så här sa klimatminister Isabella Lövin härom året:
‒ Åtgärder för att åstadkomma negativa utsläpp är en viktig del av framtidens klimatpolitik. Potentialen för negativa utsläpp är dock sannolikt begränsad och vi får aldrig tappa fokus på uppgiften att minska våra utsläpp så långt som möjligt.

Anders Lyngfelt– När jag började handlade inte tekniken om minusutsläpp. Då var syftet att fånga in koldioxid från fossila bränslen, för att förhindra utsläpp, säger Anders Lyngfelt.
Det var andra forskare som bland annat Christian Azar på Chalmers som såg potentialen att använda CCS för minusutsläpp. 
– Så med tiden har jag intresserat mig alltmer för att använda tekniken för minusutsläpp. Det hänger samman med att den globala koldioxidbudgeten vi har för att nå tvågradersmålet håller på att ta slut. Det är inte längre realistisk att klara de klimatmål vi satt upp enbart med utsläppsminskningar.

Tekniken, CCS, handlar om att fånga in koldioxid från fossila bränslen, alltså kol, naturgas och olja. Sedan lagras den djupt nere i berggrunden. Sedan 1996 lagras koldioxid en kilometer under havsbotten vid norska Sleipnerfältet i Nordsjön. Men när tekniken används vid förbränning av ved, kottar, kvistar och bark, och andra biobränslen, kallas den BECCS, Bio-Energy with Carbon Capture and Storage. Då är det koldioxid som växter som tagit upp från luften som fångas in och lagras under jord. Därmed minskar andelen koldioxid i atmosfären och resultatet blir ett minusutsläpp. Det är just BECCS Anders kommer att lyfta på lunchseminariet i februari. 

När det gäller koldioxidlagringen är det inte lagringsplats i underjorden som begränsar negativa utsläpp utan snarare tillgången på biomassa.
– Vi kan inte ta ut hur mycket biomassa som helst. Det fanns ett skäl till varför vi gick över till fossila bränslen en gång i tiden. Om vi skall lyckas nå klimatmålen blir det viktigt att bryta det kretslopp där den koldioxid som tagits upp av biomassa sedan släpps ut igen. Vi måste hindra koldioxid från att återvända till atmosfären. Det fina är att man först kan använda biomassa till olika produkter som papper och trävaror, och när det så småningom blir avfall kan man elda upp det tillsammans med matavfall och fånga in koldioxiden.

Så vad är hindret? 
– Det är ingen raketforskning att fånga in koldioxid från rökgaser, men det krävs förstås mycket mera industriell erfarenhet för att få fram de bästa och mest kostnadseffektiva lösningarna: ”Learning by doing”. Utredningen visar att det finns goda förutsättningar för stora minusutsläpp i Sverige. Svårigheten är att komma till politiska beslut om hur man ska få in pengarna och finansiera det. 
Anders Lyngfelt anser att det är rimligt att den som släpper ut koldioxid också får betala för att ta bort den, en koldioxidavgift enligt principen producentansvar. Då blir det i de flesta fall också lönsamt att ta fram lösningar som stoppar utsläppen. 

– Den teknikutvecklingen jag håller på med är helt meningslös om inte näringslivet är intresserad. Om det inte sätts ett pris på koldioxid är det svårt att få något att hända. Man kan inte bli arg på företagen för att de följer de spelregler samhället ställer upp, menar Anders Lyngfelt. Det är ju avsaknad av politiska beslut som gör det olönsamt att göra något.
– Det är så mycket pengar som behövs för minusutsläpp, så jag tror inte att det är hållbart att låta skattebetalarna stå för kostnaderna, vilken regering skulle ta pengar från försvar, vård, skola och omsorg och satsa det på minusutsläpp?

Därför, poängterar Anders Lyngfelt, behövs en koldioxidavgift som finansierar detta. Men även om det kostar mycket pengar är det inte någon brutal svältkur som krävs:
– Minusutsläpp som motsvarar en halvering av Sveriges inhemska koldioxidutsläpp kostar bara runt en halv procent av vår BNP. Det är ett minskat konsumtionsutrymme som motsvarar några månaders ekonomisk tillväxt. Det borde den jord vi lämnar över till våra barn vara värd, avslutar Anders Lyngfelt.

I maj 2018 arrangerade Chalmers, på Lyngfelts initiativ, den första internationella, vetenskapliga konferensen om negativa koldioxidutsläpp. Gensvaret var mycket stort. Den 12–15 maj är det dags för den andra upplagan av konferensen. Länk i slutet av artikeln.

Text: Ann-Christine Nordin


Mer om Anders Lyngfelt och forskningen kring koldioxidavskiljning Chalmers:
På Chalmers forskar Anders Lyngfelt och hans kollegor på en helt ny förbränningsprocess, kemcyklisk förbränning. Idealt kan den ge ren koldioxid utan någon dyr avskiljning.
I konventionell CCS avskiljer man koldioxiden från en rökgas som innehåller kring 15 procent koldioxid. Det är kostsamt och energiåtgången är hög. Problemet är att när bränslet brinner späds koldioxiden som bildas ut med allt det kväve som finns i luften.
Idén med kemcyklisk förbränning är att hindra luften från att komma i kontakt med bränslet, så att man slipper kvävet. Istället används två reaktorer och en syrebärare som flyttar syre mellan reaktorerna, från förbränningsluften i ena reaktorn till bränslet i andra reaktorn.
Det kan jämföras med hur hemoglobinet transporterar syre i vårt blod från lungorna till cellerna. Men i stället för hemoglobin använder forskarna metalloxider och reaktionerna sker vid 900–1000 grader. Ut från bränslereaktorn kommer koldioxid och vattenånga, och vattenångan avlägsnas enkelt genom att kyla gasen.
Men det räcker inte med en bra idé, Anders Lyngfelt och hans kollegor har visat att processen fungerar. Genombrottet kom 2003 och de har nu mer än 4000 timmars drifterfarenhet i fyra olika pilotanläggningar, med många olika syrebärare och bränslen. Processen forskarna utvecklat på Chalmers studeras nu på flera håll i världen. Idag finns 46 pilotanläggningar med mer än 11 000 timmars drifterfarenhet. 
Anders Lyngfelt tror att processen de utvecklat kan halvera kostnaden för koldioxidinfångning. 

RELATERAT:

Publicerad: to 25 jun 2020.