Syntolkning: foto på kraftverk med skorstenar och rök.
​Foto: Devin McGloin/Unsplash

Koldioxidinfångning: tekniken finns, men ingen vågar ta första steget

​Det går att stanna vid 1,5 graders uppvärmning av planeten, menar IPCC i ny rapport, men få tror att det kommer ske. För att lyckas måste koldioxidinfångning slå igenom i stor skala. Chalmers har tekniken, men vem vågar ta första steget att kommersialisera? 
I FNs klimatpanel IPCCs rapport beskrivs hur vi inte bara behöver minska utsläppstakten utan i längden även minska mängden koldioxid i vår atmosfär. Detta innebär att vi måste fånga in koldioxid. Chalmers bedriver forskning på området och har nått mycket långt. En av dem som forskar på området är Henrik Leion​, docent vid Chalmers institution Kemi och kemiteknik.

– Vi måste börja fånga in all koldioxid, oavsett bränsle. Just nu jobbar vi med biobränslen. De fossila bränslena fungerar redan bra att fånga in. Tekniken för detta finns. Det som hindrar oss är främst ekonomi och juridik.

Syntolkning: foto på Henrik Leion.
Tekniken Henrik Leion undersöker och utvecklar bygger på syrebärande fast material som ersätter förbränning av syre i gasform. Hans forskning ingår i flera projekt runt en teknik som kallas CLC, vilket står för chemical looping combustion. I de flesta fall skapas värmen i kraftverk genom förbränning i luft. Detta bildar koldioxid blandat med någon annan typ av gas, beroende på teknik, och gaser är svåra att skilja från varandra. För att få en så ren ström av koldioxid som möjligt använder man vid CLC ett fast material där syre ingår som oxid, exempelvis vanlig rost. Då skapas istället vatten och koldioxid, vilka är enklare att skilja från varandra. När syret på syrebäraren är förbrukat exponeras den för luft och materialet blir då återoxiderat och kan återanvändas. 

Forskningen på Chalmers inom CLC bedrivs gemensamt av flera forskargrupper över institutionsgränserna. Henrik Leion tittar på hur syrebäraren och bränslet kan optimeras. 
Som läget är nu räcker det inte med att bara fånga in koldioxid från fossila källor. Även koldioxid från bioförbränning måste samlas in för att vi ska kunna åstadkomma negativt nettoutsläpp. 

– Vi kommer behöva koldioxidinfångning i mycket stor utsträckning. Utsläppen måste börja sjunka inom bara några år, och gör vi inte tillräckligt nu betyder det att vi runt år 2050 kommer behöva fånga in mer koldioxid än vi släpper ut för att kompensera för vad vi inte gjorde 30 år tidigare, säger han. Dekorativ illustration.


CLC är framför allt en teknik som kan fungera vid stationära anläggningar. Infångning innebär tunga laster. Inte nog med att syrebäraren ofta består av någon typ av metall. Den insamlade koldioxiden väger cirka tre gånger mer än bränslet, vilket i sig skulle innebära ökade utsläpp på grund av tyngden för ett fordon.  

Ekonomin och juridiken hindrar
CLC skulle alltså kunna göra stor nytta om den togs i bruk på kommersiell nivå. Men än vågar ingen ta den ekonomiska risken att satsa på tekniken. Hittills har den testats i Chalmers testanläggning på 12 megawatt med framgångsrikt resultat. Men det krävs en storsatsning för att tekniken ska slå igenom, tror Henrik Leion.

– Någon måste våga testa tekniken i en 50 megawatt-anläggning. Denna kommer troligtvis gå med förlust till en början, men tekniken behöver detta för att vidareutvecklas, menar han.

Dessutom måste det bli billigare att använda tekniken. Priset måste kunna konkurrera med utsläppsrätter. Idag kostar en utsläppsrätt, alltså rätten att släppa ut ett ton koldioxid, cirka 20 euro. CLC är något dyrare, men skulle, med en större satsning kunna bli billigare. Om det blir billigare att samla in koldioxid än att släppa ut den i atmosfären är chansen större att industrin satsar på tekniken. CLC kräver dessutom att stora delar av förbränningssystemet byggs om. Till det kommer nästa problem: lagringen. 

– Det saknas logistik och juridik för att deponera koldioxiden. Det tar dessutom cirka 10 000 år för gasen att omvandlas till kalksten. Koldioxid är inte särskilt farlig, den går inte att jämföra med kärnavfall, men det är enorma mängder vi talar om, säger Henrik Leion.

Ett juridiskt problem är ansvarsfrågan. Vem ska ha ansvaret för lagringen under 10 000 år? Det har även visat sig svårt att hitta platser där myndigheter och befolkning accepterar lagringen. Ett annat sätt att lagra växthusgasen är att pumpa ner den i tömda oljekällor ute till havs. Det är dyrt och saknas logistik, men det kan bli nödvändigt. 

Måste tas i bruk
Någon typ av infångningsteknik måste tas i bruk. Utan infångningstekniker kommer inte klimatmålen nås. Det som behövs, menar Henrik, är att ett stort energibolag vågar testa tekniken på kommersiell nivå. Det bolaget måste vara berett att förlora pengar. Någonstans kommer förmodligen pengar förloras, men det kan vara något vi får acceptera för att undvika en betydligt högre temperaturökning. Utan infångning har vi inte en chans att stoppa temperaturökningen vid 2 grader, menar Henrik som snart tar ledigt.

– Jag ska vara pappaledig och det är ärligt talat inte moraliskt lätt för mig att ta en paus från forskningen i det här läget. Mitt sätt att hantera min klimatångest är att jag måste jobba, säger han. 

Text och bild: Mats Tiborn

Läs mer om koldioxidlagring och Chalmers här:



Publicerad: on 17 okt 2018. Ändrad: må 22 okt 2018