Efter FN:s klimatbesked – vad kan världen och Sverige göra nu?

Världen väntas överskrida 1,5 graders global uppvärmning, enligt en ny rapport från FN:s miljöprogram UNEP. Samtidigt kan kraftiga utsläppsminskningar begränsa uppvärmningen. Chalmersforskarna Daniel Johansson och Filip Johnsson kommenterar beskedet och vilka vägval som blir avgörande – internationellt och i Sverige.

Minska metanutsläppen, ta bort koldioxid ur atmosfären och påskynda elektrifieringen av industri och transporter. Daniel Johansson och Filip Johnsson lyfter viktiga insatser för att begränsa uppvärmningen och betonar att koldioxidborttagning inte kan ersätta snabba utsläppsminskningar.

Porträtt av Chalmersforskarna Daniel Johansson, överst, och Filip Johnsson, nederst, till vänster i ett montage med solpaneler, vindkraftverk och elledningar i bakgrunden.

I rapporten Emissions Gap Report 2026: The point of return granskar UNEP gapet mellan ländernas klimatåtaganden och de utsläppsminskningar som behövs för att nå Parisavtalets temperaturmål. Årets rapport undersöker hur världen kan begränsa överskridandet av 1,5 grader och återgå till den nivån vid slutet av århundradet. Det kräver både snabba utsläppsminskningar och omfattande borttagning av koldioxid ur atmosfären.

Globalt: Varje tiondels grad spelar roll

Daniel Johansson är professor vid avdelningen för fysisk resursteori på institutionen för Miljö- och energivetenskaper vid Chalmers. Hans forskning förenar klimatvetenskap, energisystemmodellering och nationalekonomi. Han är också huvudförfattare i FN:s klimatpanel IPCC kommande utvärderingsrapport, i ett kapitel om framtida utvecklingsvägar och möjligheterna att nå Parisavtalets mål.

Vad innebär FN:s besked om att världen väntas överskrida 1,5 grader – och vad är viktigast att förstå om det?

– Att vi överskrider 1,5 grader betyder inte att Parisavtalets mål blir meningslöst eller att det är ”för sent”. Det är viktigt att förstå att varje tiondels grad spelar roll. Ju högre uppvärmningen blir, desto större blir riskerna för människor, ekosystem och samhällen. Vissa konsekvenser kan inte heller vändas även om temperaturen senare sjunker, till exempel havsnivåhöjning, artförluster och avsmältning av istäcken. Därför är det centralt att begränsa både hur mycket och hur länge vi överskrider 1,5 grader, alltså att hålla temperaturtoppen så låg som möjligt och sedan få uppvärmningen att vända nedåt igen.

– För att stoppa uppvärmningen måste de globala koldioxidutsläppen nå netto noll, samtidigt som utsläppen av metan och andra växthusgaser minskar kraftigt. För att därefter sänka temperaturen krävs nettonegativa koldioxidutsläpp, tillsammans med fortsatta minskningar av metan och andra växthusgaser. Vi behöver alltså avlägsna mer koldioxid från atmosfären (CDR, Carbon Dioxide Removal,) än vi släpper ut. Möjligheterna att göra det i stor skala är dock osäkra, så det kan inte ersätta snabba utsläppsminskningar i dag.

Vilka insatser och vilket internationellt samarbete blir avgörande för att begränsa uppvärmningen så mycket som möjligt?

– Det mest grundläggande är att snabbt minska koldioxidutsläppen. Koldioxid ackumuleras i atmosfären, och de samlade utsläppen avgör i stor utsträckning hur varmt det till slut blir. Det kräver en omställning av energisystemen bort från fossila bränslen, men också att avskogningen minskar.

– Samtidigt är minskade metanutsläpp ett av de mest effektiva sätten att bromsa uppvärmningen de närmaste decennierna. Metan bryts ned i atmosfären på drygt tio år och har hittills bidragit med omkring en halv grad av uppvärmningen. Åtgärder inom olje- och gasindustrin, kolgruvor, avfallshantering och jordbruk ger dessutom renare luft, eftersom metan bidrar till bildningen av marknära ozon.

– Detta kräver internationellt samarbete, både inom FN klimatförhandlingar och i andra former, som samarbeten mellan grupper av länder. Det behövs tydliga styrmedel, t.ex. prissättning av växthusgasutsläpp, finansiering och tekniköverföring till låg- och medelinkomstländer. Detta kan driva fram en snabb teknisk omställning och förändrade konsumtionsmönster.

Sverige: Goda förutsättningar att gå före

Filip Johnsson är professor i energisystem vid avdelningen för energiteknik på institutionen för miljö- och energivetenskaper vid Chalmers och ledamot i Klimatpolitiska rådet. Han forskar om hur energisystemet kan ställas om för att möta klimatmålen, bland annat genom elektrifiering av industri och transporter samt avskiljning och lagring av koldioxid.

Vilka beslut och åtgärder i Sverige skulle kunna göra störst skillnad för utsläppen under de närmaste fem till tio åren?

– Sverige är ett land med mycket goda förutsättningar för klimatomställningen. Vi har ett elsystem som är i det närmaste fossilfritt och stora naturresurser. Men vi är också ett industriland med tung industri där det finns större utmaningar att ställa om. Här kan vi göra skillnad och det finns spännande projekt som kommit olika långt. På grund av det osäkra världsläget har en del projekt pausats eller skjutits upp då omställningen kräver stora investeringar samtidigt som det finns en osäkerhet i klimatpolitiken. Därför behövs det en genomtänkt industripolitik med en tydlig riktning. Alltså att politiken har en idé vad vi vill med vår industri. Kommer detta på plats så tror jag vi kan göra stor skillnad på utsläppen.

Hur kan Sverige bidra till att minska utsläppen internationellt, utöver att minska våra egna?

– Just på grund av våra gynnsamma förutsättningar bör vi kunna agera föregångare i arbetet med att minska utsläppen. Teknik och innovationer brukar sprida sig. Utöver att ligga främst i industriomställningen tycker jag att vi borde kunna vara föregångare när det gäller omställningen av transportsektorn och då inte minst när det gäller den tunga fordonsflottan, inklusive arbetsmaskiner.

– Vi har en stark fordonsindustri där AB Volvo och Scania redan idag erbjuder elfordon. Dessa är dock betydligt dyrare än konventionella bilar och därför går det trögt att sälja dessa fordon. Men då det som brukar benämnas ”Total Cost of Ownership”, alltså den totala kostnaden över fordonets livstid inräknat inköp, underhåll och drift, inte nödvändigtvis är högre för elfordon borde det vara en bra utgångspunkt för att Sverige och dess olika företag som handlar upp transporter kan agera föregångare. Här kan staten underlätta genom att bidra till infrastruktur inklusive laddställen. I dessa tider har vi såklart allt att vinna på att minska vårt beroende av fossila bränslen.

– Vi får också passa oss så vi inte blir en eftersläntare i EU omställning. Jag tror att det varken passar vår självbild eller vår industris rykte.