Kiwi workshop högstadielever
Team ​Noa, Sanna och Elin försöker få Kiwi-bilen runt banan på kortast tid 
​Fot​o: Lovisa Håkansson 

Uppdrag: gör bilen självkörande!

​– Jag gillar bilar! Så det här är kul, säger 15-åriga Elin, en av de högstadieelever som fick prova på hur man gör bilar autonoma i workshopen ”Kom i gång med självkörande fordon och AI” som ägde rum på Chalmers under årets upplaga av Vetenskapsfestivalen. 
Det är fredag morgon i maj och Vetenskapsfestivalen pågår för fullt runtom i Göteborg. I en av de större lärosalarna på Chalmers sitter ett 30-tal niondeklassare från Fridaskolan i Kvillebäcken och väntar på att en workshop i AI och självkörande fordon ska köra i gång. Bänkarna är placerade i U-form och elevernas uppmärksamhet riktas mot de små konerna i gult, blått och vitt som redan står uppställda i en slags snitslad bana som ringlar fram på ytan mellan dem. 

Millie Skoglund, projektassistent vid avdelningen för Fordonsteknik och autonoma system, är den som håller i dagens workshop tillsammans med Ola Benderius, docent på avdelningen, och Liv Johansson, också hon projektassistent. För inte ens ett år sedan kom Millie till Chalmers som Tekniksprånget-praktikant direkt från gymnasiet. Och att hon redan har hittat hem i ämnet autonoma fordon råder det inga som helst tvivel kring. 

–​ Det finns massa spännande grejer här på Chalmers. Men det vi tycker är allra roligast är självkörande fordon! deklarerar Millie för eleverna innan hon kickastartar i gång dagens workshop. 

En crash-course i autonoma system

Först på schemat: filmvisning. 
På filmduken spelas vyer upp från en trafikerad motorväg utifrån okänt perspektiv. Eleverna tittar nyfiket. Fordon – bussar, bilar och lastbilar – passerar i hög fart. Med varje fordon dyker en siffra upp. Och lite längre ner i bild, ett diagram med graf som rör sig upp och ner i takt med att fordonen passerar. Vad är det vi ser, egentligen? Millie kastar ut frågan till sin publik. Ingen verkar våga sig på en gissning. 

Det får bli en cliffhanger, konstaterar hon och rör sig mot tre föremål som ligger placerade på ett bord - en kamera, en GPS-antenn och en lidar. Alla sensorer som självkörande fordon behöver för att samla in data från sin omgivning. Kameran som kan identifiera vilka fordon som finns i närheten, GPS-antennen som kan avgöra avståndet till mötande fordon och lidarn som kanske är den som förtjänar mest uppmärksamhet – i alla fall om man frågar Millie: 

– Här har vi den allra coolaste! Lidarn. Den funkar som en radar fast den skickar i stället ut miljontals med laserstrålar för att kunna göra väldigt precisa 3D-scanningar av sin omgivning, förklarar hon och avslöjar också vad det var vi egentligen såg på filmen. 

– Det var en lastbil från Chalmers som utrustats med dessa sensorer och som kör varje dag från Göteborgs hamn till Borås. Siffrorna som poppade upp runt de mötande bilarna på vägen var ett värde på hur säker lastbilen var på sin bedömning av vad det var för typ av fordon den mötte, säger Millie. 

Ämnet för oss osökt in på nästa steg i processen i utvecklandet av självkörande fordon. AI-biten. För det räcker nämligen inte att kunna läsa av sin omgivning. Det autonoma fordonet måste kunna förstå informationen också. Och det blir också ”cuen” för kollegan Ola Benderius att ta vid. Till vardags forskar han på självkörande system i bilar, lastbilar och flygplan. 

– Jag utvecklar program som gör att självkörande bilar kan förstå, tolka och fatta beslut utifrån den datan som sensorerna har samlat in. Om en kamera på bilen kan läsa av till exempel vita linjer på vägen så kan programmet göra så att bilen förstår var den ska köra, förklarar han för eleverna. 

Säg hej till Kiwi-bilen

Efter den teoretiska crash-coursen i autonoma fordon har det blivit hög tid för eleverna att handgripligen få testa på själva hur det är att arbeta med självkörande fordon. Huvudrollsinnehavare i workshopen är den så kallade Kiwi-bilen. En liten 3D-utskriven modellbil med svarta karossramar och röd stötfångare med små fastlimmade ögon längst fram. I bilens mitt, mängder mer hoptvinnade sladdar i spektrumets alla färger. Och längst upp, en liten kungakrona. Kiwi-bilen är en del av en lärandeplattform som Ola och hans forskarteam har arbetat i flera år med att ta fram. Syftet? Att få ungdomar att lära sig programmera autonoma fordon redan i skolan. 
Gruppen delas in i mindre team, varav hälften stationeras i ett närliggande rum. Uppgifter delas ut. 
I ena rummet är uppdraget att med hjälp av ett program utvecklat för självkörande bilar få Kiwi-bilen att för egen hand ta sig runt den med koner snitslade banan. Men för att lyckas med uppdraget behöver teamen ställa in bilens förmåga att uppfatta konernas färger korrekt – att blått är blått och vitt är vitt – så att bilen vet hur den ska navigera bland konerna. Med varsin iPad börjar eleverna dra entusiastiskt i reglagen som justerar färguppfattning i bilens kamera så att de överensstämmer med verkligheten. En spännande men inte helt enkel uppgift, ska det visa sig. 

Vid ett bord i ena hörnet står Sanna, Elin, Noa och Carl-Johan lutade över iPaden. Det dras i reglagen, upp och ner. De försöker hitta rätt. 
– Vi hittar de blå men inte de gula, säger Carl-Johan lite frustrerat. 
– Ja, de gula kan vara lite kluriga, säger Ola och försöker hjälpa gruppen att finjustera ytterligare i reglagen. 
Gruppmedlemmarna turas om att försöka hitta rätt i färgkodningen på iPaden. Samtidigt kommer gruppen – inte helt oväntat - in på ämnet självkörande bilar. 

Vi har inte pratat så mycket om självkörande bilar i skolan. Men det är intressant, säger Elin som redan hyser ett stort bilintresse. Efter sommaren ska hon börja teknisk gymnasielinje. 
– Jag gillar bilar! Så det här är kul, konstaterar hon och sträcker sig efter iPaden för att göra ännu ett försök.
Klasskompisen Sanna delar inte riktigt Elins passion för bilar och teknik, men kan ändå se en behållning med dagens workshop. Till hösten blir det frisörlinjen för hennes del, om allt går enligt plan. 

– Jag brukar inte vara så intresserad av sånt här. Men jag tycker att det är intressant att se hur systemen fungerar. Mest fascinerande är det att se hur bilar kan köra själva, säger hon och skjuter in ett tänkbart framtidsscenario:  
– Tänk om man kör lastbil och lastbilen är självkörande. Då kan man ju fortsätta köra samtidigt som man sover, konstaterar Sanna och får hela gruppen att skratta. 

Plötsligt vänds alla blickar mot den snitslade banan på golvet. En av de andra grupperna har fått sin bil att funka. 
– Det här ser ju jättebra ut! utbrister Ola. 

Den lilla Kiwi-bilen letar sig fram mellan konerna i jämn fart, helt för egen maskin. Och även om det ser lovande ut, stöter den snart på patrull när den kör rakt in i en gul kon. Gruppen har inget annat val än att återvända till ritbordet. Ola försöker förklara vad det var som gick fel. 

– Ser ni att det är brus i bilden? Bilden är inte helt klar. Det betyder att bilen kommer att akta sig för allt, förklarar han.  

Kan ni slå rekordet? 

I andra rummet arbetas det febrilt med en annan uppgift. Här ligger inte fokus på att få bilen att köra själv. Här handlar det om att med egen förmåga få Kiwi-bilen runt banan med hjälp av handkontroll. 

– Förra gruppens rekord var 18 sekunder! Det var riktigt bra. Kan ni slå det? frågar Millie.

Gruppen antar direkt utmaningen och kastar sig över bilarna på golvet. Också här står koner uppradade i en formation som bildar en given bana för bilarna. En i varje grupp tajmar med tidtagarur medan en annan i gruppen försöker styra Kiwi-bilen rätt, utan att köra in i någon kon. Med blandad framgång. Koner välts lite här och var och tidtagaruret nollas. Men skam den som ger sig. Efter några försök och med stort fokus - och ganska mycket skratt - lyckas några grupper få runt bilen på en dryg minut. 

Och ganska snart har det blivit dags att samla alla grupper och avsluta workshopen. 
Väl uppsamlade i klassrummet demonstrerar Ola hur en optimal färginställning ser ut för att Kiwibilen ska uppfatta sin omgivning på bästa sätt. De testar sig fram på reglagen tillsammans samtidigt som Kiwibilens kameravy projiceras på en bioduk. 
– Vad är problemet nu? Frågan kastas ut till klassen. 
– Den blå! enas gruppen. 
– Ja, precis! Den blå färgen behöver justeras lite. Ni har fattat principen, och det är det allra viktigaste, säger Ola.
Han fortsätter med att visa eleverna bilder på riktiga självkörande lastbilar och bilar som precis som Kiwi-bilen har utvecklats på Chalmers. Snart ska de testköras på en bana i närheten. Eleverna lyssnar uppmärksamt, som om de tar in vidden av vad det innebär när man kan använda de självkörande systemen de nyss testat på riktigt ute på vägarna. 

”Det är ju liksom framtiden”

Workshopen verkar ha lämnat ett avtryck på eleverna. Också hos de som kanske inte planerar för en karriär inom teknik. 
– Jag kommer nog inte jobba med sånt här, men det är väldigt coolt. Det är ju liksom framtiden, konstaterar Noa och lämnar Vetenskapsfestivalen för den här gången. 

Samtidigt gör sig Ola, Millie och Liv redo för att ta emot nästa grupp med skolelever. 

– Vi tror att det kan vara svårt att bemöta dessa tekniskt komplicerade ämnen i skolan. Vår avsikt är att skala av det tekniskt svåra men ändå ge en bra inblick i hur tekniken fungerar. Det är viktigt att göra de här ämnena lättillgängliga, dels för att utbilda allmänheten, men också för att väcka intresse för teknik hos elever inom dessa åldersgrupper. Att vi sen också kunde visa att det som eleverna gjorde är relevant för riktiga fordon tror vi är bra, säger Ola. 

– Och det märktes att eleverna blev nyfikna på hur det fungerar med självkörande bilar. Och när de sedan fick testa själva och köra Kiwi-bilen så blev de väldigt engagerade och intresserade, avslutar Millie. 

Text: Lovisa Håkansson

Sidansvarig Publicerad: to 19 maj 2022.