Miljöfarliga vrak

​​I början av 2000-talet uppmärksammades problematiken med miljöfarliga vrak såväl internationellt som i Sverige. Tusentals vrak, varav många från andra världskriget, hade nu legat så länge på botten att de börjat rosta sönder och läcka olja. Mot denna bakgrund har en grupp forskare vid Chalmers sedan 2007 arbetat med att bygga upp en riskbedömningsmodell, VRAKA​, med syfte att underlätta prioritering av vilka vrak som det är mest angeläget att inspektera in situ, och i förlängningen kanske sanera. Chalmers vrakgrupp består av forskare med spetskompetens inom riskhantering, marin biogeokemi, ekotoxikologi och maritim miljövetenskap. VRAKA är unik i sitt slag och har rönt internationell uppmärksamhet. 

V​rakproblematiken ser ungefär likadan ut världen över; vrak som innehåller olja eller annan miljöfarlig substans utgör ett hot mot den marina miljön, vilket också innebär omedelbara följder för människor exempelvis i form av stränder nedkletade med olja eller förstörda fisk- och skaldjursbestånd. Det finns också exempel på vrak som ligger och läcker små mängder olja under lång tid. Tidigare har den allmänna uppfattningen varit att naturen själv tar hand om dessa utsläpp. Chalmers vrakgrupp har arbetat utefter hypotesen att de små kontinuerliga utsläppen också kan vara av betydelse och har därför också ägnat sig åt ekotoxikologiska studier​ av låga koncentrationer av olja. Idag vet vi att även små utsläpp av olja påverkar naturen negativt. Att sanera ett utsläpp från vrak är ofta dyrare än att gå ned och tömma vraket innan det har börjat läcka. Idag finns det teknik för att tömma vrak, och det finns imponerande exempel där man tömt vrak på 3600 m djup (!) uteslutande med hjälp av små fjärrstyrda undervattensfarkoster. Men, alla undervattensoperationer är kostsamma och det är av största vikt att prioritera de vrak som utgör störst risk först, och helst på förhand veta ungefär hur mycket olja det kan tänkas finnas kvar i vraket, samt var den är lokaliserad, innan en saneringsoperation drar igång. En ytterligare komplicerande faktor är att det oftast saknas en myndighet med utpekat ansvar för vraken.  

Sedan 2016 har Havs- och vattenmyndigheten​ ansvar att i samverkan med övriga berörda myndigheter leda arbetet med hanteringen av miljöfarliga vrak i Sverige. Detta är ett stort framsteg och ett resultat av flera års intensivt arbete, både inom ramen för regeringsuppdrag, samt nationella och internationella forskningsprojekt. En viktig del i arbetet har varit Chalmers utveckling av VRAKA och samarbetet med myndigheterna fortsätter inom området, nu med utökat fokus att även omfatta dumpningsområden​för konventionella och kemiska stridsmedel. ​