Hur kan byggnader fortsätta vara attraktiva och användbara om 30, 50 eller 100 år? I somras tog Chalmersforskaren Elena Malakhatka med sig frågan till Almedalen. I höst fortsätter diskussionen på Chalmers, när Materials for Tomorrow samlar forskning och industri kring framtidens byggmaterial.
– Jag älskar doften av tjära.
I Visby fick frågan om framtidens byggande också en oväntad koppling till ett mycket gammalt material. På Riksantikvarieämbetets laboratorium fastnade Elena Malakhatka för tjära, som har använts för att skydda byggnader i århundraden.
Elena Malakhatka är forskare och projektledare vid ▶ Chalmers Next Labs, där hon leder det Vinnova-finansierade innovationsprojektet ▶ Marievik+. Projektet samlar kommuner, fastighetsägare, byggföretag, materialleverantörer och forskare kring en fråga som är betydligt större än tjäran: hur tar vi bättre vara på byggnaderna och materialen vi redan har?
– Vi pratar alla om hållbarhet och cirkularitet. Men problemet handlar inte bara om att bygga med nya material och ny teknik. Vi måste också fråga oss: Vad har vi redan?
Marievik+ undersöker hur byggnader och stadsmiljöer kan användas längre och förändras när behoven gör det. Bakgrunden är välbekant för bygg- och fastighetsbranschen: samtidigt som det byggs nytt finns stora befintliga ytor som står tomma eller inte används fullt ut.
I Stockholm pekar Elena Malakhatka på Kräftriket, det tidigare Veterinärhögskoleområdet nära Brunnsviken. När Stockholms universitet flyttade till Campus Albano blev lokaler i området tomma. Nu anpassas delar av de befintliga byggnaderna för nya verksamheter.
Samma fråga finns i olika former över hela landet. När elevkullar minskar kan en skola behöva få en ny användning. Bostäder som behövs i dag kan behöva fungera för andra grupper om några decennier.
– Hur kan vi se till att varje kvadratmeter kommer samhället till nytta? Och att vi, i stället för att bygga mer, först tänker kring det som redan finns?
När behoven förändras
Marievik+ arbetar med ekonomi, digital modellering och fysiska tester parallellt. Scenarierna måste inte bara vara tekniskt möjliga utan också ekonomiskt genomförbara.
För bygg- och fastighetsbranschen är frågan konkret. En studentbostad som behövs i dag kan om några decennier behöva fungera för en annan grupp. En skola kan behöva få en ny funktion när elevunderlaget minskar.
– Hur kan vi se till att vi, när vi utformar en ny byggnad i dag eller bygger om något befintligt, redan tar hänsyn till den andra och tredje möjliga användaren?
Det kräver mer än en flexibel planlösning.
– Det låter som en fantastisk idé. Enkelt, eller hur? Men i verkligheten måste vi förstå regelverken, ekonomin och de tekniska förutsättningarna.
Och någon måste betala.
– Vad är den verkliga kostnaden? Vad blir hyreskostnaden? Vilken är affärsmodellen?
Ekonomin påverkar också vilka verksamheter som får plats i staden. Museer, konserthallar och andra offentliga och kulturella verksamheter skapar värden som inte nödvändigtvis fångas av marknadshyror och avkastningskrav.
Frågan blir därför inte bara vad en byggnad kostar, utan vilket värde den skapar – och för vem.
Silorna blev synliga i Almedalen
Det var de frågorna Elena Malakhatka tog med sig till Almedalen i somras. I seminariet Innovation i samhällsbyggandet – nya byggrecept för en osäker framtid diskuterades hur fastigheter kan fortsätta vara attraktiva och användbara om 30, 50 eller 100 år. Och det hölls i en stad med som hus klarat det tidsperspektivet med råge.
Där presenterades också Marievik+.
På scenen möttes representanter för bland annat byggmaterial, fastighetsutveckling, ekonomi och forskning.
– Det som verkligen överraskade mig var hur många silor vi fortfarande har.
Hon beskriver en byggprocess där arkitekter, materialexperter, fastighetsutvecklare, entreprenörer och ekonomer arbetar med olika delar av samma byggnad, utan att perspektiven alltid möts.
– Vi lärde oss väldigt mycket av varandra, och vi insåg att vi behöver skapa fler plattformar där människor kan mötas, i stället för att var och en stannar inom sitt område.
Från 1970-talet till medeltiden
Jag frågar Elena Malakhatka om de äldre husen i Visby är mer flexibla än de byggnader vi har uppfört under de senaste 50 åren.
Hon invänder mot ordvalet.
– Jag skulle snarare säga att de är mer beständiga.
Hon jämför en byggnad från 1970-talet med en som stått sedan medeltiden.
– Varför är den medeltida byggnaden fortfarande tilltalande? Där finns en större komplexitet och, skulle jag säga, en större tidlöshet.
De gamla husen har samtidigt inte stått orörda. Generationer har byggt vidare på det som redan funnits.
– De som kom senare respekterade den tidigare generationens byggnader, det tidigare hantverket och sättet att bygga.
Hon liknar dem vid geologiska lager.
– Det är ett sätt att tänka där man hela tiden försöker bygga vidare på och utveckla de strukturer som redan finns. Det ser man inte lika ofta i svenska städer i dag, där vi helt enkelt river saker.
I Göteborg aktualiseras frågan i diskussionen om Valhallabadets framtid. En befintlig byggnad är inte bara material med ett tekniskt och ekonomiskt värde. Den kan också bära historia, hantverk och minnen.
Elena Malakhatka talar om det byggda beståndet som både materialbank och kulturell och historisk bank.
Tjäran och kyrkorna
Det var också i Visby som tjäran kom in i vårt samtal.
Under veckan besökte Elena Malakhatka Riksantikvarieämbetets laboratorium. Där studeras bland annat tjära som används för att skydda historiska kyrkobyggnader.
– Om man inte använder rätt tjära, om man väljer en enklare eller billigare variant, kan den faktiskt skada den konstnärliga delen av kyrkan.
Traditionella material kräver alltså modern forskning.
– Vi måste vara uppmärksamma, forska, tillämpa och experimentera.
För Elena Malakhatka handlar material inte bara om tekniska egenskaper.
– När vi talar om material talar vi ofta om fysik och kemi. Men vi glömmer att material också är ett sätt att uttrycka en tids värderingar. Det är så mänskliga idéer materialiseras vid en viss tidpunkt.
Material och energi
Även en byggnads energiprestanda påverkas av vilka material som väljs.
– Material och energi går hand i hand. En minskad materialåtgång behöver inte automatiskt ge en bättre byggnad.
Elena Malakhatka berättar om forskning där mängden betong i ett bjälklag kunde minskas med omkring 90 procent. Materialbesparingen såg först ut som en stor framgång. Men när betongen försvann minskade också konstruktionens förmåga att lagra värme och kyla. Lösningen fick göras om och materialbesparingen blev mindre.
– Man måste se på systemet mer holistiskt. Ett material kan optimeras för ett strukturellt behov men samtidigt skapa en negativ effekt på energianvändningen.
Det är också ett exempel på silorna hon talar om. Material, konstruktion, energi och ekonomi kan inte optimeras var för sig om resultatet ska fungera som helhet.
Från materialet till hela byggnaden
Samma gränser står i centrum när Chalmers konferens ▶ Materials for Tomorrow den 26–27 november fokuserar på byggmaterial.
Konferensen rör sig från materialens egenskaper på mikronivå till hur de fungerar i verkliga konstruktioner och samhällen över tid. Ambitionen är att föra samman materialforskning med samhällsbyggnad, arkitektur, klimat, AI och industri.
För Elena Malakhatka är behovet konkret. Ett material kan inte utvecklas och optimeras isolerat om förändringen samtidigt påverkar byggnadens konstruktion, energianvändning, ekonomi eller möjlighet att förändras över tid.
Naturen som något annat än en råvara
Elena Malakhatkas syn på samhällsbyggande har också en personlig utgångspunkt. Med rötter i Sibirien (och Ukraina) har hon bott på flera platser i världen och beskriver relationen till skog och natur som en anledning till att hon ville stanna i Sverige.
– Jag kände att jag verkligen behövde bo på en plats där naturen är en viktig aktör, en agent, och där man har en särskild relation till den.
– Det här landet har en väldigt speciell relation till naturen. Man ser inte bara naturen som en källa till material, utan värdesätter också andra aspekter av den.
För henne börjar frågan om framtidens byggande på liknande sätt. Inte nödvändigtvis med vad som kan byggas nytt.
– Vad är det vi redan har?
