Rederier installerar nu skrubbrar på mängder av fartyg världen över för att möta de strängare reglerna för svavelutsläpp som träder i kraft vid årsskiftet. Risken är att det bara flyttar miljöförstöringen från luften till havet. Det menar forskare i Göteborg, som varnar för att effekterna i det marina ekosystemet skulle kunna bli allvarliga.
I januari 2020 sänks gränsen drastiskt för hur mycket svavel den globala sjöfarten får släppa ut i luften. Den internationella sjöfartsorganisationen IMO har skärpt reglerna från max 3,5 till 0,5 procent tillåten svavelhalt i bränslet. Många rederier väljer nu att installera skrubbrar på sina fartyg, i stället för att gå över till betydligt dyrare lågsvavlig bunkerolja eller alternativa bränslen.
En skrubber tvättar avgaserna i en fin spray av vatten, vilket kan sänka svavelhalten i luftutsläppen till motsvarande lägre nivå. Ida-Maja Hassellöv, docent i maritim miljövetenskap på Chalmers, är djupt oroad över utvecklingen. Inte för att svavlet förflyttas från luften till havet – där omvandlas det till sulfat som är en naturlig beståndsdel i havsvatten – utan på grund av den följdeffekt utsläpp av skrubbervatten i havet får.
– En anledning till de skärpta reglerna är att man vill minska försurande utsläpp av svaveloxider från fartyg, säger hon. Men vid skrubberanvändning minskar inte utsläppen, de koncentreras bara i havet i stället för att spridas med luften över större ytor av hav, land och sjöar. När svaveloxiderna reagerar med vatten och bildar sulfat blir det lokalt en kraftig försurning av havsvattnet.
– Dessutom tvättas en rad andra föroreningar ur avgaserna, vilket gör att skrubbervatten innehåller en cocktail av giftiga ämnen. Till exempel har vi visat att ett fartyg kan släppa ut lika mycket koppar och zink från sin skrubber som från sin båtbottenfärg. Under vissa betingelser tvättas också kväveoxider ur avgaserna, vilket i exempelvis Östersjön kan bidra till övergödningsproblematiken.
Så kallade öppna skrubbrar är ett uppenbart problem, eftersom de släpper ut allt tvättvatten i havet. Men även de flesta slutna skrubbrar, som cirkulerar vattnet och tillsätter basiska kemikalier, avskiljer en del tvättvatten för att kunna fylla på med nytt vatten och bas. De släpper ut mindre volymer tvättvatten än öppna skrubbrar, men deras tvättvatten har å andra sidan en högre koncentration av föroreningar.
Ida-Maja Hassellöv ingår i en forskargrupp på Chalmers som undersöker hur skrubbervatten påverkar plankton, i samarbete med professor Angela Wulffs forskargrupp vid Göteborgsuniversitet. De är de första forskarna som gör fältförsök på naturliga planktonsamhällen. Stora kassar med havsvatten från Stockholms skärgård behandlas med skrubbervatten, och parallellt gör forskarna laboratorieförsök med enskilda planktonarter.
Resultaten visar bland annat att olika planktonarter är olika känsliga för skrubbervatten. Det är i sig inte förvånande men pekar på svårigheten att göra fullständiga, detaljerade analyser av storskaliga effekter av skrubberanvändning. En särskild utmaning är att urskilja effekterna av försurning och giftiga ämnen när algerna samtidigt får gödning i form av kväveoxider.
– Ingen vet vad utsläpp av skrubbervatten skulle innebära i större skala och på längre sikt, säger Ida-Maja Hassellöv. Men eftersom plankton är basen för hela det marina ekosystemet är det väldigt skrämmande att antalet skrubbrar just nu ökar exponentiellt. Särskilt när det gäller Östersjön, som redan är hårt belastat av miljöförstöring, men även när det gäller många andra havsområden. Situationen är mest ansträngd i de områden som står för den viktigaste biologiska produktiviteten – det vill säga nära kusterna.
Okunskapen är inte bara stor när det gäller utsläppens effekt på havets ekosystem, utan också när det gäller innehållet i olika typer av skrubbervatten. Få oberoende studier har gjorts. Ett exempel på kunskapsbristen är att man inte ens vet var metallerna i skrubbervattnet kommer ifrån. Från bränslet, smörjoljor eller rörledningar, är några av gissningarna. Och metallerna utgör en stor risk, särskilt i kombination med försurningen. Ett lågt pH får metaller att gå över i fri jonform vilket gör dem mer toxiska. Helheten diskuteras sällan när det gäller skrubberutsläpp, enligt Ida-Maja Hassellöv.
– Ofta pratar man bara om svavlet i sig, men det är som sagt inte det egentliga problemet. Därmed framstår skrubbrar som ett bra och billigt sätt att möta de nya svavelreglerna. En skrubber betalar sig på bara runt 18 månader jämfört med att köpa lågsvavlig bunkerolja.
Behovet är alltså stort av mer av den typ av forskning som Ida-Maja Hassellöv ägnar sig åt tillsammans med sina kollegor Erik Ytreberg och Amanda Nylund. Men med tanke på skrubberboomen, som pågår i detta nu, menar hon att behovet av snabbare åtgärder är ännu större.
– När det gäller Sverige borde Transportstyrelsen förbjuda öppna skrubbrar i svenska vatten. Kina, Kalifornien och vissa europeiska hamnar har infört sådana förbud, och vi har redan forskningsresultat nog för att motivera det för Sverige också. Om det är någon gång man ska använda försiktighetsprincipen så är det nu.
- Viceprefekt, Mekanik och maritima vetenskaper