fågel och plastsopor
​Vi samlar idag in sex gånger mer plast än för tio år sen. Inte bara positivt, menar Henrikke Baumann. ”Take-away-kulturen, färdigmaten och näthandeln har medfört en kraftig ökning av mängden plast som passerar våra händer. Plasten är idag alldeles för billig.”

Kan plasten bli vår vän – igen?

Den läcker ut i naturen och in i levande organismer. Plasten har blivit ett av vår tids mest påtagliga miljöproblem. Samtidigt passar plast perfekt i en cirkulär ekonomi – den dag vi lärt oss att använda den på rätt sätt. 
Plast som miljöproblem är alltmer i fokus. Ett exempel är skatten på plastpåsar, som på EU-initiativ infördes tidigare i år. Många har också blivit medvetna om de enorma mängder plastskräp som driver omkring i världshaven och som invaderar och trasslar in sig i nästan allt marint liv – från plankton till blåvalar.

Men läckaget till naturen är bara en av utmaningarna med plasten. Detta i sig beständiga material utnyttjas ofta till produkter som slängs efter bara några få minuter eller sekunder. Sådan plastanvändning innebär ett stort resursslöseri.

Dessutom har nästan all plastråvara fossilt ursprung och bidrar därmed till klimatpåverkan, när den utvinns och förbränns efter användning.

Henrikke Baumann
För Henrikke Baumann, som studerar hur samhället påverkar ekologin ur ett livscykelperspektiv, är det främst läckaget till miljön som intresserar och oroar. Detta trots att baranågon procent av all tillverkad plast läcker ut:

– Även om osäkerheten är stor, så tydermycket på att plasten, inte minst mikroplasten, påverkar livet på alla nivåer i ekosystemet. Vi ser tydliga effekter på olika populationer, som redan är hotade av överfiske eller klimatförändringar, säger hon.

För ett antal år sedan var hon med och städade ilandflutet plastskräp från avlägsnastränder på Svalbard. Upplevelsen ledde till forskning kring det som ”försvinner” från industrisamhällets materialflöden.
Vissa anser att plastläckaget till stor del uppkommer i utvecklingsländerna, där uppskattningsvis tre miljarder människor lever utan fungerande avfallshantering.

Henrikke Baumann håller bara delvis med:

– Visst har vi i industriländerna idag ofta ganska bra avfallshantering. Men vi har också genom vår tidigare export av returplast, bland annat till länder i Sydostasien, bidragit mycket till den nedskräpning som råder där idag, säger hon.

– Och när vi synar den plast som exempelvis flyter iland på den svenska västkusten, ser vi att ganska mycket har europeiskt ursprung.

Därtill ökar vår plastanvändning stadigt.

– På tio år har mängden insamlad plast sexfaldigats. En del kan förklaras av att vi blivit duktigare på att sortera ut plasten ur hushållssoporna. Men take-away-kulturen, färdigmaten och näthandeln har också medfört en kraftig ökning av mängden plast som passerar våra händer.

Maria Ljunggren Söderman
Maria Ljunggren Söderman, forskare i miljösystemanalys med särskilt fokus på cirkulär ekonomi, betonar att plasten trots allt bara är ett av flera material som är besvärliga ur miljösynpunkt.
– Den har blivit lite av en symbolfråga i media, kanske för att plastnedskräpningens effekter är så lätt för allmänheten att uppfatta och förstå.

För henne är huvudproblemet med plasten att vi ofta använder den lättsinnigt, ur ett resurs- och miljöperspektiv. – Plasten kan göra stor nytta. Den förlänger hållbarheten på livsmedel och gör bilar lättare och därmed bränslesnålare, för att ta ett par exempel.

– Men det finns väldigt många onödiga förpackningar och kortlivade produkter. Trots att materialet i sig är långlivat.

Även om plasten återvinns innebär dettaett slöseri – eftersom varje omvandlingsprocess kostar något, i form av energiåtgång och utsläpp.

– En grundtanke i den cirkulära ekonomin är i stället att använda materialresurserna så länge som möjligt. Det gäller både plast och andra material. Därmed bevarar man också värdet på materialet, påpekar hon.
Efter ett förhoppningsvis långt liv kräver ändå kretsloppsprincipen att den använda plasten till slut återvinns till ny plast.

Men det är en verksamhet som än så länge befinner sig i uppförsbacke, främst för att detär så enkelt och billigt att tillverka ny plast från olja eller naturgas.

Använd plast däremot måste samlas in, sorteras, separeras och rensas från tillsatser– allt drar kostnader, som urholkar returplastens värde. 

Undantag finns

För exempelvis produktionsspill och vissa konsumentprodukter, som PET-flaskor, fungerar dagens så kallade mekaniska återvinning bra. Men en betydande del av plasten som samlas in i Sverige blir inte till ny plast. Den eldas i stället upp och blir till fjärrvärme och el. En hantering som ur klimatsynpunkt enligt mångas mening inte är mycket bättre än att fortsätta köra bilar på bensin och diesel.

Är därmed plasten som material en klimatbov, något som vi borde använda mindre av?

Henrik Thunman– Felet är snarare vårt linjära tänkande och att vi tillverkar den av fossila material, framhåller Henrik Thunman, forskare i energiteknik och engagerad i utvecklingen av en ny typ av kemisk plaståtervinning.

– Allt som krävs för att tillverka ny plast på ett hållbart sätt är luft och förnybar el. Ur den synpunkten är plast ett av få material som kan fungera i ett uthålligt, cirkulärt samhälle utan att ta andra naturresurser i anspråk.

Ännu bättre vore förstås att använda kolatomerna i den plast som vi redan har producerat. Men grundproblemet är vår oförmåga att skapa ett system som ger plasten ett värde efter användning.
Det låga värdet är orsak till såväl läckaget ut i miljön som till returplastens dåliga konkurrenskraft som råvara.
Energiåtgången vid plasttillverkning är enligt Henrik Thunman ungefär lika stor vare sig man använder råolja eller plastsopor.

Återvinningens stora merkostnad ligger i insamling, sortering och logistik. Dessutom innebär dagens mekaniska återvinning ofta en gradvis sjunkande kvalitet, vilket ytterligare minskar returplastens konkurrenskraft.

Det är därför Henrik Thunman tror starkt på sin kemiska återvinningsmetod, som syftar till att tillverka ny plastråvara av jungfrulig kvalitet. Samtidigt menar han att både mekaniska och kemiska återvinningstekniker har en framtid:

– De kompletterar varandra: Mekaniska metoder passar till de plastkvaliteter som är enklast att sortera ut och återvinna. Kemiska metoder kan börja i den andra änden av spektrumet – med den allra besvärligaste plasten. Någonstans kommer de båda teknikerna att mötas.

Text: Björn Forsman 
Artikeln är publicerad i Chalmers magasin, nr.1 2020

Visa ▼

Faktaruta

Strategi för hållbar plastanvändning
Vägen mot en cirkulär och miljömässigt acceptabel användning av plast är lång och krokig. Här följer några förutsättningar för framgång, enligt våra tre Chalmersforskare:

  • Krav på design som leder till att plastprodukter
– kan användas under längre tid,
– blir lättare att reparera, och
– enklare kan återvinnas, till exempel genom att undvika onödiga materialblandningar och tillsatser.

  • Förbud eller straffskatt på vissa plastprodukter, när designkrav inte är en framkomlig väg. Skatt på plastpåsar är redan infört. Nästa år väntar EU-förbud för ett tiotal vanliga engångsartiklar.
  • Ett kvalitetssäkringsystem för returplast, så att tillverkare kan bedöma råvaran.
  • Pant- eller insamlingssystem för fisknät och annan fiskerirelaterad plast.
  • Fortsatt städning av havsstränder.
  • Ökande källsortering av plast och ett utvidgat producentansvar, som även tar tillvara återvinningsindustrins synpunkter.
  • Någon typ av styrmedel som tvingar plasttillverkarna att successivt öka andelen återvunnen och/eller förnybar råvara i produkterna. En statlig utredning föreslog 2018 ett system som lånar drag av både elmarknadens princip för grön el och drivmedelsproducenternas inblandning av bioråvara.
  • Styrmedel som gör plast tillverkad av förnybar råvara mer konkurrenskraftig. Men bioplast löser inte nedskräpningsproblemet och tillgången på biomassa är inte oändlig. 
Källa: Chalmers magasin

Publicerad: fr 26 jun 2020.