Syntolkning: Filip Johnsson framför ett bygge
Filip Johnsson tycker att vi måste skärpa till oss i Sverige. ”Både bland politiker och allmänhet finns en bild av att vi ligger i täten i klimatarbetet, men vi får inte glömma att vi har mycket gratis på grund av vattenkraften, stor tillgång till biomassa och bra lägen för vindkraft. Nu gäller det att vi behåller försprånget där vi har det. Med rätt politiska och ekonomiska instrument kan vi införa ny teknik som skapar grön tillväxt och stora exportframgångar.”​​​

Hög tid att få kraftfull politik på plats

​Ett dussin av basindustrins anläggningar står för runt en femtedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser. Teknik för att minska dessa utsläpp till nära noll finns redan, men den kräver stora investeringar, enligt Filip Johnsson och hans kollegor inom Mistra Carbon Exit. Nu brådskar det med att införa tillräckligt kraftfulla politiska och ekonomiska styrmedel för att investeringarna ska ske i den takt som krävs. 
Forskarna är överens: Handelssystemet med utsläppsrätter inom EU räcker inte till för att sätta igång den klimatomställning som behövs inom basindustrin för att Sverige ska nå sina klimatmål. Det säger Filip Johnsson, professor i energiteknik på Chalmers. 
– Priset för att släppa ut koldioxid är för lågt, och kommer att fortsätta vara det under de år framöver när omställningen måste ske. Inom basindustrin, till exempel producenter av cement och stål, behöver man göra mycket stora investeringar för att sänka sina utsläpp radikalt. Allt pekar på att det anses för riskabelt att göra dessa investeringar med dagens förutsättningar. 
Han är vice programchef för Mistra Carbon Exit, ett femårigt forskningsprojekt om de tekniska, ekonomiska och politiska utmaningarna för Sveriges mål om noll nettoutsläpp av växthusgaser år 2045. När det gäller basindustrin är själva tekniken den minsta utmaningen, enligt Filip Johnsson. 
– Den teknik som behövs för klimatomställningen finns redan. De tre viktigaste åtgärderna är koldioxidavskiljning och lagring, elektrifiering och bränslebyte. Grovt sett kan man säga att kostnaden för att ta bort en stor del av industrins koldioxidutsläpp ligger på runt 1 000 kronor per ton minskade koldioxidutsläpp. 
Siffran kan jämföras med genomsnittspriset för utsläppsrätter inom EU, som under 2019 var knappt 25 euro per ton koldioxid. 

Kan få bort 90 procent av utsläppen
Koldioxidavskiljning och lagring, CCS, skulle kunna bli en mycket kraftfull åtgärd.
Både för att minska utsläppen från processer som använder fossila bränslen och för att åstadkomma negativa utsläpp, vilket behövs för att nå Parismålet. Det senare innebär att man fångar in koldioxiden vid förbränning av biomassa. 
– I princip skulle man kunna få bort 90 procent av utsläppen från Sveriges basindustrier genom att använda CCS på alla stora punktutsläpp. 
I dagsläget är den svenska CCS-strategin beroende av att Norge får igång storskalig lagring av koldioxid på sitt territorium under Nordsjöns botten. Beslut om att investera i koldioxidavskiljning på en eller två norska anläggningar väntas i norska stortinget under året. Vad händer om det blir ett nej? 
– Det tror jag inte att det kommer bli, säger Filip Johnsson. Det skulle nog vara en prestigeförlust för Norge, som har arbetat länge med CCS-frågan och anses ligga långt framme. Den olja och gas som Norge tar upp orsakar också lite av ett dåligt klimatsamvete. 

Priserna skulle bara öka marginellt
För några år sedan kunde han och kollegan Johan Rootzén visa att kostnaderna för radikalt minskade koldioxidutsläpp skulle spädas ut kraftfullt längs värdekedjorna för basindustrins produkter. De investeringar som krävs för klimatneutral cement skulle göra cementen 70 procent dyrare. Klimatneutralt stål skulle bli 25 procent dyrare. Men priset på slutprodukterna, där materialen ingår, skulle bara öka marginellt. Till exempel skulle ett hus eller en bil bara bli 0,5 procent dyrare, eftersom materialkostnaden utgör en så liten del av produktens totalkostnad. 
Sveriges stål- och cementproduktion orsakar idag drygt 15 procent av landets koldioxidutsläpp, och hälften av utsläppen från landets industrier totalt. De tillhör de utsläppskällor i vårt land som är svårast att åtgärda. Men forskningsresultaten från Chalmers bidrog till nya idéer om hur man kan lösa upp knutar inom basindustrins klimatomställning genom att ta samlade grepp om hela värdekedjorna. Det perspektivet använder nu forskarna inom Mistra Carbon Exit. 
– Om nödvändiga investeringar görs hos materialproducenterna skulle det alltså inte bli märkbart dyrare för konsumenterna, men ändå möjliggöra tillräckliga utsläppsminskningar, säger Filip Johnsson. Problemet är att producenterna i dagsläget inte kan motivera de stora, transformativa satsningar som krävs för att nå klimatmålen. 

Styrmedel behövs så fort som möjligt
Det är bråttom med dessa satsningar. Basindustrin har investeringscykler på tiotals år för större ombyggnader av grundprocesserna, så det är få cykler kvar till år 2045 när utsläppen av växthusgaser ska vara nära noll. 
– Därför kan vi inte vänta på att priset för koldioxidutsläpp inom EU framåt mitten av seklet börjar bli så högt att det kan driva fram omställningen. Vi måste så fort som möjligt utveckla nya innovativa styrmedel, finansieringsformer och affärsmodeller för de nödvändiga investeringarna. 
– Det saknas egentligen varken pengar eller vilja att investera. Många stora aktörer vill nu placera kapital i verksamhet som minskar koldioxidutsläppen, men risken anses för hög eftersom vi inte har tillräckligt tydliga och långsiktiga drivkrafter på plats. En viktig form av styrmedel är därför sådana som kan dela risken mellan olika delar av samhället, så att den inte bara hamnar hos de verksamheter som har ambitionen att gå före. 

Upphandlingskrav kan driva fram omställning
Upphandling uppfattas ofta som ett viktigt styrmedel som många har stora förväntningar på när det gäller att uppnå klimatmål. Trafikverket, regioner och kommuner är storkonsumenter av bland annat betong och stål. Därför skulle de i teorin kunna ställa upphandlingskrav som driver fram en omställning av produktionen. 
Men detta instrument är i praktiken väldigt svårt att använda. Det menar Anna Kadefors, professor i fastighetsförvaltning på KTH och gästprofessor på Chalmers. Hon leder den Formasfinansierade satsningen Procsibe som forskar om innovativ upphandling inom byggd miljö, och har i samarbete med Mistra Carbon Exit studerat klimatkrav inom internationellt byggande av infrastruktur. 
Upphandling är en central drivkraft inom byggindustrin och måste absolut förändras. Men komplexiteten underskattas ofta, även av erfarna personer. Problemet är att det är svårt att ställa krav på något som inte finns eller är okänt, för då får du inga anbud, eller för låga anbud som skapar konflikter senare. Och så måste man tänka på kostnaderna för att ta fram anbud och följa upp kraven, säger Anna Kadefors. 
Hon menar att vi i Sverige måste utveckla stödsystem på branschnivå för redovisning av produktdata, mätning av klimatprestanda och certifiering. Där har till exempel England och Nederländerna kommit längre än Sverige, och har byggt upp mer kompetens. 
– Ofta finns en övertro på incitament, som bonusar och viten, och en bristande förståelse för att människor faktiskt måste ha den basala kunskapen först, säger Anna Kadefors. Och för att tiden för att ta fram nya lösningar i ett byggprojekt är begränsad. Vi ser att incitamenten ofta kräver omfattande beräkningar som tar tid från arbetet med att minska klimatpåverkan. Därför kan det vara mer effektivt med specifika krav på material eller tekniska lösningar, som man sedan höjer över tid, mellan projekt. 

Koldioxidtullar kan öka ambitionenLars Zetterberg
Programchef för Mistra Carbon Exit är Lars Zetterberg, forskare och klimatpolitisk expert på IVL Svenska Miljöinstitutet. Han menar att EU:s system för handel med utsläppsrätter är ett av de viktigaste styrmedlen. Men priset på utsläppsrätter är alltså för lågt, och om man skulle höja det finns en oro för att EU:s industri skulle konkurreras ut av industrier utanför unionen som inte betalar för sina utsläpp. Därför, berättar Lars, kan koldioxidtullar in till EU vara en intressant möjlighet som man ska titta närmare på inom forskningsprogrammet. 
– Om man till exempel skulle införa en koldioxidtull som motsvarar priset på EU:s utsläppsrätter så skulle man kunna öka ambitionen för unionens utsläppshandel. Då skulle risken för att EU:s industri konkurrerades ut av industri utanför unionen minska. 
EU-kommissionen är redan inne på möjligheten, och kommer att ta fram ett förslag om koldioxidtullar.
– Men detta är förstås komplicerat, säger Lars Zetterberg. Om tullarna inte ska snedvrida konkurrensen behöver de utformas så att de inte bara gäller råmaterial, utan halvfabrikat också, och även färdiga produkter som innehåller till exempel stål. Man riskerar dessutom att skapa ett handelskrig.
När det gäller Sverige säger han att vår koldioxidskatt har fått effekt genom utfasning av fossila bränslen i fjärrvärmeverk och minskad användning av olja inom industrin. Men processutsläppen från exempelvis stål- och cementproduktionen är undantagna frånkoldioxidskatten.
Det finns också förslag på andra typer av nationella styrmedel och finansieringsformer som kan hjälpa till att driva fram basindustrins klimatomställning. Syftet med de flesta av dem är att staten och näringslivet på olika sätt ska dela på riskerna och kostnaderna för stora investeringar, vilket är nödvändigt så länge priset på koldioxidutsläpp förblir för lågt.

Grön återuppbyggnad efter pandemin behövs i höst
Coronakrisen kommer förstås att påverka samhällets klimatomställning. Det råder delade meningar om det blir på ett positivt eller negativt sätt. Båda ledarna för Mistra Carbon Exit menar att man nog inte kan ställa miljökrav i hanteringen av den akuta ekonomiska krisen, men att det är avgörande att politiken tar tillfället i akt i ett senare skede.
– Pandemin har tydligt visat hur sårbart samhället är för kriser, och jordens uppvärmning kan ge ännu värre kriser än den vi har nu, säger Filip Johnsson. Jag hoppas att den här erfarenheten kommer att förbättra vår förmåga att väga kortsiktiga risker mot långsiktiga. Och att vi tänker igenom hur vi ska prioritera den ekonomiska politiken framöver, så att den verkligen får fokus på att stötta klimatomställningen. Det gäller att vi inte bara går tillbaka till ”business as usual” när krisen är över.
– I höst behövs rätt planer för återuppbyggnad av ekonomin, säger Lars Zetterberg. Då måste man väga in klimatet med en gång, man kan inte vänta i fem år som efter den senaste finanskrisen. Det är väldigt viktigt att staten inte kastar ut pengar på fossil teknik, utan styr mot en grön återuppbyggnad.

Mer om: Hur basindustrin kan ställa om

Industrin som helhet stod för 32 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser år 2018. Basindustrin – som innefattar gruvor, järn-, stål- och metallverk samt baskemikalie-, cement-, massa- och pappersindustri – orsakade större delen av dessa utsläpp.
 
De tre största sektorerna stod för följande andel av den svenska industrins utsläpp:
  • Järn- och stålindustri, 34 procent
  • Mineralindustri, främst cementproduktion, 19 procent
  • Raffinaderier, 18 procent
 
Resurserna som behöver fasas ut är främst kol inom järn- och stålindustrin, fossilt bränsle i cementindustrin samt fossil råvara i kemi- och raffinaderisektorerna.
 
Inom järn- och stålindustrin siktar man i första hand på elektrifiering, genom byte av masugnsprocessen – där man använder kol – mot vätgasbaserad järnmalmsreduktion. SSAB, LKAB och Vattenfall driver ett projekt om detta som heter Hybrit, med siktet att få igång ett storskaligt demonstrationsprojekt år 2035.

Vid cementtillverkning kommer 60 procent av koldioxidutsläppen från en kemisk reaktion i tillverkningsprocessen. Dessa processutsläpp kan bara avlägsnas med CCS. Resterande 40 procent kommer från det bränsle som används för att värma upp cementugnarna. Dessa fossila utsläpp kan man få bort genom en kombination av elektrifiering och byte av fossilt bränsle mot biobränsle i form av restprodukter.

För kemi- och raffinaderiindustrin pekar allt på att CCS krävs för att uppnå nära nollutsläpp av koldioxid. I en värld som rör sig i linjemed Parisavtalet är det också nödvändigt att kemi- och raffinaderiindustriernas råvara på sikt blir förnybar, eller cirkuleras. De svenska kemi- och raffinaderiindustrierna bör ha relativt god möjlighet att ställa om till att skapa returplastraffinaderier kombinerat med att successivt använda ökad andel bioråvara, bedömer forskarna.

Möjligheterna till bränslebyte inom industrin kommer att påverkas av ökad konkurrens om biomassa, från bland annat transportsektorn och el- och värmesektorn. Biomassa tror forskarna kan vara det enda fossilfria alternativet inom områden som långa flyg- och fartygstransporter.

Elektrifiering har betydande potential, men ökad tillgång till förnybar el fordrar stora systemanpassningar. Forskning visar att det finns goda möjligheter om elsystemet görs mer flexibelt, genom till exempel ökad integrering av vindkraft och laddning av elfordon, samt energilagring i form av batterier och vätgas.

CCS, koldioxidavskiljning och lagring innebär att koldioxiden avskiljs i rökgaserna från kraftverk, förbränningsanläggningar eller stora processindustrier. Den avskilda koldioxiden komprimeras och transporteras sedan till en lagringsplats i geologiska formationer djupt under markytan eller havsbottnen. I Sverige är det i dagsläget cementföretaget Cementa, raffinaderiföretaget Preem och energiföretaget Stockholm Exergi som har konkreta planer på CCS i stor skala.
 

Text: Johanna Wilde 
Foto: Anna-Lena Lundqvist, Ulrika Ernström, Jonas Tobin/IVL
Artikeln är publicerad i Chalmers magasin, nr.1 2020​


Publicerad: to 25 jun 2020.