25 år av friheter – så skapades Stiftelsehögskolan Chalmers

​Det har gått ett kvarts sekel sedan Chalmers blev en stiftelsehögskola – något som gett lärosätet en unik frihet sedan dess. Här är historien om hur Chalmers blivit vad det är idag.
I Sverige har det under 1900-talet varit staten som varit ansvarig för högskole- och universitetsverksamheten. Därmed är det alltså regering och riksdag som beslutat, i vissa delar i detalj, om vilka regler som ska gälla och hur resurser ska fördelas. De statliga lärosätena är förvaltningsmyndigheter under regeringen, det vill säga verktyg för regeringens politik. Men när Sverige hösten 1991 fick en borgerlig fyrpartiregering skrev de i sin regeringsförklaring att man skulle sträva mot att skapa mer autonoma universitet och högskolor. Regeringen kom snart kom fram till att fristående stiftelser skulle vara en lämplig form. 
– Diskussionen om hur man kunde minska det direkta politiska inflytandet över högre utbildning och forskning hade främst förts inom Moderaterna. Där hade man tidigt diskuterat frågan om man skulle kunna ha en annan juridisk person än staten som bas för ett universitet. Det fanns också en diskussion om huruvida man skulle bygga upp något helt nytt från början eller omvandla ett lärosäte från statlig myndighet till stiftelse, säger Bjarne Kirsebom, som var statssekreterare hos dåvarande utbildningsminister Per Unckel (M).

Även formen för ägandet diskuterades. 
– Av principiella och ideologiska skäl tyckte vi att en stiftelse, i egenskap av autonom organisation, vore bäst. Till slut landade vi i kombinationen stiftelse/aktiebolag, säger Bjarne Kirsebom. 

Svåra överväganden och känsliga diskussioner
I oktober 1991 bjöd man in lärosäten att anmäla sitt intresse för att bli fristående. Tanken var att ge en högskola samt ett stort och ett mindre universitet friare former.
– När vi landat i att det var en befintlig statlig myndighet som skulle överföras gällde det att se vilka kandidater som fanns – och vilka som var intresserade. Det var en kuriös diskussion, som både måste föras inåt i regeringskansliet och utåt till lärosätena och på ett annat plan med både koalitionspartierna och oppositionen. Det fanns även internt motstånd på regeringskansliet, säger Bjarne Kirsebom.

En känslig fråga var avvecklingen av de så kallade löntagarfonderna som gjordes samtidigt. Diskussionen om vad som skulle hända med pengarna gick hög, och idén fanns om att använda dem till forskning och högre utbildning. De möjliggjorde alltså senare förslaget om stiftelsebildningar.
– Det var en kontroversiell diskussion, inte bara med Finansdepartementet som var ”dead against” att använda löntagarfonderna till detta. Socialdemokraterna riskerade att få en debatt om att de ”stal pensionärernas pengar” eftersom det också fanns en tanke om att löntagarfondspengarna skulle kunna gå in i pensionssystemet. Till slut gick de med på att tillåta de första stiftelserna, men det satt långt inne, säger Bjarne Kirsebom.

Chalmers och KTH blev huvudkonkurrenter
Bland de åtta- tio lärosäten som anmält sig återstod nu att se vilka som var intresserade på riktigt.
En efter en hoppade kandidaterna självmant av eller valdes bort. I december 1992 presenterade regeringen sitt förslag och förutsättningarna för övergång till stiftelsehögskola. Då hade en ”tätgrupp” bestående av Chalmers, KTH och en kombination av Handelskammaren i Jönköping och Högskolan i Jönköping utkristalliserats.

Chalmers och KTH var huvudkonkurrenter om att bli det större universitet som omvandlades.
– Jag kunde se att det fanns en rimlighet i att det just var två tekniska högskolor som till slut kom att bli huvudkandidater – där fanns en betydligt större anläggningsyta mot industri och näringsliv och de var mer benägna att förstå inställningen och attityden från regeringen än de mer traditionella lärosätena, säger Bjarne Kirsebom.

Rektor drev på för ansökan
Vid den här tiden var Anders Sjöberg Chalmers rektor. Han blev överraskad av möjligheten att övergå i en friare form.
– Det kom som en blixt från klar himmel, men jag var på sätt och vis idémässigt förberedd eftersom jag diskuterat detta mycket med min företrädare Sven Olving. Så när beskedet kom nappade jag direkt, säger han drygt 25 år senare.

Han minns att Chalmers i stort var något avvaktande till processen, men att man successivt fann tilltro.
– Inom den naturvetenskapliga delen fanns en oro för att verksamheten skulle bli alltför inriktad mot näringslivet. Det fanns också en rädsla för att forskningens frihet skulle begränsas.

Personligen var Anders Sjöberg en övertygad anhängare av reformen.
– Jag tyckte det var rätt väg att gå: att som de amerikanska universiteten kunna organisera oss som vi själva ansåg bäst för att genomföra vårt uppdrag. Friheter vi önskade oss var att bygga upp egna ekonomiska medel, att äga våra fastigheter, att bestämma vår organisation, att utveckla vår egen karriär- och personalstruktur och att utveckla vår egen rekryteringsprocess.

I april 1993 presenterade regeringen propositionen ”Högskolor i stiftelseform” och i september samma år beslutade Chalmers högskolestyrelse att formellt ansöka om övergång till stiftelsehögskola. 

Kåren krävde inflytande
I den interna processen involverades även studentkåren. Henric Widén var ordförande läsåret 1992/93.
– En dealbreaker var vår möjlighet till fortsatt inflytande. Vi ville ha en plats i stiftelsens styrelse och såg det som en säkerhet för att kunna göra vår röst hörd, ha insyn och kunna väcka frågor. Det var nog det krav som satt hårdast åt, men det blev en symbolfråga. Det var också viktigt att vi skulle kunna fortsätta välja att ha kårobligatorium, säger Henric Widén, som sedan skulle bli den förste studentrepresentanten i stiftelsens styrelse.
– Vi landade i att Kåren skulle ha större möjlighet att påverka högskolan om den hade mer inflytande över sin egen framtid. Så på ett kårfullmäktigemöte på hösten 1993 beslutade vi oss för att ställa oss positiva till förslaget, med röstsiffrorna 25 - 2, säger Henric Widén.
Givetvis fanns också farhågor bland en del studenter.
– En del såg det som en garanti att vara statliga, att man som fristående lika gärna kunde få kraftigt minskat inflytande som ökat. 

Chalmers placering i Göteborg avgjorde
I september 1993 var det så dags för regeringen att fatta sitt beslut om vem av Chalmers och KTH som skulle få bli stiftelsehögskola. Bjarne Kirsebom minns att det var oerhört jämnt och att det var detaljer som avgjorde.
– Som jag minns det talade två faktorer för Chalmers i slutanalysen. Den första var att hela KTH:s byggnadsbestånd låg på ofri grund, och man förfogade alltså inte fritt över marken. En viktig faktor i övergången var att även marken skulle gå över i stiftelsens ägo, och att man skulle kunna utnyttja den på ett friare sätt. Där hade Chalmers en fördel.
– Den andra faktorn var en väldigt subjektiv iakttagelse, som jag än idag tror är riktig: Stockholms kommun hade varit ganska avmätta i sitt engagemang med tanke på att man redan hade så många verk och myndigheter att hålla reda på. Sannolikheten att Göteborgs kommun och dess politiker skulle ställa upp och stödja Chalmers ansågs vara större. Göteborgarna såg sig mer i konkurrens med Stockholm och behövde hålla ihop, säger Bjarne Kirsebom.

Odramatiskt beslut
När allt kokat ned blev själva beslutet ganska odramatiskt.
– I slutändan avgjordes det hela med att två personer, jag och Per Unckel, satt i ett rum. Per sade ”Det här är svårt, vad tycker du?”. Jag lyfte då fram de båda faktorer som talade för Chalmers, och vi landade i en gemensam ståndpunkt som vi lade fram, säger Bjarne Kirsebom.

Utbildningsminister Per Unckel, som avled 2011, gav en liknande minnesbild i Chalmers jubileumsskrift ”Tio år som stiftelsehögskola” från 2004:
”Det var en hårfin konkurrens mellan två helt jämbördiga och väl rustade högskolor. Det var framförallt två argument som fällde avgörandet. Eftersom ekonomin var fixerad skulle kapitalet ge lite större effekt på Chalmers som var den något mindre av de två. Sedan fanns en känsla av att vitaliteten och frigjordheten var något större i Göteborg.”

Avtal förhandlas fram – och Stiftehögskolan föds
Efter beslutet följde en tid av processer och förberedelser för utbildningsdepartementet och Chalmers. Man tog bland annat fram ett övergångsavtal och ett femtonårigt ramavtal.
– Först var processen politisk, sedan kom den mer förvaltningsmässiga processen. Vi anlitade bland annat skatteexperter då vi skulle förvalta kapital, pensionspengar med mera, säger Anders Sjöberg.
– Det gick bra att förhandla, även om staten är en svår motpart. I princip fick vi ett bra avtal, med samma förutsättningar som andra lärosäten vad gäller forskning och utbildning – och dessutom då friheten att organisera oss själva och ta in eget kapital. Och det var ett bra arbete som gjordes, för strukturen har ju hållit i 25 år nu.
Den 1 juli 1994 såg så Stiftelsehögskolan Chalmers dagens ljus.

Motstånd och bakslag
Men orosmoln skulle dyka upp på himlen. Kort efter beslutet om stiftelseövergången hölls riksdagsval i Sverige. Den borgerliga fyrpartiregeringen förlorade och Socialdemokraterna tog över makten. De hade varit motståndare till att frigöra universiteten.
– Konstruktionen var dock så robust att det var svårt att riva upp den. Däremot blev det inte så att vi fick köpa loss fastigheterna som det var tänkt, säger Anders Sjöberg. 

Vid stiftelsebildningen hade Chalmers fått en option på att ta över sina fastigheter och marken de stod på. Problemet var att Göteborgs stad på 1930-talet skänkt marken till staten, och överlåtelsen hade vissa villkor som visade sig vara omöjliga att lösa. När optionen gick ut den 30 juni 1995 sade den nya regeringen nej till en förlängning och fastigheterna blev kvar i statliga Akademiska hus.
– Detta var givetvis en besvikelse. Sett i backspegeln hade det varit en lysande affär, säger Anders Sjöberg.

I januari 1996 menade en företrädare för utbildningsdepartementet att man borde utreda om det skulle gå att återföra Chalmers och Högskolan i Jönköping till det statliga högskolesystemet. Därefter kom en departementspromemoria om att regeringen ville ha rätt att ändra både ändamål och förvaltningsföreskrifter för stiftelsen. Men när forskningspropositionen lades fram i september samma år var förslaget begränsat till att regeringen ville kunna utse och entlediga ordförande och flera ledamöter i Chalmersstiftelsens styrelse.
 Det skedde genom en lagändring som sade att alla stiftelser som bildats utifrån löntagarfonderna skulle kontrolleras av regeringen. Den relativt färska styrelsen byttes därmed till stora delar ut.
– Jag var nöjd med både den första styrelsen och den nya styrelsen. De agerade båda på ett oberoende sätt för Chalmers bästa, säger Anders Sjöberg.

Försiktig omställning
Samtidigt skulle själva högskolan ställa om. Anders Sjöberg minns tillbaka.
– Budskapet var: ”Vi fortsätter precis som innan tills vi fattat beslut om annat”.  Jag lade inte upp en bild av hur det hela skulle se ut, utan vi tog fråga för fråga och bestämde hur vi skulle göra – det hade inte varit bra att riva upp allt på en gång. Omställningen tog flera år.
– Men det räcker inte med en förändring i organisation och regelverk. Det krävs också en attitydförändring och den tror jag successivt har vuxit fram.

Anders Sjöbergs utgångspunkt var ”Stiftelsehögskolan är inte ett aktiebolag som bedriver utbildning och forskning, utan ett universitet som är organiserat som ett aktiebolag”.  
– För mig är fakulteten de akademiska ägarna. Med den utgångspunkten kände jag mig trygg i hela processen. 
– Hela min rektorstid präglades av stiftelsebildningen, både före och efter 1994. Det var fantastiskt roligt och spännande – vilka rektorer får möjlighet att vara med om en sådan process? 

Friheten en avgörande skillnad
Den förste att ansvara för Chalmersstiftelsens administration blev Stig Ekman, som också var administrativ chef på Chalmers tekniska högskola AB. 
– De första åren var stiftelsen en ganska liten verksamhet, och jag behöll min position som administrativ chef på högskolan och administrerade även det som gällde stiftelsen. 2001 hade den vuxit så mycket, i takt med att satsningarna började göras, att jag fick ägna mig åt den på heltid. Samma år etablerade vi stiftelsens kansli och fick en egen identitet i systemet, säger Stig Ekman, som gick under titeln direktör för att undvika sammanblandning med högskolans rektor/vd.

Det var vid denna tid, sju år efter bildandet, som Chalmersstiftelsen började hitta de former för sin verksamhet som vi känner igen idag.
– Eftersom stiftelsens kapitalförvaltning var lyckosam kunde en del av de pengarna användas till satsningar. Den stora miljösatsningen på 100 miljoner kronor mellan år 2000 och 2008 är ett lysande exempel på hur stiftelsen arbetade med att flytta fram lärosätets position med hjälp av tidsbegränsade tillskott. Det var rätt satsning i rätt tid, där internationella toppkrafter togs in. Detta har sedan upprepats inom flera områden.

Just de friare formerna kring rekryteringar lyfts fram av Stig Ekman som en avgörande fördel med att vara en stiftelsehögskola.
– Rekryteringen är A och O, och att kunna ta in den personal vi själva ville ha i den struktur vi själva föredrog betydde mycket. Det finns ju inga som helst hinder att handplocka en lämplig person, och det har underlättat att bygga upp en offensiv verksamhet genom att till exempel en duktig professor flyttar med delar av sin grupp. Frihet att göra det som passar, helt enkelt.

Stig Ekman lyfter även friheten att organisera studentinflytandet, genom att till exempel behålla kårobligatoriet.
– Bara det att ha frihet att organisera ett obligatorium är ju roligt… 

1994 – ett av Chalmers viktigaste årtal
25 år efter att Chalmersstiftelsen bildades är inte så många av de som var med kvar, men beslutet får fortfarande konsekvenser. Chalmers tekniska högskolas nuvarande rektor och vd, Stefan Bengtsson:
– Det var ett otroligt viktigt steg som togs 1994. Jag skulle jämföra det med 1829 när Chalmers grundades och 1937 när vi blev universitet. 
– Stiftelsen har förändrat Chalmers. I dag är vi i mindre grad en organisation präglad av myndighetstänk och jobbar mer proaktivt och strategiskt än jag tror att vi gjort annars. Jag är glad att vi på 1990-talet hade en ledning som vågade ta steget ut i det okända, och att allt landade så väl.

Även Stefan Bengtsson pekar på friheterna som stiftelsehögskolan har lett till; frihet att satsa på det man vill och att forma egna inre strukturer.
– Men det går ju alltid att diskutera om vi använt vår frihet tillräckligt mycket. Vi skulle till exempel kunna etablera oss utomlands utan tillstånd av regering och riksdag, men det är en frihet vi valt att inte utnyttja eftersom vi inte sett tillräckliga skäl. 
– Frihet kräver också ansvar – vi har inte Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket som sätter rationaliseringstryck på vår organisation, utan måste själva skapa trycket att effektivisera vår verksamhet.

Rektor Anders Sjöberg, som ledde Chalmers genom förändringen är nöjd när han ser resultatet ett kvartssekel senare.
– Jag blir väldigt glad när jag ser hur framgångsrikt Chalmers är. Mina efterträdare har förvaltat vår frihet väl och har utnyttjat den på ett ansvarsfullt sätt.
Stiftelsesatsningarna byggstenar för framtiden

Så, vad kan – eller bör – ske de kommande 25 åren? Chalmersstiftelsens vd Fredrik Sanell tror på en viss fokusering. 
– Vi kommer att utvärdera så att de saker vi gör har maximal Chalmersnytta, med mer fokus på det än nyttan för näringsliv, industri och samhälle. Annars glöms lätt utbildnings- och studentsidan bort. Vi ska fundera på vad dotterbolag används till och att de inte startas utan att man tänkt igenom Chalmers roll i dem och vad nyttan för Chalmers är. 

Han ser också en större samordning inom Chalmerskoncernen framför sig.
– Nu jobbar vi mycket med koncerngemensamma funktioner; HR-partners som är ute i dotterbolagen, en gemensam säkerhetsansvarig med mera. Mycket har hittills utgått från högskolan, men vi behöver kanske också se om andra delar har andra behov, säger Fredrik Sanell.
Rektor Stefan Bengtsson:
– Vi ska fortsätta utveckla de möjligheter vi har, nyttja friheterna och testa deras gränser. Vi ska investera klokt i vår verksamhet och bygga koncernen med alla dess verksamheter. Vi är starka i Sverige men relativt okända internationellt – och där återstår mycket jobb, med att till exempel etablera samarbeten.

Han ser de stora stiftelsesatsningar – Chair, Tracks, Genie och Grundläggande vetenskaper – som har gjorts den senaste tiden som viktiga byggstenar för framtiden.
– De är unika i sin storlek och inget annat lärosäte i Sverige har de möjligheter som vi har. Satsningarna adresserar viktiga frågor och nu gäller det att leverera på dem. De lägger grunden till vad vi ska vara när Chalmers fyller 200 år 2029.

Text: Erik Krång


Publicerad: on 16 okt 2019.