Här är Chalmers första Entrepreneurial Fellows

Dhelipan Mahenthiran, tidigare postdoc vid Kemi, utvecklar en luftkyld vätgasbränslecellstack för portabla tillämpningar såsom drönare.

Varför sökte du Chalmers Entrepreneurial Fellowship?

– På en introduktion till programmet presenterade personer från Chalmers och Chalmers Venture det, och för mig blev det en gnista eftersom mitt projekt är produktorienterat. Vi höll just på att avsluta projektet och funderade på vilka industrier vi skulle vända oss till. Fellowshipet kändes som en perfekt brygga mellan akademisk forskning och en marknadsfärdig produkt. Vi får inte bara ekonomiskt stöd utan också mentorskap och entreprenörskunskaper som man inte får i akademin.

Kan du kort beskriva din idé och vad som gör den unik?

– Jag utvecklar en bränslecellsstack för drönare. Till skillnad från batterier, som lagrar och laddar ur energi och kräver lång laddtid, genererar bränsleceller elektricitet kontinuerligt så länge de tillförs vätgas och luft. Batteridrivna drönare är tunga och har begränsad flygtid. Med en bränslecell kan de flyga mycket längre, och påfyllning av vätgas tar mindre än fem minuter. Mitt fokus har varit att tillverka en lätt och högpresterande bränslecellsstack anpassad för drönare, där varje gram räknas. I år kommer jag att integrera stacken i en drönare och bygga en prototyp.

Vad hoppas du uppnå under året som Fellow?

– Jag räknar med att lägga ungefär 80 procent av tiden på teknisk utveckling och 20 procent på entreprenörskunskap. Vi har redan en teknisk grund, nu handlar det om att utveckla en produkt och testa marknadspotential. Vi har milstolpar vid sex och tio månader. Målet är att ha en prototyp och samtidigt lära oss om kundkontakter och kommersialisering.

Vilka utmaningar ser du i att ta forskningen från labb till marknad?

– Att designa själva stacken är en utmaning – den måste uppfylla många kriterier innan den kan användas i en drönare. Sedan krävs certifieringar om man vill sälja den. På forskningsnivå kan man köpa komponenter var som helst och till vilket pris som helst, men för en produkt måste man tänka på leverantörer, kostnader och logistik. Fördelen är att många komponenter kan köpas i Sverige och Europa. Men vi måste ändå bevisa livslängd, prestanda, uthållighet och klara certifieringskraven.

Hur ser du på möjligheten att kommersialisera din forskning i framtiden?

– Det finns goda möjligheter. Innovation inom drönarteknik sker dagligen, särskilt efter att kriget i Ukraina bröt ut, men uthållighet är fortfarande flaskhalsen. Jag känner att jag är på rätt plats vid rätt tidpunkt för att driva det här vidare – annars kommer någon annan att göra det.

Florian Morati, tidigare postdoc vid Life Sciences, utvecklar en ny metod för DNA-baserad datalagring.

Varför sökte du Chalmers Entrepreneurial Fellowship?

– Det kom vid rätt tillfälle. Jag hade en idé som jag hade diskuterat på några möten, men problemet var att mitt kontrakt skulle ta slut om ungefär sex månader, och det fanns ingen tid att verkligen göra något av den. Sedan kom informationen om det här programmet. Jag träffade folk på Chalmers Next Lab, främst för att få feedback på idén, och de uppmuntrade mig verkligen att söka. Samtidigt hopade sig många deadlines, jag arbetade med en ERC POC-ansökan tillsammans med min grupp, och min son skulle födas – så tajmingen var tajt. Men allt löste sig – vi fick anslaget, jag fick fellowshipet, och min son föddes.

Kan du kort beskriva din idé och vad som gör den unik?

– Vår forskning fokuserar på DNA-biofysik. Vi använder nanofluidik och mycket långa DNA-molekyler för att studera biologiska processer som inte kan observeras med andra metoder. Jag insåg att vår metod gör det möjligt att sätta samman DNA-molekyler till mycket långa strängar. I ett provrör är den enzymatiska reaktionen mycket ineffektiv.

DNA har burit levande organismers genetiska information i alla tider och under en mängd olika förhållanden, och har därigenom visat sig vara ett robust och hållbart sätt att lagra information. Med viss syntetisk-biologisk anpassning kan genetisk information användas för att lagra data. Det finns redan företag som arbetar med detta, men vårt angreppssätt är väldigt annorlunda och kan kanske lösa vissa tekniska begränsningar.

Vad hoppas du uppnå under året som Fellow?

– Jag vill höja teknikens mognadsgrad, visa att den fungerar och börja arbeta med skalbarhet. Vi behöver också säkra patent. Jag har en helt akademisk bakgrund och saknar affärskunskap, så jag ser fram emot coaching inom entreprenörskap, finansiering, investerarkontakter och kommunikation. För mig är det lika viktigt som den tekniska utvecklingen.

Vilka utmaningar ser du i att ta forskningen från labb till marknad?

– Den största utmaningen blir att lära sig affärsspråket – det är inte samma sak som det vetenskapliga språket. För att projektet ska överleva behöver vi investerare och kunder. Att få feedback från kunder är något helt annat än att få det från forskarkollegor. Jag tror också att den slutliga produkten kommer att bli något helt annat än vad jag föreställer mig nu, och det är spännande.

Hur ser du på möjligheten att kommersialisera din forskning i framtiden?

– Teknologin kan höjas i mognadsgrad och bli till en riktig produkt som löser ett problem. Vi kan behöva ändra inriktning, men i slutändan handlar det om att hitta rätt marknad vid rätt tidpunkt och sälja något som kunderna faktiskt vill ha.

Sajid Alvi, tidigare postdoc vid Fysik, utvecklar en ny typ av legeringsanod för litiumjonbatterier, med fokus på att öka energitäthet och hållbarhet.

Varför sökte du Chalmers Entrepreneurial Fellowship?

– Vi hade gjort några intressanta upptäckter och såg potential, särskilt inom batterivärdekedjan ur ett svenskt perspektiv. Vi hade identifierat något som gick att patentera. Jag funderade mycket på hur jag skulle ta steget från postdok till spinoff, vilket ofta är den svåraste fasen. Man har en innovation, men den är inte tillräckligt mogen för att locka investerare. Just den här ett–tvåårsperioden är kritisk. Då dök fellowshipet upp, precis när jag undrade hur jag ens skulle kunna finansiera min egen lön för att ta nästa steg. Tajmingen var perfekt – och jag fick det.

Kan du kort beskriva din idé och vad som gör den unik?

– Min forskning handlar om litiumjonbatterier. I dag använder de flesta batterier grafitanoder, men vi har utvecklat en ny typ av legeringsanod som kan öka energitätheten i dagens litiumjonbatterier. Andra startups arbetar också med detta, särskilt i USA, men vår innovation ligger både i metoden vi använder och i att vi utgår från lokala råmaterial från Norden. Det gör lösningen mer hållbar och mindre kostsam. Grafit har nått sitt tak, så detta är nästa steg för att öka energitätheten – till exempel så att elbilar kan köra längre på en laddning.

Vad hoppas du uppnå under året som Fellow?

– I labbet arbetar vi med små myntceller, men för att bevisa tekniken behöver vi bygga pouchceller – först i samma storlek som används i mobiltelefoner och, om det lyckas, sedan i den storlek som används i laptops. Vi vill validera detta tillsammans med industripartners och höja TRL-nivån, Technology Readiness Level. Jag vill också prata med potentiella kunder, som celltillverkare eller elbilsföretag, för att testa marknadsintresset. Personligen vill jag lära mig att pitcha och få mentorskap – både för affärsutveckling och för min personliga utveckling.”

Vilka utmaningar ser du i att ta forskningen från labb till marknad?

– En stor utmaning är den teknoekonomiska analysen – vad kostar det när man skalar upp? I labbet köper vi små mängder råmaterial, men industrin behöver tonvis. Vi måste prata med leverantörer, göra kostnadsanalyser, bedöma hållbarheten och sätta ett pris på materialet. Jag har aldrig gjort det förut, men jag kommer att få stöd från Chalmers Venture och Chalmers Next Labs. En annan utmaning är att se hur materialet fungerar i större batterier – och sedan justera det därefter.

Hur ser du på möjligheten att kommersialisera din forskning i framtiden?

– Utifrån vad jag har sett tar det vanligtvis sex till tio år för forskningsresultat att nå marknaden. På materialsidan kan det gå snabbare, kanske två till tre år, men på teknologinivå – de stora batterierna för bilar – tar det längre tid på grund av säkerhetstester och regleringar. Nu behöver vi göra marknadsvalidering tillsammans med framtida potentiella kunder och skapa en minimum viable product.”