Med siktet inställt på nano

Hon är professor i tillämpad kvantfysik, småbarnsmamma och talar fem språk. Som ledare för det tvärvetenskapliga Nano Excellence Initiative vill Janine Splettstoesser nu skapa ett av Europas främsta nano-center med målet att ta sig an samhällets största utmaningar. Men allra stoltast blir Janine när hennes studenter når framgångar i arbetet. ”När en doktorand ger ett riktigt bra försvar på sin avhandling och kan få fortsätta jobba vidare med det de verkligen gillar och få växa som forskare. Då blir jag stolt."
Vi ses i institutionens familjerum. Det är påsklov och 6-årige sonen Paolo är med. Han drar vant ut kluriga spel och byggsatser ut hyllorna medan Janine slår sig ner vid en arbetsplats i andra sidan rummet. Ett tomt skrivbord och en helt vanlig laptop. En hisnande tanke för en utomstående att det är allt som behövs för en professor i tillämpad kvantfysik som ska försöka jonglera föreläsningar, seminarier, konferenser och handledning av doktorander. För att inte tala om den egna forskningen.
Just nu handlar den om relationerna mellan termodynamik och kvantmekanik. Det som kallas kvanttermodynamik. För, som Janine själv uttrycker det, ”om man ska göra ny nano-teknik är det bra att känna till dynamiken runtomkring. Och vill man ha en kvantdator som funkar bra, behöver man veta hur energiåtgången ser ut och hur man bäst kyler ner den.”
“Mitt mål är att skapa en mötesplats för nano-forskare på alla nivåer, juniora såväl som seniora. En slags inkubator för att bygga upp samarbeten, dela idéer och nätverka,” förklarar Janine.
Men engagemangen slutar inte där. Janine är också en av initiativtagarna till familjerummet vi befinner oss i. Syftet? Att göra det möjligt för forskare att kombinera en framgångsrik forskarkarriär med ett familjeliv. En viktig fråga för Janine:
”Som småbarnsförälder kan det ju uppstå logistiska problem när man ska resa till konferenser eller kanske har blivit inbjuden till ett möte med samarbetspartners, om man inte samtidigt lyckas lösa barnomsorg. Resultatet blir ofta att man som forskare behöver begränsa sitt arbete, speciellt kvinnliga forskare. Ett sånt här rum kan lösa såna här problem”, förklarar Janine.
Och på frågan om de har nyttjat familjerummet många gånger förekommer Paolo sin mamma: ”Hundratals gånger!”, proklamerar han nöjt och fortsätter bygga på sin labyrint.
Den (o)självklara forskaren
Hon växte upp i närheten av Düsseldorf och flyttade som 20-åring till Karlsruhe i södra Tyskland för att plugga fysik. Under kandidatstudierna gjorde hon ett utbytesår i franska Grenoble för att sedan återvända till Tyskland för att avsluta masterstudierna. Sedan snabbt vidare till Italien för att doktorera vid Scuola Normale Superiore di Pisa, då inom ämnet ”Adiabatic pumping in interacting quantum dots”. Det är under doktorandstudierna i Pisa som Janines intresse för kvantfysik tar fart på riktigt. Och det är också här hon träffar sin blivande man, som då doktorerade inom astrofysik. Efter det var det dags för post-doc som Janine gör vid Universitetet i Geneve medan pojkvännen åker till Hamburg. Sedan tillbaka till Tyskland igen och till universitetet i Aachen där första tjänsten som professor i fysik väntade. I Aachen mottar Janine också ett stort forskningsanslag. Något som Janine ser tillbaka på som en viktig milstolpe i karriären.
”För första gången jag fick leda en egen forskargrupp. Jag fick själv rekrytera in doktorander och post-docs och forma mina föreläsningar själv. Frihet att göra det på mitt sätt. Det var då idén om att jag kunde bli en självständig forskare väcktes till liv på riktigt.”
Gothenburg calling
Så för drygt sju år sedan landade hon så slutligen i Göteborg och på Chalmers, då gravid med familjens första barn. Maken hade vid tillfället en forskartjänst vid Göttingen i Tyskland och fick sluta upp när han så småningom fick en tjänst på institutionen för fysik på Chalmers, endast ett stenkast bort.
”Wallenbergs anslag har varit väldigt bra för mig på flera sätt. Förutom att det har finansierat min forskning så har det varit ett väldigt bra sätt för mig att bygga upp ett bra kontaktnät. Det har också hjälpt mig komma in i den svenska forskningsmiljön”.
”Något jag verkligen har gillat från början är ju att kulturen här är mycket mer jämlik och avslappnad om man jämför med exempelvis några av de tyska universiteten. Där är hierarkierna väldigt starka och armbågarna vassare”, menar Janine.
Vikten av goda förebilder
”För honom spelade det ingen roll om han diskuterade med en master-student eller en Nobel-prisvinnare. Ibland bjöd han in sina vänner, namn som man kände igen från sina fysikböcker. Då kunde han presentera oss post-doc-studenter som experter inom våra ämnen. Han tog oss alla på lika stort allvar, helt enkelt. Jag inspirerades verkligen av honom.”
”Det är klart att jag var stolt när jag blev klar med min avhandling. Men de stoltaste ögonblicken är nog egentligen när någon i min forskargrupp gör ett riktigt bra jobb. När en doktorand ger ett riktigt bra försvar på sin avhandling och kan få fortsätta jobba vidare med det de verkligen gillar och få växa som forskare”.
Från tvivel till framåtdriv
Men Janines planer på att kasta in handduken skulle snart stoppas. En gammal kursare kom och hälsade på och vände på perspektiven helt.
”Hon förstod inte varför jag tvivlade när jag alltid hade så bra betyg när vi pluggade ihop. Hon sa åt mig att, om jag tvivlar på att jag är smart nog, så kan jag väl bara låtsas vara smart i två år till och sen bestämma mig för vad jag vill göra.”, förklarar Janine och skrattar.
Om argumentationen hade effekt är oklart men Janine red igenom stormen och kom ut på andra sidan. Med bravur. Sedan dess har Janine blivit ordentligt härdad i att stöta på svårlösliga problem.
Det är tydligt att Janine verkligen gillar sitt jobb. Att hon är på rätt plats. Själv menar hon att det har handlat om att göra val som känns rätt i stunden och lita på att man landar rätt. Som många fysiker i början av karriären tänkte hon först enbart rikta in sig på teoretisk partikelfysik. Men med tiden reviderades planen.