Med siktet inställt på nano
Hon är professor i tillämpad kvantfysik, småbarnsmamma och talar fem språk. Som ledare för det tvärvetenskapliga Nano Excellence Initiative vill Janine Splettstoesser nu skapa ett av Europas främsta nano-center med målet att ta sig an samhällets största utmaningar. Men allra stoltast blir Janine när hennes studenter når framgångar i arbetet. ”När en doktorand ger ett riktigt bra försvar på sin avhandling och kan få fortsätta jobba vidare med det de verkligen gillar och få växa som forskare. Då blir jag stolt."
Vi ses i institutionens familjerum. Det är påsklov och 6-årige sonen Paolo är med. Han drar vant ut kluriga spel och byggsatser ut hyllorna medan Janine slår sig ner vid en arbetsplats i andra sidan rummet. Ett tomt skrivbord och en helt vanlig laptop. En hisnande tanke för en utomstående att det är allt som behövs för en professor i tillämpad kvantfysik som ska försöka jonglera föreläsningar, seminarier, konferenser och handledning av doktorander. För att inte tala om den egna forskningen.
Just nu handlar den om relationerna mellan termodynamik och kvantmekanik. Det som kallas kvanttermodynamik. För, som Janine själv uttrycker det, ”om man ska göra ny nano-teknik är det bra att känna till dynamiken runtomkring. Och vill man ha en kvantdator som funkar bra, behöver man veta hur energiåtgången ser ut och hur man bäst kyler ner den.”
Det står tidigt klart under samtalet att Janines engagemang på institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap på Chalmers är många. Undervisningen, handledningen och forskningen har vi redan varit inne på. Men sedan årsskiftet är hon dessutom ny föreståndare för Nano Excellence Initiative, ett statsfinansierat och tvärvetenskapligt initiativ som omfattar tre andra institutioner förutom den egna - kemi, fysik, biologi – och som syftar till att främja forskning och utveckling inom nanoteknologi på universitetet.
“Mitt mål är att skapa en mötesplats för nano-forskare på alla nivåer, juniora såväl som seniora. En slags inkubator för att bygga upp samarbeten, dela idéer och nätverka,” förklarar Janine.
Men engagemangen slutar inte där. Janine är också en av initiativtagarna till familjerummet vi befinner oss i. Syftet? Att göra det möjligt för forskare att kombinera en framgångsrik forskarkarriär med ett familjeliv. En viktig fråga för Janine:
”Som småbarnsförälder kan det ju uppstå logistiska problem när man ska resa till konferenser eller kanske har blivit inbjuden till ett möte med samarbetspartners, om man inte samtidigt lyckas lösa barnomsorg. Resultatet blir ofta att man som forskare behöver begränsa sitt arbete, speciellt kvinnliga forskare. Ett sånt här rum kan lösa såna här problem”, förklarar Janine.
Och på frågan om de har nyttjat familjerummet många gånger förekommer Paolo sin mamma: ”Hundratals gånger!”, proklamerar han nöjt och fortsätter bygga på sin labyrint.
Den (o)självklara forskaren
Janine känns på något sätt självklar i sin forskarroll och i sitt ämne. Hon pratar engagerat och lustfullt om sin forskning och sina studenter. Och som äldst i en syskonskara om fem och med två forskande föräldrar, mamma inom fysik och pappa inom matematik, ter det sig kanske märkligt att det aldrig var självklart att Janine skulle välja en forskar-karriär. Men några styrande förväntningar kring karriärval har det aldrig varit tal om. Snarare en kultur i hemmet som sa att man kan bli vad man vill. Fysik-ämnet kom visserligen upp ibland runt middagsbordet, om än på ett avskräckande sätt.
”Under gymnasietiden hade jag många olika tankar om vad jag skulle utbilda mig inom - arkitektur, design eller medicin kanske. Och direkt efter gymnasiet engagerade jag mig i socialt arbete under något år innan jag pluggade vidare. Sen har jag alltid gillat matte och fysik och att lösa problem. Men jag har också varit intresserad av språk. Min mamma brukade faktiskt komma med förmaningar: om du inte sköter dig så får du plugga fysik”, skrattar Janine.
Kanske ett klassiskt exempel på omvänd psykologi. Hursomhelst verkar det ha funkat.
Och förutom alla akademiska meriter inom fysiken talar Janine dessutom fem språk. Inte så konstigt kanske om man tar sig en titt på hennes akademiska resa. En turné som gått kors och tvärs över den europeiska kontinenten.
Hon växte upp i närheten av Düsseldorf och flyttade som 20-åring till Karlsruhe i södra Tyskland för att plugga fysik. Under kandidatstudierna gjorde hon ett utbytesår i franska Grenoble för att sedan återvända till Tyskland för att avsluta masterstudierna. Sedan snabbt vidare till Italien för att doktorera vid Scuola Normale Superiore di Pisa, då inom ämnet ”Adiabatic pumping in interacting quantum dots”. Det är under doktorandstudierna i Pisa som Janines intresse för kvantfysik tar fart på riktigt. Och det är också här hon träffar sin blivande man, som då doktorerade inom astrofysik. Efter det var det dags för post-doc som Janine gör vid Universitetet i Geneve medan pojkvännen åker till Hamburg. Sedan tillbaka till Tyskland igen och till universitetet i Aachen där första tjänsten som professor i fysik väntade. I Aachen mottar Janine också ett stort forskningsanslag. Något som Janine ser tillbaka på som en viktig milstolpe i karriären.
”För första gången jag fick leda en egen forskargrupp. Jag fick själv rekrytera in doktorander och post-docs och forma mina föreläsningar själv. Frihet att göra det på mitt sätt. Det var då idén om att jag kunde bli en självständig forskare väcktes till liv på riktigt.”
Gothenburg calling
Det går inte att förneka att det finns ett romantiskt skimmer över livet som forskarpar med hela Europa som sin spelplan.
Om hon saknar livet som kring-kuskande forskare på kontinenten? Nja.
”Man tröttnar till slut. Jag och min man hade ett långdistansförhållande i tio år, det är inget jag rekommenderar. Det är klart att det är roligt och intressant att flytta runt och ständigt komma in i nya kulturer och lära sig nya språk, men till slut blir det jobbigt att bryta upp från vänner och jobb precis när man börjar känna sig hemma. Nu har jag varit i Sverige ett tag men jag känner mig ändå som den osmartaste föräldern på förskolan. Det tar mig fortfarande evigheter att fylla i enkla blanketter”, säger hon och skrattar.
Så för drygt sju år sedan landade hon så slutligen i Göteborg och på Chalmers, då gravid med familjens första barn. Maken hade vid tillfället en forskartjänst vid Göttingen i Tyskland och fick sluta upp när han så småningom fick en tjänst på institutionen för fysik på Chalmers, endast ett stenkast bort.
Att det blev just Chalmers, har på sätt och vis sin förklaring. Det femåriga forskningsprojektet vid RWTH Aachen hade rundats av och Janine och maken hade bestämt sig för att stanna i Europa. Efter lite efterforskningar insåg hon att det på Chalmers fanns möjlighet att kunna få bedriva den forskning hon var mest intresserad av. Samtidigt blir hon under en konferens uppsökt av en av professorerna inom tillämpad kvantfysik på Chalmers som undrar om Janine inte ska komma och jobba hos dem. Sagt och gjort, Janine söker en tjänst som forskarassistent inom nanovetenskap på Chalmers. Men hon söker också ett forskaranslag genom Wallenberg Academy Fellows – Sveriges största privata karriärsprogram för unga forskare. Det slutar med att hon får både tjänsten och anslaget. Och därmed också finansiering för forskning under fem års tid, en period som sedermera har förlängts ytterligare, genom Knut och Alice Wallenberg-stiftelsen.
”Wallenbergs anslag har varit väldigt bra för mig på flera sätt. Förutom att det har finansierat min forskning så har det varit ett väldigt bra sätt för mig att bygga upp ett bra kontaktnät. Det har också hjälpt mig komma in i den svenska forskningsmiljön”.
Men det fanns också andra positiva aspekter av livet som forskare på ett svenskt universitet.
”Något jag verkligen har gillat från början är ju att kulturen här är mycket mer jämlik och avslappnad om man jämför med exempelvis några av de tyska universiteten. Där är hierarkierna väldigt starka och armbågarna vassare”, menar Janine.
Vikten av goda förebilder
Och apropå jämlikhet, det är nästan svårt att inte nämna det faktum att Janine som kvinnlig professor i kvantfysik står ut i gruppen. Som master-student var hon den enda kvinnan på institutet och på seminarier. Och när Janine först gjorde entré på avdelningen för tillämpad kvantfysik på Chalmers var hon återigen den enda kvinnan. Idag, sex år senare, kan hon glatt konstatera att en tredjedel av arbetsstyrkan utgörs av kvinnor.
Att det är viktigt med goda förebilder inom den akademiska världen råder det inga tvivel om. Janine lyfter stunder då kvinnliga doktorander har kommit fram efter föredrag på konferenser och framfört hur betydelsefullt det är att få se en kvinna – inte sällan med en bäbis under armen – vara expert i ämnet.
Och Janine har också sina egna förebilder. Hon minns speciellt sin post-doc-handledare vid institutet för teoretisk fysik i Geneve, professor M. Büttiker. Ett känt namn för många fysiker. Genom sin ödmjuka och prestigelösa stil och sitt sätt att ta allas arbete på allvar, oavsett position eller akademisk rang, har han kommit att bli en stark influens.
”För honom spelade det ingen roll om han diskuterade med en master-student eller en Nobel-prisvinnare. Ibland bjöd han in sina vänner, namn som man kände igen från sina fysikböcker. Då kunde han presentera oss post-doc-studenter som experter inom våra ämnen. Han tog oss alla på lika stort allvar, helt enkelt. Jag inspirerades verkligen av honom.”
Därför är det inte heller så förvånande att när Janine blir ombedd att nämna de stoltaste ögonblicken i karriären, så är det inte docent-tjänster, professurer eller publikationer som kommer upp i första hand.
”Det är klart att jag var stolt när jag blev klar med min avhandling. Men de stoltaste ögonblicken är nog egentligen när någon i min forskargrupp gör ett riktigt bra jobb. När en doktorand ger ett riktigt bra försvar på sin avhandling och kan få fortsätta jobba vidare med det de verkligen gillar och få växa som forskare”.
Från tvivel till framåtdriv
Vi förflyttar oss till Janines kontor, några trappor upp. Paolo skuttar vant fram i korridorerna och visar vägen. Studieåren i Pisa har tydligen gjort intryck. Under hyllorna med pärmar, böcker och papper på Janines kontor står en välanvänd italiensk espressokokare. På ena väggen hänger en stor griffeltavla med långa uträkningar i vit krita. Precis som man kan förvänta sig av en professor i kvantfysik.
Men har det alltid varit lätt? Har det aldrig funnits tvivel?
”När jag doktorerade hade jag verkligen mina tvivel. Kommer jag klara det här? Är jag smart nog? Jag var faktiskt väldigt nära att ge upp”.
Men Janines planer på att kasta in handduken skulle snart stoppas. En gammal kursare kom och hälsade på och vände på perspektiven helt.
”Hon förstod inte varför jag tvivlade när jag alltid hade så bra betyg när vi pluggade ihop. Hon sa åt mig att, om jag tvivlar på att jag är smart nog, så kan jag väl bara låtsas vara smart i två år till och sen bestämma mig för vad jag vill göra.”, förklarar Janine och skrattar.
Om argumentationen hade effekt är oklart men Janine red igenom stormen och kom ut på andra sidan. Med bravur. Sedan dess har Janine blivit ordentligt härdad i att stöta på svårlösliga problem.
Så vad är egentligen drivkraften?
”Helt klart min nyfikenhet. Jag ställs inför problem som jag inte förstår nästan varje dag. Men då pratar man med andra, läser på och gör fler beräkningar tills man förstått. Jag har alltid gillat att ta reda på hur det ligger till med saker och ting”.
Det är tydligt att Janine verkligen gillar sitt jobb. Att hon är på rätt plats. Själv menar hon att det har handlat om att göra val som känns rätt i stunden och lita på att man landar rätt. Som många fysiker i början av karriären tänkte hon först enbart rikta in sig på teoretisk partikelfysik. Men med tiden reviderades planen.
”Jag gillar verkligen att jag både kan få göra fundamental forskning med tung teoretisk metodutveckling och samtidigt fundera över spännande tekniska tillämpningar. Det känns häftigt att kunna sitta och jobba teoretiskt och sen kunna gå över till labbet bredvid och prata med folk och se om mina beräkningar stämmer.”
Från kontorets fönster ser man nätt och jämnt delar av förskolans gård. Janine lyfter upp Paolo för att se om det är småsyskonen man skymtar långt där borta. Visst är det Fabian och Mattia man ser, enas de. Kanske är det vyn från fönstret som gör att Janine återkommer till ämnet stolta ögonblick i karriären.
”Jag måste faktiskt säga att jag också är otroligt stolt över att jag och min man faktiskt lyckades få ihop det till slut. Att vi kan få göra det vi brinner för på jobbet och samtidigt ha en fantastisk familj.”