”Flickor behöver inte fixas”

- Mitt intresse för området växte fram gradvis, både genom erfarenheter från utbildningspraktik och senare min forskning, säger hon.
Hon såg tidigt hur problemet ofta formulerades som att flickor saknar intresse för STEM, vilket i sin tur gjorde att flickorna själva hamnade i fokus som ”problemet”.
- Flickor behöver inte fixas. Jag ville i stället undersöka om det fanns hinder som påverkade deras väg in i teknik och naturvetenskap.

För bristen på kvinnor ser inte likadan ut inom alla delar av STEM, de väljer utbildningar, som till exempel bioteknik, biokemi eller energi- och miljöteknik.
- Men i min forskning blev det tydligt att flickors väg till teknik är komplex och starkt sammanflätad med normer kring vem som uppfattas som teknisk och vem som förväntas höra hemma inom området. 

För 10–15 år sedan låg fokus ofta på att förändra individer och att ”väcka” flickors teknikintresse. I dag har forskningen och samhällssamtalet i större utsträckning flyttat blicken mot strukturer, undervisningspraktiker och institutionella villkor. 
- Samtidigt går förändringarna långsamt, eftersom utbildningssystem och arbetsplatser ofta tenderar att reproducera etablerade normer.

Vad bidrar din forskning till? 
- Under de senaste tio åren har jag jobbat med att synliggöra dessa mönster och att omsätta forskning till policy och praktik. Det har jag gjort genom föreläsningar utanför akademin, rapportarbete och dialog med beslutsfattare både i Sverige och internationellt. 

Hon betonar samtidigt att ett bredare och långsiktigt ansvar krävs för att nå framgång. 
- Det behövs flera aktörer som arbetar med möjliggörande, ledarskap, uppföljning och stöd för att förändra de miljöer som formar vem som upplever STEM som möjligt.