Arkitekten som samlare – en ny roll tar form

I ett traditionellt arkitekturprojekt börjar processen ofta med en idé eller en skiss, och materialval kommer in först när det är dags att bestämma fasadmaterial, eller hur golv eller fönster ska se ut. Men om byggnader i större utsträckning ska uppföras med återbrukade material, vilket både rådande klimatläge och nationella och internationella riktlinjer stipulerar, behöver ordningen förändras. Materialen måste in tidigt i processen och arkitekten kan få en ny uppgift; att se möjligheter i det befintliga.

Det är utgångspunkten i forskningsartikeln "Architecture and gathering: on spatiality, conception and revaluation in material reuse practice", där Daniel Norell, arkitekt och universitetslektor vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik vid Chalmers tillsammans med Einar Rodhe, KTH, utvecklat ett teoretiskt ramverk för att förstå vad som händer när arkitekten utgår från materiellt återbruk. Något duon också undersökt praktiskt i en fallstudie, projektet Raamland som uppfördes av återbrukat material som en del av konst- och arkitekturtriennalen i Brygge i Belgien.

Ett skifte i utgångsläge

Forskarna använder begreppet ”gathering”, samlande, som går bortom själva användandet av begagnade byggelement. De föreslår i stället en förflyttning i hur och var gestaltningsprocessen börjar.

– Starten på arkitektens uppdrag eller arbete behöver inte vara att utveckla ett koncept eller göra en skiss på en ny byggnad. Arkitekten bör i stället ta för vana att börja uppdraget med att inventera befintliga resurser som kan återbrukas, säger Daniel Norell.

Han understryker skillnaden mellan återbruk av material och återvinning av material, där det senare avser element och material som kan brytas ner till råvaror och bli nya produkter – en energikrävande process. Vid återbruk används däremot materialet igen utan att först brytas ner, vilket gör återbruk till en process med andra förutsättningar för arkitekten. När fönster, träpanel eller balkar ska återanvändas behöver arkitekten inte bara fråga vad som är estetiskt önskvärt, utan också vad som faktiskt finns tillgängligt. Urvalet blir då i sig en del av gestaltningen.

– Arkitekturen kan på så sätt både bli mer kreativ och mer uttrycksfull. Genom att använda sig av återbrukade element och material som har en historia och kanske patina, kan man göra en ny byggnad mer levande och mångfacetterad, menar Daniel Norell.

Materialen som en del av den kreativa processen

Arkitekten behöver därmed utveckla ett annat sätt att se på material. Ett återbrukat objekt behöver inte nödvändigtvis fortsätta att ha samma funktion som det hade i sitt tidigare liv. Något Daniel Norell beskriver som att utveckla ett ”öga” för återbruk; att kunna se vad ett element eller material är, uppskatta dess kulturhistoriska värde och vad det har använts till tidigare, men också att kunna se vad det skulle kunna bli. På så sätt blir begränsningen i tillgången på material inte nödvändigtvis ett hinder för arkitekturen – utan kan i stället skapa nya möjligheter.

– Det här ögat handlar om huruvida man ser möjligheter att transformera ett material eller inte. Ett ytterst förenklat exempel skulle kunna vara en dörr: du kan återbruka en befintlig dörr, eller du kan se möjligheten till transformation och i stället använda den som bordsskiva. Att använda ett material så som det är avsett att användas, kontra att transformera objektet ursprungliga funktion till något nytt, förklarar han.

I fallstudien Raamland tog sig Daniel Norell och Einar Rodhe an samlarrollen, delvis genom sådan transformation. Med utgångspunkt i materialet gestaltade de en parkmiljö med en paviljong och utemöbler baserat på begagnade byggnadsdelar och material som samlats in lokalt från återbruksmarknader, återvinningsstationer och andrahandslager.

Att skapa värde bortom det uppenbara

En central aspekt i forskningen är också gränsen mellan värdefullt och värdelöst, resurs kontra avfall, och var och när en värdering sker. Idealiskt sett skulle det fungera så att värdefulla byggdelar automatiskt går till återbruk medan det som saknar värde går till återvinning. Fallstudien visade dock att marknaden är mer slumpmässig, med material med ett faktiskt värde som ändå går till återvinning eller förloras på andra sätt. Här menar Daniel Norell att arkitekten kan få ytterligare en roll:

– Genom att identifiera ett möjligt användningsområde där materialets uttryck och egenskaper bidrar med en kvalitet kan värdet förändras. På det sättet kan arkitekter skapa värde genom att se potentialen i något som marknaden inte hittat en användning för, säger Daniel Norell. Att ta något som först framstår som daterat eller värdelöst och göra något vackert och meningsfullt av det.

Det är också kärnan i bilden av arkitekten som samlare: att hitta material som riskerar att gå förlorade och se möjligheter som inte är uppenbara.

En infrastruktur som ännu inte är på plats

För att den förändrade arkitektrollen ska bli möjlig krävs dock mer än nya arbetssätt hos enskilda arkitekter. Forskarna pekar på behovet av en fungerande infrastruktur för återbruk – med platser där material kan samlas, synliggöras, lagras och göras tillgängliga, något som dock går utanför den aktuella studien.

Daniel Norell menar att ambitionen nog finns men att utförandet inte alltid blir rätt, och refererar till EUs ”Construction & Demolition Waste Management Protocol”.

– Riktlinjerna där föreskriver att 70 procent av allt byggnadsmaterial ska återvinnas eller återbrukas. Men i dagsläget är det mindre än en procent av allt material som återbrukas. Mycket återvinns, men det handlar ofta om att man tar krossad betong, tegelfragment och annat av lägre värde och använder som fyllnadsmassa – en mycket låg form av återvinning som ligger nära ren deponi.

Daniel Norell tar detta som exempel på diskrepans mellan vad riktlinjer förespråkar och vad som verkligen sker, vilket han också menar är en av anledningarna till att lagstiftare och samhälle borde trycka på kring återbruk och skapa strukturer som gör materialet tillgängligt.

Bakgrund:

Artikeln “Architecture and gathering: on spatiality, conception and revaluation in material reuse practice” är publicerad i Archnet-IJAR: https://doi.org/10.1108/ARCH-02-2026-0143

Raamland, projektet som ligger till grund för den praktikbaserade forskning som presenteras i artikeln, utfördes på uppdrag av konst- och arkitekturtriennalen i Brygge, med stöd av Kungliga Konstakademien och Konstnärsnämnden.

Daniel Norell är universitetslektor vid Avdelningen för arkitekturens teori och metod, institutionen för Arkitektur och samhällsbyggnadsteknik.