Per Delsing

Professor Per Delsing har nyligen blivit uppmärksammad för den experimentella bekräftelsen av den så kallade Dynamiska Casimireffekten, det vill säga att skapa ljus ur ett vakuum. Ett genombrott som rankas som nummer fem i världen 2011, av tidskriften Physics World.

Nyfiken på mannen bakom och vad som fick honom att välja fysik, söker jag upp honom i MC2 huset på Institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap. Utsikten från hans arbetsplats är fantastiskt. Här sitter en man med vida vyer.
 
Det var två händelser som fick betydelse för Per Delsings yrkesval. Den första var månlandningen den 20 juli 1969 som han i barndomen följde på teve med familjen. Den andra var den gången han frågade sin pappa, vad en supraledning var.
 
– Jag kanske var tolv år, hade hört ordet och blev helt ställd när han sa att han inte hade någon aning. Jag och mina bröder trodde, som barn gör, att pappa visste allt. Det ledde till att jag slog upp det i Nordisk Familjebok.

Han läste att supraledning är en egenskap hos vissa material som tillåter elektrisk ström att passera utan motstånd. Intresset för fysikens mysterier väcktes hos den unge Per.

Fascination för kunskap och teknik
Pappan var skogshuggaren från Tärnaby i det inre av Norrland som fick chansen att göra en klassresa. Han förlorade ett finger i jobbet och använde pengar från arbetsskadeförsäkringen till att utbilda sig till ingenjör i Stockholm. Med utbildningen väcktes en fascination för kunskap och teknik som han sedan förmedlade till sina tre söner, Per, tvillingbrorsan Lars-Olof och två år äldre Jerker. Fadern arrangerade frågesport på kvällarna. Det kunde handla om geografi och Sveriges landskap eller historia och regentlängden.
 
– Vi var inte unika. På den tiden i sextio- och sjuttiotalets Malmö var många grabbar nördar på ett eller annat sätt, påpekar han.
 
Tre bröder – tre professorer
Bröderna Delsing hade lätt för sig, gick vidare till högre utbildningar och blev professorer alla tre. Per inom fysik i Göteborg och Jerker i elektronik/data i Luleå, Lars-Olof är professor i Nordiska språk i Lund.
 
Intresset för supraledning har hållit i sig i dryga fyrtio år. Han utbildade sig i teknisk fysik i Lund och gjorde sitt exjobb om supraledning vid det prestigefyllda universitetet ETH i Zurich. Han doktorerade på Chalmers 1990 med en avhandling om enelektrontunnling ett ämne som han fortfarande forskar och undervisar i.
 
Vad ska vi ha din forskning till?
– Det mesta är grundforskning och det går ut på att vi ska förstå och förklara naturen. Kanske kan vi eller någon annan sen ta steget och göra något användbart av kunskapen. Jag tycker att det är roligt att utnyttja den kunskap jag har till att skapa något helt nytt!
 
Per bor i Landvetter med Désirée, som är språklärare. De har fyra döttrar mellan 18 år och 24 år. En av dem gör sin master på Chalmers i bioteknologi.
 
Att som pappan ha frågesport med döttrarna fanns inte på kartan under småbarnsåren.
 
– Mamma var hemma när vi var små och det betydde att när pappa kom hem var mycket färdigt. Vi delade på föräldraledigheten och arbetade omlott under en tid. Désirée gick till jobbet på förmiddagarna och kom hem tre på eftermiddagen, då jag gick iväg.
 
Doktorand med småbarnsfamilj
Så arbetet med doktorsavhandlingen, sammanföll oturligt nog med värsta småbarnsåren. De fick tre barn under doktorandtiden. Ett tag höll det på att gå riktigt illa för Per.
 
– Jag brukar ta fram det som ett bra exempel, för mina doktorander när de tappar sugen, säger han och ler i mjugg.
 
Så här var det:
Per försökte konstruera en ny typ av krets, en så kallad enelektrontransistor. Efter fyra år hade det inte lyckats.
 
– Det var tufft hemma och på jobbet den tiden. Jag funderade på att göra något helt annat än att doktorera. Då fick jag reda på att vi kanske kunde använda aluminium istället för tenn och bly. Vi prövade det i början av femte året och med aluminium blev kretsarna stabilare, fungerade och vi fick bra resultat.
 
Och Per och hans hustru är fortfarande gifta och firar sin 25-åriga bröllopsdag snart.
 
ERC Advanced Grant från Europeiska forskningsrådet
De närmaste fem åren kan forskarna runt Per Delsing arbeta vidare utan ekonomiska problem eftersom han har fått ett stort prestigefyllt forskningsanslag, Advanced grant från europeiska forskningsrådet – ERC .
 
De kommer att fortsätta utveckla nya kvantoptiska experiment. Enligt Per ger det möjligheter att ”leka med fotoner”, det vill säga partiklar av ljus. Idag skickar man ljus över vibrationsdämpande optiska bord och försöker få fotonerna att växelverka med atomer och med varandra. Nu vill de flytta experimentet till ett chip och använda ljus med lägre frekvens, i mikrovågsområdet.
 
– När ljuset trängs ihop på ett litet område kan vi integrera artificiella atomer med fotoner och få dem att växelverka starkare.
 
Tillbaka till månlandningen som Per och bröderna såg med pappa. Den släppte han inte med tanken och vid 30 års ålder, i slutet av doktorsarbetet var det väldigt nära att han skickade in en ansökan till rymdstyrelsen. Nu blev det inte så av olika anledningar.
 
Framtiden då?
Han forskar gärna vidare med supraledning.
 
– När yngsta dottern flyger ur boet blir det kanske också tid att forska utomlands ett tag. Det som inte var möjligt när barnen var små, avslutar professor Delsing.
 
Text: Marianne Lesslie
Foto: Jan-Olof Yxell + privat

Sidansvarig Publicerad: to 07 dec 2017.