Myten om det ensamma geniet

​Under mitt andra år som ingenjörsstudent fick jag den ack så klassiska frågan “Vad ska du blir när du blir stor?” av några nyfikna förstaårsstudenter. På den tiden vikarierade jag på äldreboenden på sommaren och var helt övertygad om att jag ville ha en karriär som inkluderade så lite mänsklig kontakt som möjligt. Jag svarade därför att jag “helst av allt vill sitta och programmera i ett källarutrymme utan fönster och få mat serverad genom en lucka i dörren.”
Svaret var förstås delvis utformat med syftet att roa och till viss del skrämma “nollorna” som frågat, men det rymdes nog ett uns av sanning i uttalandet. Jag trodde faktiskt ganska länge att min grej var just det; matematik, programmering och inte så mycket mer. MItt 20-åriga jag hade nog blivit ganska förvånad över att jag numera tycker att samarbete, kommunikation och möten med andra forskare är det absolut roligaste och mest givande i mitt arbete.

Och visst kan det verka förvånande –​ genererar verkligen en doktorandtjänst på en teknisk högskola någon social input? Visst gör den det! Den senaste veckan har jag lyckats klämma in:

  • Lunchmöte med WiSE-tjejerna, där vi diskuterade vilka kvinnliga forskare vi vill bjuda in till att hålla seminarium i höst. WiSE (Women in SciencE) är ett projekt som syftar till att stötta unga, kvinnliga forskare och jag kommer garanterat återkomma till detta projekt i framtida blogginlägg.
  • Uppstartsmöte på enheten för geriatrik på Sahlgrenska i Mölndal. Jag och min handledare Fredrik träffade några medicinare som forskar på benskörhet och jag fick bland annat inspektera deras CT-maskin.​
  • Studiebesök av Henrik Aaneas från DTU, Danmarks tekniske universitet. Henrik forskar inom bildanalys och datorseende och bjöd bland annat på ett seminarie om pågående projekt på DTU samt intressanta diskussioner om min grupps forskning. 
Som ni kanske förstår blir det inte så mycket att sitta i en källare som jag kanske hade trott.  Jag låser förstås fortfarande gärna in mig på kontoret och låter timmar flyga medan jag felsöker Matlabkod, men energin och motivationen får jag av människorna runt omkring mig. Eller varför inte låta Helen Keller sammanfatta saken:

"Alone we can do so little; together we can do so much."

​Text och bild: Jennifer Alvén, doktorand på Signaler och system.
​​​​

Publicerad: ti 30 aug 2016. Ändrad: on 31 aug 2016