Att vara kvinnlig forskare, del 1

​Herregud, jag vet inte ens vart jag ska börja. Finns det något jag brinner för så är det en jämställd högre utbildning i Sverige. Faktum är att en av anledningarna till att jag tackade ja till att blogga här på "Forskning pågår" är just för att berätta om intresset för jämställdhet inom akademin. Så är vi inte redan där? Nej, jag skulle vilja påstå något helt annat.
 
​Det är klart, saker och ting förbättras varje år. Förra veckan kunde vi läsa den glädjande nyheten att rekordmånga kvinnor vill bli civilingenjörer. Dessvärre verkar den positiva utvecklingen inte smitta av sig i samma utsträckning på forskarnivå – kvinnor är fortfarande frånvarande på den akademiska arbetsplatsen. Faktum är att trots en högre rekrytering av kvinnor på master och doktorandnivå så anställs fortfarande oproportionerligt​ få kvinnliga professorer och forskarassistenter. Denna snedfördelning kan inte bara förklaras av rekryteringsunderlag (dvs. antalet examinerade kvinnliga studenter).  Det har till och med myntats ett namn på fenomenet: "the leaking pipeline".

Det finns en mängd olika teorier om varför "röret läcker" – allt från biologiska förklaringsmodeller till strukturella orsaker. Faktum är att jag i fredags var på en tvåtimmarsintervju angående saken: Helena Stensöta på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har fått i uppdrag av WISE (som jag själv är engagerad i) i att undersöka varför kvinnliga doktorander i mindre utsträckning väljer att fortsätta inom akademin än män. För den intresserade kommer studien presenteras den 1 december, och vill man hålla sig uppdaterad rekommenderar jag WISE-hemsidan.

Så – har jag några personliga erfarenheter av en ojämställd akademisk miljö? Jag skulle nog ändå vilja svara ja på den frågan. Det kan vara allt från att konstant bli sammanblandad med min kvinnliga kontorskamrat (så länge man kommer ihåg ett av våra namn räcker det väl?) till fördomen om att "tjejen som välkomnar mig till mötet nog bara är administratör". Eller varför inte bara studera institutionen där jag arbetar: på Signaler och system finns 17 manliga professorer och en (!!!) kvinnlig. 

Pernilla Wittung-Stafhede, professor vid institutionen för biologi och bioteknik på Chalmers, skrev en grym debattartikel i ämnet i våras. Hon har (precis som jag och säkert många fler) blivit misstagen för att vara sekreterare på grund av sitt kön och skriver bland annat:
 
“När jag nyligen diskuterade med en senior chef varför så få kvinnor 
 väljer vårt universitet, förklarade han varför: Universitetet hade dåligt 
 ljus på toaletterna så det gick inte att fixa till sin make-up. Jag blev mållös.” 
 
Den 16 november kommer hon närvara som inbjuden föreläsare på ett lunchseminarium anordnat av WISE – kom dit, jag kommer definitivt vara där!
 
Längsta blogginlägget hittills och det känns knappt som jag skrapat på ytan... tro mig, det kommer mera!

Text: Jennifer Alvén, doktorand på Signaler och system.
Bild: Daniel Gustafsson. 

Publicerad: ti 13 sep 2016.