Virtuella världar: farlig förströelse?

Ensam hemma med fyra barn. Det är tyst och lugnt, var och en sitter framför sin egen skärm. Det kan kännas lite dystopiskt ibland när jag ser hur lätt vi människor förlorar all vår uppmärksamhet in i våra skärmar.
Under hela 1900-talet varnade debattörer, forskare och historieberättare för risken med att förtrollas av olika media, kanske mest minnesvärt i Aldous Huxleys Brave New World (1932) och i Ray Bradburys The Veldt (1950). Den senare berättade om hur två syskon stänger in sina föräldrar i barnkammarens virtual reality-rum, med överraskande konsekvenser!

Men varför är en skärm egentligen farligare förströelse än att läsa en bok eller att sitta i timmar och bygga på en tågbana? Senast jag hörde det motargumentet var igår kväll när barnen och jag hörde filmregissör Josef Fares bli intervjuad i TV-programmet Kobra (från 26 mars). Det är den här diskussionen vi måste ha om all teknik. Teknik har stora möjligheter att göra gott, men vi måste vara kritiska och fundersamma. Detta är att vara teknikskeptiker.

Jag är oroad över att många istället avsäger sig alla åsikter om teknik, ofta med ett suckande att ”barnen är ju digitala infödingar”. Begreppet digitala infödingar – myntat av Marc Prensky 2001 – har gjort mycket skada eftersom många vuxna avsäger sig ansvar eftersom de uppfattar sig som vilsna digitala immigranter.

Med detta avslutar jag de här veckornas bloggande; med en uppmaning att ta reda på så mycket du kan om teknik och tro på din förmåga att guida barn in i deras framtid. Ha det bra!

Text och bild: Thommy Eriksson, doktorand på institutionen för tillämpad IT, avdelningen för interaktionsdesign

 
Bildtext: Olika typer av verklighet möts – en hand av kött och blod, och en modern variant av Platons idévärld i form av datorspelet Smash Hit.

Publicerad: ti 15 apr 2014.