Nasa: flygningen med Sofia

Nu äntligen, vad jag har väntat på, Sofiaflygningen!​
Jag fick sitta i cockpiten när planet startade, se hur komplicerat det är att starta ett flygplan, och lyssna på radiopratet mellan piloterna och Air Traffic Control. En av flygledarna undrade vad Sofia skulle observera i natt.

Det är kallt på planet, eftersom de har haft problem med att kyla elektroniken. Det låter också mycket, kanske för att utrymmet är så öppet och väggarna kala. Så alla sitter med headset, med olika kanaler för att kontakta olika personer eller pratas vid i en liten grupp.

Min observationstid kommer och går, men i datan syns inga linjer alls. Jag får vänta tills datan är fullt reducerad (så att bara strålningen från rymden kvarstår) innan jag vet säkert, men det ser inte ut som jag kommer få ut så mycket av observationerna. Jättetrist, men det är sådant som händer ibland. Astronomer kan inte kontrollera rymden, bara titta ut och försöka förstå vad vi ser. Ibland ser man ingenting, och då får man försöka lista ut om det är för att det inte finns något att se eller för att man har tittat på fel sett.

Att vi inte ser de syrelinjer som borde finnas i Cassiopeia A kanske betyder att vi har haft fel, att vi inte förstår hur gasen i Cassiopeia A beter sig. Det är också ett resultat! Då kan vi försöka förstå varför vi trodde fel, och vad som verkligen pågår, för att ansöka om mer observationstid och till slut få veta vad som finns i Cassiopeia A.

Text och bild: Sofia Wallström, doktorand på institutionen för rymd- och geovetenskaper


Bildtexter:
Bild 1: Sofiahangaren. Bilarna parkerade utanför ger ett känsla av hur stor den är.
Bild 2: Vi går bort till Sofia. Alla har extra mat med sig.
Bild 3: Sofiapiloterna under starten. Där är mycket att hålla reda på.
Bild 4: Jag i cockpiten.
Bild 5: Observationerna är på gång, och alla har sina platser och sina uppgifter. De som inte sköter observationerna sitter vid ett bord och planerar nästa observation eller tittar på datan från den förra.

Publicerad: sö 27 apr 2014.