I veckan blev Chalmers årsredovisningar och rapport till utbildningsdepartementet klara. Ett tillfälle att summera året som gått men också att höja blicken och reflektera över universitetens uppgift. Såhär skrev jag i rapporten:
Den accelererande tekniska utvecklingen gör att framtiden rusar emot oss i hisnande hastighet. Samtidigt gungar den världsordning vi länge tog för given. Den ekonomiska maktens epicentrum är inte längre lika stabilt parkerad i den västliga anglosfär vi allierat oss med under hela efterkrigstiden. Kina och USA tävlar om herraväldet och EU kommer att halka efter om man är för trögrörlig.
Det är ett existentiellt tech-race – en självklar insikt i industrin, men här handlar det om hela nationer – en kapplöpning där de tekniska universitetens förmåga till relevant ingenjörsutbildning, forskningsgenombrott och innovation har en livsviktig funktion, för konkurrenskraften och framtidens välstånd men också för samhällets förmåga till hållbar omställning.
Betyder detta att det bästa universitetet i framtiden är det som springer fortast? Det som bäst kan anpassa sig efter ständigt nya krav och önskemål från omvärlden?
Nej, egentligen inte. Missförstå mig rätt: en skarp samtidsanalys och en ständigt uppdaterad uppkoppling mot den absoluta forskningsfronten är nödvändig för att kunna kalibrera verksamheten på rätt sätt.
Men det avgörande är att vara bra på det som gör universitet till universitet. Att skapa rum för högt kvalificerat tänkande, en miljö där de allra bästa personerna får långsiktiga förutsättningar för att utforska det som ännu befinner sig bortom det mänskliga vetandets gränser. När det lyckas på riktigt blir det en dynamisk och kreativ miljö som lockar talang från hela världen. En akademisk miljö där kraven på kvalitet är mycket höga men samtidigt tillåter att forskningen ibland misslyckas – så måste det vara om det okända ska beforskas. Då kan också genombrotten bli banbrytande.
Det kan låta paradoxalt: det är ett långsamt arbetssätt, med gamla anor – samtidigt en spjutspets mot det allra nyaste.
Detta är akademins stora styrka. Systematiska och generella metoder för problemlösning, analys och hanteringen av ny kunskap – både att skapa den och att förmedla den vidare. Den vetenskapliga metodiken går om och om igen att tillämpa på nya problem och den har ett naturligt sätt att hantera nya resultat som kullkastar gamla teser. Och den akademiska utbildningen är alltid i viss utsträckning principiell. Den ger en kompetens som går att tillämpa på ständigt nya områden.
Det här innebär att universiteten rustar samhället för det okända. Lärosätena bygger kapacitet till förändring genom utbildning, forskning, innovation, up-skilling och re-skilling.
Chalmers arbetar målmedvetet med en sammanhållen strategi för att inom ett par decennier bli ett tekniskt universitet i internationell toppklass. Den enskilt viktigaste delen handlar om att skapa just de långsiktiga förutsättningarna för den forskningsledande fakulteten. Större resurser per individ, särskilt administrativt stöd och på olika sätt villkor som på allvar kan hävda sig i den internationella konkurrensen om talang.
Det betyder att hela organisationen är inne i en omställningsprocess – ny tjänstestruktur, forskningsinstitut under uppbyggnad, excellensprogram, intensifierad fundraising, genomlysning av verksamhetsstödets uppbyggnad och mycket annat. Även om den övergripande riktningen är tydlig innebär det förstås påfrestningar – samtidigt hoppas jag många, både verksamma här på Chalmers och i vår omvärld, kan känna att det är djupt meningsfulla förändringar. Det handlar om att uppfylla Chalmers potential och ge ett så omistligt bidrag till samhället som vi över huvud taget förmår.
Martin Nilsson Jacobi, rektor och vd för Chalmers tekniska högskola
Under vinjetten ”Rektor kommenterar” delar Chalmers rektor och vd sina reflektioner kring aktualiteter som berör utbildning, forskning och nyttiggörande.