2026-06-04: Sveriges satsningar på akademisk excellens riskerar att misslyckas om inte systemet för forskningens finansiering och kvalitetsutvärdering förändras.
Trots konsensus om vikten av akademisk excellens, och trots ambitiösa satsningar i forsknings- och innovationspropositionen, inte minst de nya excellensklustren, finns det en risk att satsningarna inte får avsedd effekt. Den fundamentala finansieringsmodellen ändras nämligen inte i grunden, och utan en sådan förändring riskerar de systematiska hindren mot internationellt ledande svensk forskning att kvarstå.
Man kan kalla det excellensfällan. Den effekt som uppstår när större delen av forskningen finansieras enligt en projektlogik där många projekt kräver samfinansiering. Krav på samfinansiering gör att ju mer framgångsrikt ett lärosäte är i konkurrensen, desto mindre blir handlingsutrymmet för långsiktig utveckling av excellens.
Det kan tyckas förvånande att det fungerar så här i Sverige. Under de senaste åren tycks allt fler i den svenska debatten argumentera för värdet av akademisk excellens vid svenska lärosäten. Många inser att vi borde kunna prestera ännu bättre än vi gör, med tanke på de stora resurser som satsas.
Angelägenhetsgraden skruvas dessutom upp av världens tillstånd: en teknikutveckling som rusar fram i allt snabbare takt; ett geopolitiskt läge som gör det riskabelt om nyckelkompetensen på strategiskt viktiga teknikområden koncentreras till USA och några få länder i Asien; globala utmaningar som vi fortfarande kämpar med att möta.
Samhällsekonomiskt självklart
Allt detta gör frågan om excellens viktigare än någonsin. Tekniska universitet kan spela en avgörande roll. Erfarenheten från historia och nutid är dessutom tydlig: närheten till riktigt framstående lärosäten drar till sig privata investeringar i forskning och utveckling. Sammantaget borde satsningar på excellens framstå som samhällsekonomiska självklarheter.
Men att motivet verkar självklart gör det inte enkelt att genomföra.
Som när regeringen i forsknings- och innovationspropositionen, lovvärt, ville tillföra resurser och lanserade några nya grepp, bland annat de så kallade excellensklustren. Stora satsningar där resurserna administreras av Vetenskapsrådet och Vinnova: Vetenskapsrådet i ett första steg med fokus på vetenskaplig excellens – Vinnova i ett andra steg med fokus på innovation. Lärosätena får skicka in ansökningar.
Finansiärerna gör förstås allt de kan för att genomföra detta på bästa sätt, men de arbetar i grunden enligt den projektlogik som hela det svenska systemet bygger på. Det blir mer av samma när vi kanske egentligen är i behov av att tänka nytt på riktigt.
För att åstadkomma förändring räcker det inte att tillföra mer pengar i det existerande systemet. Jag tror att lösningen är principiellt enkel, men i praktiken svår. Det är nämligen två förändringar som måste gå hand i hand.
Den ena är att stärka universitetens egen förmåga att löpande utvärdera kvalitet och att prioritera och koncentrera resurser till ett begränsat antal forskningsledare och forskningsmiljöer, så att kritisk massa uppstår kring de viktigaste områdena.
Parallellt med detta måste de långsiktiga resurser som universiteten har rådighet att själva besluta om ökas, baserat på just den förmåga jag nyss beskrev.
Det svåra är alltså att de båda förändringarna måste ske synkroniserat, för saknas den ena fallerar den andra: långsiktiga resurser utan höjda kvalitetskrav resulterar regelmässigt i att fakulteten ökar i storlek och att resurserna späds ut; höjda kvalitetskrav utan motsvarande resurser blir villkor som gör att vi står oss ännu sämre i den internationella konkurrensen om talang.
Hinder som måste övervinnas
Det finns gott om incitament som drar i fel riktning här. Politiken är av förståeliga skäl försiktig med att låta lärosätena själva styra forskningens inriktning mer än de redan gör. Det är lätt att då tänka att externa finansiärer hellre får kontrollera resurserna. Och det handlar också om ett legitimt krav: att skattebetalarnas pengar ska användas så att de gör mest samhällsnytta.
Men på lång sikt är det inte bäst för samhället att fördela resurser för snävt riktat och för kortsiktigt. Akademisk frihet är inte bara en grundläggande princip som bär demokratiska värden, utan också det mest effektiva sättet att få ut maximalt värde från akademin till det omgivande samhället. Det är kanske inte uppenbart för den som saknar direkt insikt i hur framgångsrika akademiska miljöer fungerar, men det är heller ingen hemlighet. Det finns gott om erfarenhet, rapporter och studier som visar på det.
Till detta kommer att det inte är så lätt för universitetsledningarna att driva en starkt kvalitetsfokuserad och beslutsam linje: att verkligen fördela resurserna utifrån var de bedöms göra största strategiska nytta. Vissa kommer oundvikligen att anse sig förfördelade. Och utan tillräckliga långsiktiga resurser att fördela blir omfördelningen närmast omöjlig att driva igenom i praktiken: mycket missnöje för liten reell vinning.
Men hur svårt det än kan verka är jag övertygad om att det är nödvändigt. Vi som nation har helt enkelt inte råd att låta bli.
Den som läser Vetenskapsrådets regelbundet återkommande rapport Forskningsbarometern får det svart på vitt: Sverige tillhör de OECD-länder som satsar mest på forskning, men ett antal jämförbara länder som satsar lika mycket producerar en högre andel högt citerad forskning.
En central del av lösningen måste vara att skapa ett system för att utvärdera universitetens akademiska excellens. Det räcker inte att låta förmågan att attrahera externa medel vara den enda kvalitetsmarkören i systemet, för det är då excellensfällan slår till. Vi behöver system som liknar dem i Storbritannien, Tyskland och Finland, där olika modeller för kvalitetsdriven styrning av anslag till universitet har funnits sedan länge. Där har statliga organ i uppdrag att bedöma lärosätenas förmåga att utveckla akademisk excellens. Exakt hur konstruktionen ska se ut i Sverige kan diskuteras men behovet är odiskutabelt. Annars är risken stor att vi fortsätter trilla i excellensfällan gång på gång.
Martin Nilsson Jacobi, rektor och vd för Chalmers tekniska högskola
Under vinjetten ”Rektor kommenterar” delar Chalmers rektor och vd sina reflektioner kring aktualiteter som berör utbildning, forskning och nyttiggörande.