Hur ska vi styra nanoteknologin?

Vilka utmaningar fokuserar du på i din forskning?

– Styrning av ny vetenskap och teknologi benämns ofta som ett gap- eller taktproblem. Vetenskap och teknologi utvecklas först, medan medel för att styra dem kommer senare, om alls. Detta förblir en stor utmaning för nanoteknologi på grund av dess utlovade tillämpningar i hela ekonomin, offentlig finansiering och kvarstående frågor om dess nanosäkerhet för att minimera miljö- och hälsofaror.

Hur försöker du bidra till att lösa detta?

– Min forskning utgår från en enkel punkt. För att styra nanoteknologi effektivt måste man redogöra för den politik som uppstår i hur den avgör vilken politik som blir möjlig, mindre möjlig eller kanske omöjlig. Sådan styrning har dominerats av tekniska diskussioner, teknokratiskt beslutsfattande och teknisk utveckling av verktyg som erbjuder lösningar på denna utmaning genom att dölja sina politiska aspekter. På detta sätt har styrning av nanoteknologi setts som ett tomrum att fylla med fler och fler verktyg.

För att analysera nanoteknologistyrning som politik förlitar jag mig på två steg:

– För det första tillämpar jag en teori om politik som kallas ”sub-politics” eller underpolitik. Sub-politics definieras som politik som sker utanför det politiska regeringssystemet, likt parlament och församlingar. Det förknippas ofta med icke-statliga organisationer, miljörörelser, sociala medier och konsumentfokuserad aktivism. Jag tittar specifikt på sub-politics mellan vetenskap, industri och civilsamhälle. Detta är organiserat kring nanosäkerhet och innovation för att främja innovation som också är hållbar.

– För det andra betonar forskningen ett viktigt skifte i förståelsen av det politiska systemet: från statlig reglering till styrning där fler aktörer samverkar. Under det senaste århundradet innebar studier av politik att studera statlig reglering. Flera sammanflätade faktorer har ökat intresset för styrning, som i stället fokuserar på ansvaret hos de aktörer som är föremål för regleringen. Denna nya uppsättning av tillvägagångssätt, där styrning sker utan lagliga krav, kallas mjuk reglering.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Här kommer jag att klargöra tre huvudresultat och den allmänna logiken av ”too enabling to fail” som utgör titeln på avhandlingen: 

– För det första dokumenterar jag en ny typ av organisation i civilsamhället som jag kallar ”promissory advocacy”. Detta innebär en organisation som kombinerar element av tekniska mellanhänder (till exempel konsultföretag som RISE, Research Institutes of Sweden), löftesorganisationer (likt företag som säljer marknadsprognoser, som Gartner group) och civilsamhällesorganisationer (till exempel miljöorganisationer som Greenpeace). Jag argumenterar för att nanoteknologi exponerar dessa konvergerande element av ”promissory advocacy”.

– För det andra uppfattar jag ökningen av frivilliga verktyg för mjuk reglering genom paradoxen av en ”multiplication of uncertainty”. I allmänhet skapar experter verktyg och bedömningar som gör det möjligt för icke-experter som politiker och chefer att fatta beslut genom att förenkla osäkerheten i kunskap och expertis. Avhandlingen tittar på några specifika verktyg för nanoteknologi. Jag lyfter att en kanske större utmaning än att skapa dessa verktyg i sig, är utmaningen för yrkesverksamma att välja rätt verktyg – i rätt situation och med tydlighet – bland en uppsjö av tillgängliga verktyg. Jag förklarar att yrkesverksamma står inför en ”multiplication of uncertainty”.

– För det tredje, så identifierar jag en risk för framtida kriser med hjälp av termen ”promissory legitimation crisis”. På senare år har kriser återuppstått som en populär term, med begrepp som ”permakris” och ”polykris”, ofta för att beskriva klimatförändringar. Inom innovation är konkreta resultat svåra att förutsäga, men investeringar är avgörande. Jag undersöker trovärdigheten hos utlovade resultat genom att betona att vanligt förekommande nanoteknologier (nanomaterial), som ofta kommer med en ”hajp” att de kan leda till en fjärde industriell revolution, samtidigt kan vara miljömässigt problematiska och kan bli reglerade. Nanoteknologi är då sårbar på grund av sitt löfte om nanosäkerhet genom innovation för att undvika en framtida ”promissory legitimation crisis”.

– Slutligen föreslår jag att nanoteknologi, liksom andra möjliggörande teknologier som sägs främja ekonomin, belyser en ny politisk och ekonomisk logik: ”too enabling to fail”. Sedan finanskrisen i 2008 har det funnits ett stort fokus på finansiell koncentration och ”too big to fail” under finanskapitalismen. Samtidigt har det funnits relativt mindre intresse för innovationens politik och ekonomi, vilket har analyserats som teknikvetenskaplig kapitalism där vetenskap och teknologi börjar driva ekonomisk tillväxt. ”Too enabling to fail” är en logik som förtjänar uppmärksamhet, tillsammans med ”too big to fail”.

Vad hoppas du att dina forskningsresultat ska leda till?

– Jag hoppas att forskningen kan uppmuntra till fler studier samt policyfokus på styrning och bredare politik inom innovation, precis som jag har belyst inom nanoteknologi. Dessutom leder dessa problem alltför ofta till krav på mer vetenskaplig kunskap och nya verktyg. Jag tror att bestående lösningar dessutom kommer att kräva uppmärksamhet och förändringar av styrningsstrukturerna för vetenskap, teknik och innovation.

– Med tanke på det dominerande fokuset på frivilligt ansvar förväntar jag mig att det kommer att förbli ett viktigt ämne med tanke på vetenskapens och teknikens strukturer och komplexitet. Yrkesverksamma ses som relevanta aktörer, tillsammans med experter, som behöver bättre incitament för att sträva efter större hållbarhet i affärsmiljöer. Men ansvar utgör bara de första stegen. Jag menar att styrning på systemnivå kommer att vara nyckeln till att säkerställa förändring.
 

Läs avhandlingen: Too Enabling to Fail: Tracing Sub-politics Across Tensions Between Nanosafety and Innovation 

Disputation: 27 maj 2025 kl 13.15, se länk ovan.