Årets forskarhandledare, Ceren Altuntas Vural, betonar individanpassad handledning och att låta doktorandstudenterna hitta sina egna vägar.
När Ceren Altuntas Vural såg mejlet med rubriken ”Congratulations, Supervisor of the Year Award” trodde hon först att något blivit fel – hon kände inte ens till att priset fanns. Först efter att ha kontrollerat avsändaren och tidigare års mottagare vågade hon tro på beskedet, och att det var hennes egna doktorander som gemensamt nominerat henne.
– För mig är det här det mest värdefulla pris man kan få i akademin. Det betyder mer än en professorstitel eller en artikel i en ”drömtidsskrift”, eftersom det kommer från mina doktorander, säger hon.
Hon beskriver handledarrollen som sitt tyngsta ansvar.
– Om du frågar vad som oroar mig mitt i natten så är det nästan alltid kopplat till någon av mina doktorander, säger hon.
Samtidigt är det just deras utveckling som gör handledarrollen värd ansvaret, menar hon:
– Att se en doktorand stå på en konferens och självklart försvara sina val, eller skriva ett något riktigt bra är den finaste belöningen jag kan få för det stora ansvaret.
Tydliga förväntningar och individanpassning
Kärnan i hennes handledningsfilosofi är tydliga förväntningar, individanpassning och gradvis ökad självständighet.
Redan från start går hon igenom vad som krävs av institution, finansiärer, handledare och doktorand – och ber samtidigt studenten formulera sina egna mål och sitt arbetssätt.
– Man kan inte utgå från att någon läser mellan raderna. Var extremt tydlig med vad som förväntas – och lika tydlig med vilket stöd du kommer att ge, säger hon.
Samtidigt, understryker hon, är varje doktorandresa unik och kräver sin anpassning.
Vägleder med struktur och lätt hand
I vardagen kombinerar hon struktur med en medvetet ”lätt hand”.
Vissa doktorander träffar hon varje vecka – ibland för att prata forskning, ibland mest för att stämma av hur de mår och vad som ligger på bordet just nu. Andra får längre ostörda skrivperioder där hon i stället jobbar med text ”bit för bit” och ger detaljerad feedback på avgränsade avsnitt.
Industridoktorander med stort ansvar i sina organisationer får korta men fasta digitala avstämningar, så att kontakten inte tappas även om de sitter långt från institutionen.
Hon beskriver sin roll som att ”nudga” (puffa) snarare än styra.
– Det handlar mycket om att leda med lätt hand, att putta i rätt riktning snarare än att bestämma åt dem. I början sätter jag ramarna tydligt, men efter ett tag tar de över strukturen själva, säger hon.
Hon beskriver ofta doktorandtiden som en tunnel där många tvivlar på sig själva och jämför sig med andra forskare.
– Min roll är att vara en återkommande checkpunkt: bekräfta det som är bra, peka ut vad som behöver förtydligas och samtidigt påminna om hur mycket studenten faktiskt har utvecklats.
Tips till handledare och doktorander
Till nya handledare sammanfattar hon sitt råd i två ord: tydliga förväntningar. Sätt ramen tidigt, dela upp arbetet i hanterbara delar och be doktoranden säga rakt ut vilket stöd som behövs.
Till doktorander rekommenderar hon att föra dagbok.
– Skriv löpande ner vad du lär dig, vilka kurser och seminarier du gått och vilka texter du skrivit. När du tvivlar kan du se hur långt du faktiskt har kommit. Utveckling är mer än antal publicerade artiklar, säger hon.
Hon uppmanar också doktorander att utnyttja tiden som student:
– När du är student är alla dörrar öppna. Använd det och knacka på, säger hon.
Ceren Altuntas Vural tar emot sitt pris på Doktorspromotionen den 30 maj.
Fakta / Doktorandrådets motivering
Ceren Altuntas Vural arbetar för att skapa en arbetsmiljö där doktorander kan bedriva ambitiöst arbete utan att känna sig ensamma, där förväntningarna är tydliga utan att vara rigida, och där utmaningar ses som en del av lärandet snarare än som personliga brister.