I början av 2040-talet ska Chalmers vara ett tekniskt universitet i internationell toppklass. Ett genomgripande förändringsarbete pågår – det handlar om att skapa ännu bättre miljöer för akademisk spjutspetsforskning och samtidigt behålla sin styrka inom ingenjörsutbildning, innovation och samverkan med industrin.
I toppen av de internationella universitetsrankingarna lyser svenska lärosäten med sin frånvaro. Faktum är att ett antal jämförbara europeiska lärosäten klarar sig betydligt bättre. Chalmers har bestämt sig för att utnyttja sina speciella förutsättningar för att försöka ändra på den saken.
Det är förstås lätt att se nyttan av omställningen. Ingenjörslandet Sveriges har byggt sitt välstånd på innovationsförmåga och export. Studier visar att framgångsrika universitet också drar till sig privata investeringar i forskning och utveckling, vilket direkt påverkar innovationskapaciteten. I ett Europa som dessutom riskerar att tappa mark till världsekonomins dominerande epicentrum, Asien och Nordamerika blir bilden ännu tydligare:
– Industrin pratar om radical competetiveness och liknande. Jag brukar säga att vi befinner oss i ett existentiellt tech-race, säger Chalmers rektor Martin Nilsson Jacobi. Det är olika formuleringar men i grunden en bild av samtiden som vi delar med väldigt många.
Tekniska universitet är nyckelspelare i att möta framtidens utmaningar. Ju bättre universitet, desto större blir förmågan
Den internationella teknikkapplöpningen är dessutom existentiell på så sätt att den handlar om vår förmåga att möta de globala utmaningarna. Det gäller att systematiskt bygga kapacitet till förändring, ett begrepp Martin Nilsson Jacobi återkommer till.
– Det är inte fråga om att vi ska vinna någon sorts tävling om att vara mest konkurrenskraftig, det handlar om att vi som människor måste ta oss an utmaningarna på allvar. Lösningarna måste komma snabbare om vi ska ha en chans att inte hamna i ett miljökatastrofläge inom några decennier.
Chalmers och andra tekniska universitet är nyckelspelare i detta. Genom att bedriva banbrytande forskning som kan omsättas dels i användbar ingenjörskompetens, dels i innovation fungerar de som en injektion av konkurrenskraft till industrin och ger kraft att möta de globala utmaningarna för samhället i stort. Ju bättre universitet, desto större blir förmågan.
Sverige behöver ännu mer attraktiva forskningsmiljöer
Här kommer ytterligare en konkurrensaspekt in i bilden: universiteten har alltid tävlat om de skarpaste tänkarna. Lärosätena med störst lyskraft har varit pilgrimsmål för talanger från medeltiden och framåt. Om Chalmers ska bli ännu bättre på att locka och behålla de allra bästa krävs en nykter självanalys: vi måste erbjuda större resurser till personer som ska leda forskningsprojekt – och vi måste erbjuda en tillvaro som inte innebär ett ständigt jagande efter kortsiktiga projektpengar. Annars kommer alltför många att söka sig till andra europeiska toppuniversitet. Ett rationellt val: förutsättningarna där är bättre för att göra banbrytande forskning.
Här – när det gäller att skapa ännu mer attraktiva forskningsmiljöer – ligger troligen den enskilt största utmaningen om Chalmers ska nå toppen. Ingenjörsutbildningen håller redan relativt hög nivå och förmågan att omvandla forskningsresultat till innovation i samverkan med industri och andra rankas lärosätet mycket högt. När det gäller bakgrunds- och behovsanalysen på övergripande nivå tycks alla viktiga aktörer överens: politiken, akademin och industrin.
– Alla håller med om att det behövs, men det är ju jobbigt också att genomföra en ambitionshöjning, säger Martin Nilsson Jacobi.
Det praktiska förändringsarbetet för att nå målet är ingen eftermiddagssegling i ständig medvind. Prioriteringar måste göras och beslut måste fattas. Attityder måste ändras – internt på Chalmers, men helst även i industrin och i forskningspolitiken.
Det nuvarande systemet är hämmande för lärosäten som strävar efter att nå den allra högsta nivån
Det politiskt beslutade systemet för forskningsfinansiering, där stora resurser fördelas projektvis genom statliga forskningsfinansiärer är något som måste hanteras – annars tenderar det att göra forskningen kortsiktig (och därmed mindre sannolik att vara helt omvälvande) och flyttar över kvalitetskontrollen från universiteten till forskningsfinansiärerna.
– Man kan förstå drivkraften bakom systemet som ett sätt att säkra grundläggande kvalitet och samhällsnytta, säger Martin Nilsson Jacobi. Men tyvärr verkar det hämmande för lärosäten som strävar efter att nå den allra högsta nivån. Samtidigt ser vi tecken på att våra budskap når fram. Satsningarna på så kallade excellenskluster i den senaste forsknings- och innovationsprepositionen är ett sådant exempel. Faktum kvarstår att vi skulle behöva mindre projekt- och mer basfinansiering för forskningen, men det är ett steg på vägen.
I den privata sektorn kan det handla om att ta ett ännu större ansvar – även ekonomiskt – för att några svenska universitet ska kunna odla akademisk excellens på en ännu högre nivå:
– Det är ett långsiktigt arbete, givetvis, men det är glädjande många som tar detta på stort allvar, säger Martin Nilsson Jacobi. Som när Stenastiftelsen nu beslutat att finansiera det vi har valt att kalla en William Chalmers-professur. Alltså en tjänst med villkor som faktiskt på allvar kan mäta sig med Europas främsta universitet
Förändringar är nödvändiga – men inte enkla
Den nya nivån på professorstjänst är en del av en reviderad tjänstestruktur som lanserats. Ett exempel på många genomgripande förändringar med samma syfte: att förhållandena för den forskningsledande fakulteten ska bli mer konkurrenskraftiga. Större resurser kombinerat med höjda kvalitetskrav, men även högre förväntningar inom akademiskt medborgarskap och undervisning.
Ett särskilt program för akademisk excellens där deltagarna tilldelas förstärkta ekonomiska resurser, men även dedikerat administrativt stöd under en femårsperiod har också startats.
För att klara utbildningsuppdraget med en fakultet som i framtiden består av färre individer har man också kompletterat med särskilda fakultetslärartjänster, en förändring som väckt uppmärksamhet.
– Men det handlar verkligen inte, som vissa kanske uppfattat, om att separera forskning från undervisning, det tyngsta ansvaret för utbildningens innehåll kommer att vila på fakulteten. Det är en modell som är relativt vanlig internationellt.
Därmed inte sagt att det är enkelt.
– Förändringarna är naturligtvis inte okomplicerade. De väcker frågor, oro och ibland motstånd – särskilt i en miljö där långsiktighet och kollegialitet är centrala värden. Men alternativet, att långsamt urholka förutsättningarna för akademisk kvalitet genom allt tunnare resurser och allt högre belastning, vore i längden betydligt mer skadligt. Ambitionen är att skapa en hållbar akademisk miljö där färre ges verkliga möjligheter att ta ansvar för forskning, utbildning och akademiskt ledarskap på högsta nivå.
Att driva forskningsinstitut i aktiebolagsform är ett exempel på hur vi kan utnyttja våra särskilda förutsättningar som fristående stiftelseägt universitet
En annan förändring som ännu bara hunnit börja är inrättandet av ett nytt forskningsinstitut, Chalmers Next Labs, som kan bli hemmahamn för projekt i gränslandet mellan forskning och innovation, ofta tillsammans med externa parter. Ett sätt att renodla och vidareutveckla Chalmers omvittnat starka innovationsförmåga – samtidigt som fakulteten tillåts fokusera på det mer akademiska.
Forskningsinstitutet drivs i aktiebolagsform, som systerbolag till högskolan under samma ägarstiftelse. Ett exempel på hur Chalmers systematiskt försöker utnyttja sina särskilda förutsättningar som fristående stiftelseägt universitet. En sammanhållen framtidsstrategi har tagits fram, byggd just på stiftelseformens möjligheter.
– Strategin är ett sätt att försöka göra två saker samtidigt, saker som typiskt sett inte alltid är så enkla att kombinera. Det handlar dels om att odla möjligheten till kvalificerat långsiktigt tänkande. Långsamt, om man så vill. Det är typiskt för universitet och det måste också få innebära risken att misslyckas, säger Martin Nilsson Jacobi. Det är en förutsättning för att utforska det okända på riktigt.
– Samtidigt har vi vår enorma styrka som väl etablerad plats för ingenjörsutbildningar och vårt nära samarbete med svensk industri. Här handlar ju framgångsfaktorn snarare om agilitet, om att vi är lyhörda gentemot behoven i en föränderlig omvärld.
Dessa två logiker ska alltså kombineras. När de samverkar tjänar de ett högre syfte – de bygger kapacitet till förändring. Genom att förfina förmågan att skapa ny kunskap och samtidigt föra ut den till samhällsnytta bidrar de till att vi står bättre rustade inför en okänd framtid som rusar mot oss i allt snabbare takt.
– Kapaciteten till förändring är bland de viktigaste egenskaperna man kan ha, både som individ och organisation. Och universitetet är ju verkligen en hubb för detta, vi lär ungdomar kunskap som kan användas vidare i nya sammanhang, vi fortbildar och uppdaterar kompetens och det ligger ju i hela det vetenskapliga DNA:t att göra nya upptäckter och bygga nya teorier och tankesätt utifrån det. Vi ägnar oss inte bara åt att optimera existerande paradigm utan även att skapa nya. Universiteten rustar oss alla för en okänd framtid.