William Chalmers förmögenhet byggdes i stor del upp genom internationell handel inom det Ostindiska kompaniet. Men hans näringsverksamhet var bredare än så: sillförädling; kanal- och slussbygge; stenkolsbrytning; Sveriges första mekaniska bomullsspinneri. Han var kort sagt mer än något annat en man av sin samtid – verksam på alla fält där möjligheter kunde anas. Såg den gryende utveckling som vi nu i efterhand kallar den internationella revolutionen. Dessutom bidrog han i sina internationella affärskontakter periodvis till den svenska diplomatin.
Genom sin vän, läkaren Pehr Dubb, hade han samtidigt djup kännedom om det utbredda armodet i sin tids Göteborg; om fattigvårdens villkor och barnens särskilt utsatta situation.
Resultatet blir att han genom sitt testamente 1811 lägger grunden till en skola där fattiga ungdomar genom teknikkunskaper skulle kunna ta sig själva ur fattigdomen och i förlängningen föra hela samhället framåt.
Det är handling av stor generositet, men också av framtidstro och tillit till andras förmåga.
Skolans första föreståndare, Carl Palmstedt – lärjunge till en av Sveriges genom tiderna mest framstående vetenskapsmän, Jacob Berzelius – tryggade att undervisningen både var praktiskt inriktad och förankrad i den absoluta forskningsfronten.
Nära 200 år senare är spänner Chalmers fortfarande en bro mellan ny akademisk kunskap och dess praktiska användning i samhälle och industri. Det västsvenska industrikluster vi bidragit till att bygga upp har varit ett draglok för svenskt välstånd.
Men morgondagens konkurrenskraft och gröna omställning kräver fortsatt utveckling. Chalmers måste bli ett universitet på internationell toppnivå. Vi måste kunna erbjuda villkor och som står sig i den internationella konkurrensen om vetenskaplig talang. Vi måste ge dem som verkar här förutsättningar för att nå sin fulla potential.
