Vera Sandberg hade bestämt sig. Hon skulle bli ingenjör och hon skulle studera vid Chalmers, trots att det vid den tiden inte fanns några kvinnliga studenter vid lärosätet. Var kom drivet ifrån? Hur var det på Chalmers? Och hur blev livet och karriären efter studierna? Följ med på Vera Sandbergs spännande resa, Sveriges första kvinnliga ingenjör.
Uppväxten i Blekinge tände gnistan
Vera föddes den 23 maj 1895 i Ljungby. Hennes far Victor Sandberg var kapten vid Kronobergs regemente. Han hade åtta barn med sin första fru som avled i cancer. Han gifte om sig med den 20 år yngre Maria Björkman och fick åtta barn med henne. Maria växte upp som fosterdotter till paret Björkman på Långasjönäs i Asarum. Hennes fosterfar, patron Samuel Björkman, hade 1899 köpt Långasjönäs pappersbruk.
Efter att Veras far gått bort 1905 flyttade Maria med alla sina barn till Långasjönäs. Vera började samma år på Elementarläroverket för flickor inne i Karlshamn, där hon tog examen 1912, 17 år gammal.
1911 avled patron Björkman och Veras mamma ärvde Långasjönäs pappersbruk. Skulle bruket säljas eller drivas vidare? Veras storebror Kurt var den ende med kunskaper om hur ett bruk fungerade och bokföring. Slutligen lyckades han med stöd av modern sälja pappersbrukets befintliga lager och på så sätt få fram pengar till den fortsatta driften.
Livet på bruket var en stor inspirationskälla och efter ett års praktik hade Vera bestämt sig – hon skulle bli ingenjör.
Efter examen praktiserade Vera på pappersbruket och började intressera sig för kemi. Denna erfarenhet ledde till insikten att hon skulle bli ingenjör. Inspirerad av storebror Kurt, som också studerat tekniska ämnen, började Vera att smida en plan för att komma in på Chalmers.
Först behövdes en förberedande teknisk kurs. 1913 började Vera på Sävsjö Praktiska Skola som grundats och leddes av ingenjör Vilhelm Sandström. Efter att ha fullgjort sina studier under våren 1914 lyckades Vera att övertala både sin mamma och de äldre syskonen i att hon menade allvar med att söka till Chalmers.
En chalmerist bland chalmerister
Året var 1914 och Chalmers var officiellt inte öppet för kvinnor. När ansökan kom in från Vera visste Chalmersledningen till en början inte hur man skulle hantera den. Det beslutades att hon skulle genomföra ett kvalificerat inträdesprov i matematik. Vera klarade provet med glans och i september 1914 blev hon inskriven på högre avdelningen på Chalmers Tekniska Institut.
Den 19-åriga Vera påbörjade sina studier som enda kvinna bland närmare 500 manliga studenter. Det blev en nervös start men efter att chocken över en kvinnlig student lagt sig blev hon accepterad och inkluderad i kamratgänget.
I början av juni 1917 utexaminerades Vera från kemilinjen. Det uppmärksammades av Svenska Dagbladet som skrev om denna händelse den 14 juni:
”Sveriges första kvinnliga ingenjör har i dagarna utexaminerats från Chalmers Institut. Det är fröken Vera Sandberg, dotter till aflidne kaptenen vid Kronobergs regemente, Viktor Sandberg och hans efterlefvande maka, född Björkman. Att en ung flicka under så kort tid förvärfvar sig ingenjörs-examen vittnar om en ovanlig flit och begåfvning. Det är på den kemiska vägen hon tänker sig bryta en bana.”
Studietiden var mycket krävande. Vera sade själv:
”Studietiden vid Chalmers var sannerligen ingen dans på rosor utan fastmera ett par år fulla av forcerat arbete. Föreläsningarna på Chalmers började vanligen klockan 8 på morgonen, och det är ingalunda ovanligt att de fortsatte till klockan 19 med endast någon timmes frukost- och middagsrast. Därefter vidtog hemarbete. Mången gång hände det nog, att man först långt fram på småtimmarna kunde lägga böckerna å sido för att söka några timmars vila.”
Chalmersmössan bar Vera med stolthet. En ung kvinna i Chalmersmössa var naturligtvis en ovanlig syn i Göteborg på den tiden. Fenomenet blev grundligt debatterat och beskrivet i bild och ord, bland annat i Chalmers studenttidning Rasp.
Trots krävande studier deltog Vera i studentlivet och syntes i cortègetåget på Valborg.
Laboratoriechef, föreståndare och kemist
Laboratoriechef i Partille
Efter avslutade studier 1917 och examen från Chalmers Tekniska Instituts högre avdelning fick Vera arbete på AB Skandinaviska Affineriet i Partille. Dr Ernst Harbeck (också chalmerist), som grundade bolaget 1909, hade en ledig tjänst som kemist och erbjöd platsen till Vera. Ganska snabbt blev hon befordrad till laboratoriechef med sex laboratorieassistenter vid sin sida. Företaget sysslade med återvinning av ädelmetaller som koppar och guld.
Föreståndare på Långasjönäs pappersbruk
Efter ett år i Partille återvände Vera hem till Långasjönäs 1918. På önskemål av modern Maria blev Vera föreståndare på familjens pappersbruk. Arbetet som föreståndare för bruket kretsade mycket kring inköp, försäljning, leverans, kundkontakt och räkenskaper. Familjen hade planer på att
investera i en ny pappersmaskin. Den drömmen krossades den 7 januari 1919 när bruket brann ner till grunden med maskiner och allt.
Föreståndare för laboratoriet i Karlshamn
Åtta år efter att Vera utexaminerades från Chalmers tog hon en filosofie magisterexamen på Stockholms högskola (nuvarande universitet). Efter examen 1925 fick hon ett erbjudande om anställning som vikarierande föreståndare för laboratoriet på Reymersholms Olje- och Kraftfoderfabrik i Karlshamn.
Kemist på Helsingborgs Gummifabrik
När vikariatet på oljefabriken i Karlshamn avslutades 1926 flyttade Vera till Skåne. Hon blev anställd som kemist på Helsingborgs Gummifabrik AB.
Laboratoriechef på Karlshamns Oljefabrik
I början av 1928 blev Vera kontaktad av Oljefabriken, som erbjöd henne fast anställning på hennes tidigare position som laboratoriechef. Hon avslutade sitt arbete i Helsingborg och flyttade tillbaka till Karlshamn.
Sieverts Kabelverk
På våren 1929 skrev Vera ned sin meritförteckning. Säkerligen kände hon sig ensam i Karlshamn efter att hela familjen flyttat till Östergötland. 1930 blev hon erbjuden arbete på Sieverts Kabelverk i Sundbyberg och lämnade Blekinge för gott för flytt till Stockholm.
Telefonaktiebolaget LM Ericsson hade 1928 köpt Sieverts Kabelverk av Ernst Sievert. Under 1930-talet sysslade bolaget främst med tillverkning av kablar för telefoni. På kabelverkets oljelaboratorium var fokus på omfattande forskningsarbete på isolermaterial.
Vera förespråkade livslångt lärande
Efter examen från Chalmers började Vera att arbeta men ville fortsätta att förkovra sig. Hon tillbringade en stor del av åren 1920–1922 i Tyskland eftersom hon ansåg att det var klokt att fördjupa sig utomlands för att bli en duktig ingenjör:
”Ingenjörsbanan är särskilt i Tyskland, England och Amerika ganska livligt frekventerad av kvinnor. Varför då icke även i Sverige? Svårigheterna äro ju ej oövervinnerliga, om än relativt stora, men för en duktig ingenjör, manlig eller kvinnlig, kommer tvivelsutan levebrödet icke att fattas.”
Hösten 1922 var Vera tillbaka i Sverige och ansökte om dispens för att komma in på Uppsala Universitet men fick avslag. Vera hade nämligen ingen studentexamen och man bedömde att hennes matematiska och tekniska kompetens inte uppvägde det faktum att hon saknade formell kompetens inom de humanistiska ämnena.
Så Vera fick återvända till skolbänken. Hösten 1923 påbörjade hon studier som privatist i Göteborg på Högre Realläroverket. Målmedveten och flitig lyckades hon läsa in tre års gymnasiekurser på knappt tre månader och tog studenten 18 december samma år.
Efter studenten flyttade hon till Stockholm och började studera matematik, kemi, biologi och fysik på Stockholms högskola, numera Stockholms universitet. Efter avslutade studier började yrkeskarriären på allvar. Vera fortsatte att odla sitt intresse för matematik och kemi, bland annat som medlem i Svenska Teknologföreningen.
Veras reflektion kring kvinnliga yrken och dess förutsättningar.
”Jag förstår inte varför detta yrke inte skulle passa för en kvinna. Men först som sist måste man lära sig vara god kamrat med männen, det anser jag förresten vara a och o för den moderna kvinnan på alla arbetsområden där hon vill lyckas. Hon måste arbeta klart och målmedvetet och därigenom övertyga världen om att det strängt taget vad arbetet beträffar inte kommer an på kjolen utan på arbetskapaciteten.”
En människa, ett liv
Våren 1937 sade Vera upp sin tjänst på Sieverts Kabelverk och avslutade sin yrkeskarriär. Hon gifte sig med änkemannen Ragnar Resare och flyttade till Värmland. Ragnar var också chalmerist och avdelningschef på rörverket i Storfors.
I äktenskapet ingick fem bonuspojkar. Vera axlade modersrollen helhjärtat. Hon var inte bara bonusmamma, hon var mamma. Det var så pojkarna såg på henne och det var så hon såg på pojkarna.
Efter att Veras man Ragnar avlidit och hon sett till att alla pojkarna fått bra utbildningar lämnade hon Värmland och bosatte sig på Östermalm i Stockholm för att bo nära sina söner med familjer.
Vera fortsatte som aktiv i Svenska Teknologföreningen och som styrelseledamot i familjens nya pappersbruk i Kisa, Östergötland, som köpts efter branden i Långasjönäs. Hon investerade klokt i aktier, obligationer och andra värdepapper och kunde tack vare sin långsiktighet leva ekonomiskt oberoende efter avslutad yrkeskarriär.
Vera somnade stilla in på julafton 1979, 84 år gammal, omgiven av sina kära. En pionjär gick ur tiden men hennes minne och gärningar finns kvar, och inspirerar.