Elise Nordin, Livsmedelsvetenskap

Fakultetsopponent: Professor Kevin Whelan, King’s College London

Handledare: Docent Carl Brunius, Chalmers

Examinator: Professor Ann-Sofie Sandberg, Chalmers

Sammanfattning:
Colon irritabile eller IBS (irritable bowel syndrome) är ett vanligt tillstånd som karaktäriseras av magsmärta och oregelbunden tarmfunktion. Orsakerna till IBS är inte kända men tros relatera till ett dysfunktionellt samspel mellan tarm och hjärna. Diagnostiken av IBS baseras uteslutande på subjektiv rapportering, vilken även används för att dela in i de tre subtyperna: förstoppning, diarré och blandad form. Eftersom orsaken till IBS inte är känd finns i dagsläget inga effektiva behandlingar för att bota tillståndet. Däremot finns ett flertal metoder för att lindra symtomen, framför allt genom att anpassa kosten. Vanliga åtgärder för symtomlindring inkluderar kost med begränsat innehåll av vissa typer av kostfibrer, så kallade Fermenterbara, Oligo-, Di-, Mono-sackarider och Polyoler (FODMAPs) samt glutenfri kost. Evidensen för dessa dieter som behandlingsalternativ är dock svag, vilket främst beror på att genomförda koststudier haft ett lågt deltagarantal, inte varit dubbelblindade samt att de utvärderat behandlingseffekt mot baslinje, snarare än mot placebo som kontroll.

I arbetet bakom denna avhandling genomfördes den hittills största, dubbelblindade och placebokontrollerade studien för att utvärdera effekten av höga doser FODMAPs och gluten på IBS. Ett sekundärt syfte var också att utvärdera hur väl självskattad avföringskonsistens (Bristol Stool Form Scale; BSFS), vilken används för subtypning av IBS, överensstämde med objektiv mätning av avföringens vattenhalt. Dessutom undersöktes explorativt om det finns profiler i tarmens bakterieflora och i metaboliter (ämnesomsättningsprodukter) i blodet som kan sättas i samband med hur individer reagerade på intervention med FODMAPs och gluten i kosten.

Intag av gluten gav inga ökade symtom, medan FODMAPs endast gav måttligt ökade symtom. Efter FODMAP-intag förändrades både tarmbakterier och metaboliter i hälsobefrämjande riktning, specifikt relaterat till mindre inflammation och en lägre risk för typ 2 diabetes. Glutenintag påverkade tarmfloran och metaboliter i mindre utsträckning och utan relation till hälsa. Utvärdering av IBS-subtyp med BSFS bör i fortsättningen tolkas med försiktighet då självskattad avföringskonsistens endast överensstämde måttligt med objektiv mätning av vattenhalten. Inga specifika tarmbakterier eller metaboliter påvisades som kunde förutsäga individuellt behandlingssvar efter intag av FODMAPs eller gluten.

Sammantaget visar resultaten att den begränsade symtomreduktionen som uppstår vid begränsning av FODMAP-intag hos personer med IBS måste vägas mot de hälsofördelar en fiberrik kost innebär. Resultaten visar också att gluten i sig inte orsakar mätbara symtom hos personer med IBS. För att nå stark evidens för effekten av FODMAPs bör framtida studier säkerställa en robust studiedesign med dubbelblindning, ett tillräckligt stort deltagarantal och analysplaner där behandling jämförs med en adekvat kontrollgrupp istället för mot baslinjedata. Vid undersökning av individanpassade kostråd bör samspelet mellan tarm och hjärna beaktas i högre grad, speciellt med tanke på att psykologiska faktorer verkar ha stor betydelse för IBS.