William Chalmers och det göteborgska ordens- och sällskapslivet

Del 1

 
av Carl Ek, MA
 
William Chalmers var som person en sann sällskapsmänniska. Det ser vi genom hans många medlemskap i sociala sammanslutningar, som Royal Bachelors Club och Stora Amaranterorden. Men vi finner honom också i en mängd vetenskapliga, litterära och esoteriska sammanslutningar. Sammantaget kan detta ge en fördjupad bild av hans syn på livet.
När man studerar William Chalmers liv finner man att han ägde medlemskap i alla fall i 25 olika sammanslutningar av varierande slag, både i Göteborg såväl som på kontinenten - sju med exklusivitet för Göteborg. Det exakta antalet kan vara svårt att uppskatta, men vi vet att det rörde sig om många. Huvuddelen av hans medlemskap finner vi i olika litterära sällskap, i länder som Sverige, Tyskland, England, Frankrike, Holland, Italien och Spanien. I flertalet av dessa fall kan man nog tala om att det rörde sig om en form av korresponderande medlemskap.
 
Ser man på Göteborg ägde Chalmers medlemskap i det vetenskapliga samfundet Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg, och den rent sociala sammanslutningen Royal Bachelors Club. Men han innehade även medlemskap i flera sällskap vilka var mer eller mindre esoteriska till sin karaktär; som frimureriet, Coldinuorden och Harmoniska Sällskapet.  De sällskapsordnar han tillhörde var Lysande Sällskapet Par Bricol och Stora Amaranterorden.
 
När man studerar hur Chalmers verkade i dessa samfund slås man av två saker direkt. I princip samtliga medarbetare, anställda, affärspartners och så vidare ”rekryterade” han just ifrån något av dessa samfund. Man kan tänka sig att sällskapslivet inom dessa gav en möjlighet till mer avslappnade kontakter än affärs- och yrkeslivet utanför. Men detta tror jag bara är en aspekt av det hela. För genom löften, gemensamma upplevelser och erfarenheter som man vann genom medlemskap i dessa samfund, delade Chalmers något mer med sina medarbetare, än han skulle kunna göra om han i stället valt att finna sina medarbetare på annat håll. Han var du och bror med dem redan från början, och kan därmed sägas ha arbetat efter en medveten strategi i detta avseende.
 
Det andra man uppmärksammar är att Chalmers i nästan samtliga av de samfund han tillhörde i Göteborg i princip innehade en ledande ställning, och hans gode vän Pehr Dubb var i flera av fallen den ledande och främste ämbetsmannen i längre eller kortare perioder. Dessa två herrar delade också samtliga medlemskap om vi ser uteslutande på Göteborg, möjligen med undantag av Stora Amaranterorden som Dubb inte ville ansluta sig till, enligt vissa forskare. I så fall kan man anta att det möjligen kan bero på att Dubbs intresse för baler inte var det största, eftersom detta var och fortfarande är en av detta ordenssällskaps huvudsysslor.
 

Frimureriet

Frimureriet är inget fullständigt enhetligt system. Genom århundradena har det gång på gång förändrats och förgrenat sig. Man kan också se hur nya grenar på det frimurereiska trädet växt fram under olika tider, och i olika kulturer, länder och politiska, sociala och religiösa omständigheter. Men dessa yttersta ursprung är inte helt klarlagda, och åsikterna kring dem är många.
 
Vad avser frimureriets ursprung finns det elva allmänt spridda teorier vilka i sin tur kan indelas i tre huvudsakliga grupper. Dessa menar att frimureriets ursprung kan härledas till:
 
  • de medeltida byggnadsgillena,
  • Tempelherreorden eller
  • äldre och tidigare esoteriska sammanslutningar, vilka skulle kunna spåra sitt ursprung till forntida israeliska och/eller egyptiska (främst Isismysterierna) mysterieskolor.
Dessa tre skolor har i sin tur gett upphov till olika ”politiska” synsätt inom och på frimureriet. Man måste dock hålla i minnet att frimureriet är eklektiskt till sin natur, och därför både kan spåra sitt ursprung samtidigt till flera olika föregångare och har hämtat inslag och inspiration från varierande källor. Vissa storloger väljer också att ”favorisera” den ena eller andra teorin i olika tider. Det enda som egentligen håller samman hela det internationella frimureriet är att man i grunden måste arbeta i de tre grundläggande blå graderna i en loge (det finns dock ett stort antal olika ritualer för dessa, men grundtanken är alltid lika), samt i huvudsak följa det som kallas Frimureriets Gamla Landmärken, vilka vanligen är 25 till antalet.
 
Frågan kring när och i vilken loge som William Chalmers blev frimurare råder det inte full klarhet kring i skrivande stund, men svaren finns med all säkerhet gömda i något privatarkiv. Men flera uppgifter talar om att han initierades (erhöll den första graden, lärlingegraden) år 1768 eller däromkring och att det skedde i en av de två logerna som då verkade i Göteborg och löd under en brittisk storloge. Dessa var den engelska logen S:t George, som arbetade under den så kallade Moderna Storlogen i London och skotska logen S:t Magnus under Storlogen av Skottland i Edinburgh.
 
Vi vet dock att Chalmers ”adopterades” år 1770, det vill säga upptogs som redan invigd frimurare, i den Salomoniska logen (senare vanligen känt under sitt franska namn Salomon a´ Trois Serrures) i Göteborg, vilken då tillhörde den svenska storlogen men hade fått sina konstitutionspatent år 1754 från den franska storlogen i Paris. Chalmers hade då den tredje graden, mästermurare. Tillsammans med den dåvarande kapitelmästaren (provinsialstormästare) Patrick Alströmer omtalas han bara något år senare som broder av de högre graderna och några år in på 1780-talet, när det som under det tidiga 1800-talet kom att kallas Svenska systemet började ta form, var William Chalmers tillsammans med Pehr Dubb och Hans Hummel de allra första att kallas till de högre Graderna av detta system.
 
De göteborgska frimurarelogerna hade under de första decennierna fört ett något kringflackande liv. Logerna hade sammanträtt på ett flertal olika platser, som i Kommendanthuset vid Kronohuset, på krogar och i olika medlemmars bostäder. Men under 1780-talet hade tiden mognat och man fann det nödvändigt att skaffa sig egna permanenta lokaler för sitt arbete. Förslaget lyftes av Pehr Dubb vilken också hade, som vanligt när det gällde honom, en plan för hur detta skulle genomföras. Chalmers lade då förslaget att man skulle bilda en byggnadskommitté vilken skulle ha till uppgift att genomföra Dubbs planer, och Chalmers blev själv en av kommitténs ledamöter.
 
Under sin tid i Kanton och Macao tillhörde William Chalmers Logen S:t Elisabeth vilken sorterade direkt under Stora Landslogen i Stockholm men rapporterade till och löd under dåtidens motsvarighet till dagens Provinsialloge i Göteborg och dess högste styresman, först Patrick Alströmer och senare Pehr Dubb. Kantonlogens medlemmar skulle också sända obligatoriska avgifter till Frimurare Barnhusdirektionen i Göteborg, en institution synnerligen betydelsefull i Göteborg vid tiden både vad det gällde socialvård som utbildning.

Kantonlogen stiftades år 1787 men redan från oktober 1785 finner man handlingar i Svenska Stora Landslogens arkiv i Stockholm som visar att det i Kanton verkade ett ”Frimurare Sällskap” och att dess bröder detta år gjort en insamling till förmån för frimurarnas barnhus i Göteborg.

Den 21 mars 1787 utfärdade hertig Carl av Södermanland en instruktion för logen i Kanton, vilken kallades där med sitt fulla namn, ”S:t Johannis Frimurare Riddare Loge S:t Elisabeth”, som innebar att den fick arbeta i de två första graderna inom det blå frimureriet, vilket omfattar de tre grundläggande graderna. I instruktionen skriver hertig Carl att logen skulle vara öppen för frimurare av flera nationer, att loge fick hållas på vilket språk dess logemästare ville men att dess logemästare och deputerande mästare skulle vara svenska undersåtar. Logen var alltså en internationell loge, och i denna kom Chalmers att knyta värdefulla kontakter med bröder från stora delar av Europa och Nordamerika.

Logemästaren skulle alltid vara superkargör vid Svenska Ostindiska Kompaniet och dess deputerande mästare kapten vid något av kompaniets fartyg. Matriklar visar alltså att det var en internationell loge, och genom att den var den allra första frimurarelogen i Ostasien så fick den snabbt medlemmar från även andra länders ostindiska kompanier. Logen öppnades första gången den 20 september 1788 klockan fyra på eftermiddagen. På kvällen samma dag höll logen sin andra sammankomst och vid det tillfället valdes William Chalmers till dess Förste Bevakande Broder.

Någon verksamhet bedrevs inte i logen S:t Elisabeth efter år 1812, men den kvarstod i logeförteckningarna ända fram till 1878. Dess siste logemästare var James Chalmers, William Chalmers yngre bror. Han utnämndes till ämbetet år 1801 då han verkade som kvarliggande superkargör i Kanton, alltså samma tjänst som hans bror William hade haft drygt tio år tidigare. I den bevarade brevväxlingen från tiden mellan William och James finner man att de behandlar lika mycket S:t Elisabeth-logens angelägenheter som Ostindiska kompaniets. Den betydelse som frimureriet hade för de båda bröderna Chalmers återfinns i ett brev från James till William avsänt från Kanton den 23 mars 1801, där man kan läsa:

. . . och anhåller at Du på det kraftigaste måtte försäkra samteliga Bröderne, at det alltid har varit, och skall alltid förbli, mitt käraste och första ändamål här i Werlden at wara en ägta och sann Frimurare.

Frimureriets betydelse för William Chalmers är tydligt, och så fick han också en frimurares begravning. Till och med hans gravvård på Stampens begravningsplats bär tydliga tecken av frimureri.
 

Coldinuorden

Ett av de minst omskrivna (i allmän litteratur) ordenssamfund William Chalmers tillhörde är Coldinuorden. Chalmers recipierade år 1771 i orden och kom i den göteborgska ordensavdelningen, Göta Coldin, att inneha ett flertal ämbeten under den tid då den styrdes av Pehr Dubb som logens Styrande Recor. Orden har såsom en så kallad sjöorden alltid attraherat just sjöfolk, och under den tid som William Chalmers tillhörde den återfanns många av befälen på Ostindiska kompaniets fartyg inom orden.
 
Orden finner enligt sin egen historieskrivning (det skall dock anmärkas att det inte har gått att finna någon ordenssammanslutning med namnet Coldinuorden utanför Sverige och Finland, den har i så fall verkat under ett annat namn) sitt ursprung till den Iberiska halvön och i det under 1100-talet bildade kungadömet Algarve, vilket senare kom att ingå union med Portugal, som det i dag utgör sydligaste provins av. Ordens yttersta ursprung är inte känt utanför orden självt, så om det skulle röra sig om en ordenslegend eller en faktisk historia kan endast ordens egna medlemmar svara på. Den är också känd bland många forskare som ytterst sekretiv, och tillträde till dess arkiv beviljar den normalt sett ingen. Man vill också mena att den verkliga betydelsen av ordens namn ”Coldin” eller ”Coldinu” endast är känt av medlemmarna av de högsta graderna.
 
Ordens verksamhet med att plantera gröna kors längs kusten är en sed som kan spåras just tillbaka till Algarve och den sjöarsenal som Henrik Sjöfararen grundade där under det tidiga 1400-talet tillsammans med Portugals första astronomiska observatorium. Korsplanteringen var ett sätt att kartlägga den nya världen och tjänade som tecken för sjöfarare att kusten var helt eller delvis utforskad. Korsen medtogs på kartor, fungerade som landmärken och underlättade därmed navigationen. Coldinuordens ursprung skall alltså vara Henrik Sjöfararens Sjöarsenal, och orsaken till att den organiserades som ett ordenssamfund med invigningsritualer, grader, lösenord och igenkänningstecken kan i så fall förklaras med att den kamp som då pågick mellan de stora sjömakterna Portugal och Spanien och kunskaper om konkurrentens navigationsteknik, nya upptäckter och kartor snabbt kunde skapa en förskjutning i maktbalansen. Detta var alltså ett sätt att skydda sina kunskaper från andra.
 
Från att ursprungligen ha ägnat sig åt faktisk navigation på världshaven, kom därför coldinubröderna senare att ägna sig åt en navigation på de inre världshaven där de skulle segla till ”Paradiset” och/eller ”Lycksalighetens land”, man blev alltså ett etiskt-filosofiskt ordenssamfund. Orden beskriver i sin egen litteratur att den är ”ett hemligt brödraförbund, hvars ritual anknyter sig till en af världshistoriens största tilldragelser”, och med dess påstådda historik i bakgrunden kan dessa ”världshistoriens största tilldragelser” inte vara annat än upptäckterna av sjöfarten, navigationskonsten och den nya världen.
 
Till Sverige anlände Coldinuorden år 1755, berättas det, genom att löjtnanten Carl Björnberg recipierade ombord på ett engelskt fartyg i Göteborgs hamn av den engelska ordensbrodern Villiam Bird. Två år senare ombord på det franska örlogsfartyget Belle Isle blev Björnberg befordrad till de högre graderna av orden av den franske örlogskaptenen Francois Thurot. Han blev också utrustad med patenter från ordens franska överhuvuden att införa orden i Sverige med titeln Acbaron Recor. Formellt öppnades den första logen i Stockholm år 1765 med namnet Arla Coldin, och tre år senare stiftades Göta Coldin i Göteborg. 
 
Från att, enligt ordens egen historik, ha varit spridd över stora delar av Europa tynade orden bort i samtliga andra länder än Sverige under 1800-talet. Under det sena 1900-talet bildades dock ett nytt ordenssamfund i Spanien med likande grund som Coldinuorden, och dessa båda ordnar upprätthåller vänskapliga förbindelser med varandra. Till Finland återfördes orden så sent som år 1987.
 
 

Litteratur

Arvidsson, Arne (red.): Göta Provinsial Loge 1788-1988 Det senaste halvseklet, Uddevalla 1988
Ashton, John R.: Lives and livelihoods in Little London, Göteborg 2003
Berg, Olof P.: Frimureriet i Göteborg under 1700-talet, Göteborg 1998
Ewert, W.T.: Några blad ur Frimurare-Barnhusets i Göteborg historia, 1911
Frick, Karl R. H.: Die Erleuchteten - Gnostisch-theosophische und alchemistisch-rosenkreuzerische     Geheimgesellschaften bis zum Ende des 18.Jahrhunderts, Graz 1975
    Licht und Finsternis - Gnostisch-theosophische und freimaurerisch-okkulte     Gehaimgesellschaften bis an die Wende zum 20.Jahrhunderts, Graz 1975
Fröding, Hugo: Berättelser ur Göteborgs historia (3), Under Frihetstiden, Göteborg 1919
Gabay, Alfred J.: The Covert Enlightment – Eightennth-Century Counterculture and Its Aftermath, West Chester, Pennsylvaina 2005
Göteborgs stads borgarskapslängd 1621-1864, Utg. af Erland Långström Göteborg 1926
Karling, Torsten: Göteborgs frimuraresamhälles ordenshus, Göteborg 1918
Kjellberg, Sven T.: Svenska ostindiska compagnierna 1731-1813. Kryddor, te, porslin, siden, Malmö 1974
Pravitz, Hjalmar: Kronans Coldinuordens historia 1769-1919, Karlskrona 1919
Simonsen, Anders: Bland hederligt folk, Göteborg 2001
Stenström, F.: Per Dubb - och hans livsgärning, 1933
Waite, Arthur Edward: A New Encyclopaedia of Freemasonry (Ars Magna Latomorum), London 1921
 
Tryckta källor
Kungliga biblioteket
Chalmers, William: Sorge-Tanckar yttrade wid George Andreas Chalmers graf den 21 december år 1756 af en sörjande broder, Götheborg 1756
Centralarkivet på Chalmers tekniska högskola
Dubb, Pehr: Berättelse om Chalmerska Slöjde Skolan i Göteborg, Göteborg 1829
 
Otryckta källor
Centralarkivet på Chalmers tekniska högskola
Anteckningar och koncept angående Frimurare Barnhusets historia, opublicerat manuskript av William Boye, daterat 1891
Göteborgs Landsarkiv
Privatarkiv B 75, Frimuraresamhället i Göteborg F II Pehr Dubbs anteckningar 1801-1833
Göteborgs Frimurare Samhälles arkiv
William Chalmers testamente
 

Carl Ek, MA, är historiker, föreläsare och författare, med ett stort intresse för Pehr Dubb och Göteborgs historia, inte minst William Chalmers.

Publicerad: må 06 aug 2012. Ändrad: må 14 nov 2016