Mikael Carlsson skriver om Chalmers grundares sista tid
Den 3 juli 1811 dog Cancellie-Rådet och Commendören William Chalmers eller, som han själv skulle uttryckt det, lämnade denna värld för att intagas i den bättre.
Solen gassade, den lätta sjöbrisen gav ingen svalka, termometern stannade på 29,5 grader. Värmen blev för mycket för Chalmers denna dag.
Pigan Catharina Nyqvist hade gjort vad som stod i hennes makt för att lindra Chalmers besvär. Utgången var given, någon bot hade Chalmers inte sökt för denna ”tärande sjukdom”.
Senaste veckan hade Chalmers mest suttit och tittat ut på sin gamla arbetsplats, lager- och auktionshuset för Ostindiska
kompaniet. Han som tidigare varit en matglad vinkännare ville nu bara ha sitt älskade engelska te. Under de glada dagarna hade Catharina sprungit med vinbuteljer från vinkällaren till Chalmers och hans många gäster.
Och visst hade det varit några fantastiska år. Chalmers trollband gästerna med berättelser från fjärran östern och om inte det räckte underhöll han dem med schack eller annat brädspel.
Chalmers hade samlat på sig ett omfattande bibliotek, men under den senaste tiden hade han bara varit intresserad av en enda bok: Den handlade om utbildning för fattiga barn. Om industriskolor i Tyskland.
Den där skolreformatorn Broocman var tydligen en klok karl. Det förstod man när herr Chalmers och doktor Dubb satt häroch resonerade för tre veckor sedan. Det skulle visst upprättas ett testamente.
Trots att han hade lidit på slutet hade det också varit tid till eftertanke och tillbakablick.
Chalmers var född den 13 november 1748. När beskedet om faderns, grosshandlare William d.ä. Chalmers, död kom, var han bara elva år. Modern Inga Orre överlevde sin man med sex år. Till de föräldralösa pojkarnas lycka efterlämnades ett rejält kapital som nu skulle förvaltas på bästa sätt.
Chalmers kände sig nöjd med hur han tagit sig vidare i livet. I jämförelse med bröderna hade det gått mycket bra. Han genomförde flera studieresor till bl.a. England, Frankrike och Holland. Vid 26 års ålder kom också ett erkännande. Han valdes in i Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg.
Sedan kom det prestigefyllda uppdraget att representera Ostindiska kompaniet i Kina. Hans titel blev ”kvarliggande superkargör”.
Chalmers stannade kvar i Kina under tio år och kom inte hem förrän 1793. Ostindiska kompaniet hade problem. Man hade bett honom komma hem för att ta sig an ansvaret. Han skulle bli direktör för kompaniet. Flera omständigheter i omvärlden hade bidragit till kompaniets bekymmer. Chalmers utnyttjade sina goda kontakter i England och till en början såg det mycket lovande ut. Kompaniets omsättning mångdubblades de första åren under hans ledning. Därefter kom motgångarna.
Chalmers mindes alla resor, all ansträngning, med bitterhet. Det svåraste var nog för två år sedan när kompaniet begärdes i konkurs utan att han rådfrågades. Han hade varit på ännu en resa för att förhandla om nya kontrakt. Väl hemkommen serverades beskedet utan pardon. Dessutom försökte de ge honom skulden för de usla affärerna.
Tiden hade gått fort med de stora och tidskrävande engagemangen. När slutet närmade sig kom de fattigas och sjukas situation så påträngande nära. Han hade varit engagerad i sociala spörsmål sedan inträdet i frimurarnas Johannesloge 1770. Arbetet i fattigkommittén, där han satt med sedan 1795, hade gått trögt. Det kanske var dags att ta ett riktigt krafttag i den frågan nu.
Beslutet om att upprätta ett testamente kom i samband med att husläkaren Pehr Dubb låtit honom förstå att slutet närmade sig. Den gamle ordensbrodern hade Chalmers förtroende. De hade känt varandra i minst trettio år, och det var till Dubb som Chalmers vände sig för att diskutera innehållet i testamentet. De var helt överens om att ”tiggeriet aldrig kan hämmas om inte barnen först undervisas i de utvägar som finnas att förvärva sitt bröd”.
Chalmers bestämde att all kvarlåtenskap skulle tillfalla till hälften Sahlgrenska sjukhuset och till andra hälften en framledes inrättad industriskola för fattiga barn som lärt sig läsa och skriva.
Text: Mikael Carlsson
Foto: Jan-Olof Yxell
Tidigare publicerad i Chalmers magasin nr 1|2006
Ladda hem Mikael Carlssons artikel i sin helhet >>>