Hugo Grauers

AUGUST Wijkanders efterträdare, Hugo Grauers, intar bland chalmersrektorer en relativt undanskymd plats. Som rektor präglas han inte av sådan betydelse eller av så eminenta insatser som till exempel Carl Palmstedt, August Wijkander eller Sven Hultin. Han hade tydligen inte sådan personlig utstrålning som dessa. Grauers har därför kommit något i bakgrunden.

Hugo Grauers tillhörde en hantverks- och företagarsläkt av tyskt ursprung. Den äldste kände anfadern var mästersmeden Ernst Christoph Grauers (1675-1759) i Helstorf, Hannover. Dennes sonsons sonson, Johann Heinrich Wilhelm Grauers (1806-1874) kom till Sverige 1829, först till Stockholm, och 1832 till Göteborg, där han startade tillverkning och försäljning av korgar, damhattar samt trä- och gipsleksaker. En son till honom, John Richard Grauers (1842-1908), grundade 1882 svagdricksbryggeriet Haga bryggeri i Göteborg och utvidgade detta bland annat genom inköp av andra företag i bryggeribranschen. En annan son, Jacob Fredrik Grauers, blev snickarmästare i Norrköping. En av hans söner var Bror Hugo Grauers, som föddes 8 januari 1869.

Redan i hans pojkår flyttade familjen till Göteborg, där Hugo gick i Göteborgs högre latinläroverk och tog mogenhetsexamen 31 maj 1889. Vid höstens början samma år skrevs han in vid Lunds universitet och blev där fil kand efter två års studier. Ingenjörsbanan med dess större utkomstmöjligheter lockade honom till studier vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, där han blev civilingenjör vid fackskolan för maskinbyggnadskonst 1894. Grauers fortsatte snart sina studier i Lund till fil lic-examen och disputation för filosofie doktorsgrad år 1900. Han blev sedan först lektor i matematik och fysik vid Malmö tekniska elementarskola, sedan i mekanik, maskinlära och mekanisk teknologi vid Norrköpings tekniska elementarläroverk.

Rektor i tjugo år


År 1908 flyttade han till Göteborg och blev lektor i matematik och mekanik vid Chalmers tekniska läroanstalt. Detta lektorat var då nyinrättat. Samtliga lektorat vid Chalmers ombildades till professurer år 1911. Strax efteråt (1914) bytte läroanstalten namn och blev Chalmers tekniska institut.

Professor August Wijkander, som var rektor vid Chalmers, hade 1912 drabbats av tilltagande ohälsa och måste anhålla om befrielse från sitt uppdrag. Då blev Grauers, hösten 1913, efter bara fem års verksamhet vid Chalmers, utsedd till rektor. Grauers kvarstod som rektor i tjugo år. Detta blev en tid av ständig utveckling trots tidernas vrånghet. Världskrig medförde ekonomiska trångmål för landet och därmed också för den tekniska utbildningen. År 1913 tillsattes en kommitté för teknisk utbildning och Grauers blev ledamot av denna.

Under nästan hela sin rektorstid satt han i sådana kommittéer, som också inrymde uppdrag beträffande Chalmers omorganisation och dess planer på att bli teknisk högskola, vilket aktualiserades redan av professor Wijkander. Den sista av dessa kommittéer tillsattes 1929. Strax efteråt kom den allmänna depressionen, och kommittén avslutade sitt arbete år 1932 under trycket av det ekonomiskt ogynnsamma läget utan att ha framlagt något slutgiltigt förslag. Chalmers tekniska institut och dessa kommittéer arbetade under pressen av ett allt mer ökande behov av teknisk utbildning.

Elevtillströmningen ökade kraftigt. Samtidigt växte ett samhällskrav om flera ingenjörer för att utveckla den industri, som växte i Sverige under seklets första decennier till en alltmer betydelsefull faktor i landets näringsliv.

Origo


Redan 1911 hade beslutats om en nybyggnad av maskinlaboratorium och andra tillbyggnader i det kvarter mellan Vasagatan och Storgatan, där Chalmers då var beläget (både högre och lägre avdelningarna). Numera disponeras kvarteret helt av Polhemsgymnasiet, som är en arvtagare till Chalmers lägre avdelning.

Nybyggnaderna i kvarteret var knappast färdiga, förrän det visade sig att institutets lokaler var otillräckliga. Styrelsen gjorde 1918 en framställning till Kunglig Maj:t om nya byggnader för fysik och kemi Detta förslag kunde inte då realiseras, men ledde till en ny kunglig kommitté. Göteborgs stad ställde tomt till förfogande vid Gibraltargatan, tillräckligt stor för hela institutets framtida utflyttning. Arkitekttävlan utlystes och storstilade planer för hela institutet uppgjordes.

Den första etappen skulle bli en byggnad för fysik och kemi. Denna byggnad kallades Origo efter det vinnande förslagets motto. Den började uppföras 1922 och blev färdig 1926. Origo, som enligt tidens sed för offentliga byggnadsverk fick en monumental utformning, kom alltså till tack vare Grauers initiativ och kraftfulla insatser.

Kvalitetshöjare


Grauers lyckades genomföra en nyorganisation av Chalmers lägre avdelning. Denna hade en dubbel uppgift, dels att ge elementarundervisning för tekniker, dels att för mer begåvade och energiska elever förbereda för inträde i den högre avdelningen. Det senare syftet tillgodosågs genom inrättandet av en termins kompletteringskurs efter de två och ett halvt år som fordrades för avgångsexamen från lägre avdelningen. Denna examen var avsedd att tillgodose industriernas behov av förmän, verkmästare, ritare och andra tekniker.

Även den högre avdelningen utvecklades under Grauers ledning. På grund av skolans attraktivitet ökades inträdesfordringarna, först automatiskt genom konkurrensen, sedan också formellt. Utbildningstiden ökade successivt på olika avdelningar utöver de tre år, som tidigare gällde. Härigenom blev både kunskapsmängden och kvaliteten hos de utexaminerade ingenjörerna större och institutets anseende som jämbördigt med den tekniska högskolan i Stockholm blev alltmer uppenbart.

Hundraårsjubileum


År 1929 firades institutets hundraårsjubileum i närvaro av konung Gustaf V och även med annan behörig pompa. En minnesskrift utgavs, som omfattade dels en utförlig historik, författad av Hugo Grauers, dels ett stort antal uppsatser, företrädesvis vetenskapliga originalbidrag av institutets professorer och andra lärare samt minnesbilder från studietider av flera bemärkta Chalmersingenjörer och vänner till institutet. Denna skrift, som är den utförligaste befintliga historiken, och hela jubileumsfirandet, som väckte stor genklang, var en stor kraftprestation från Grauers sida, vittnande om hans nit och tillgivenhet till Chalmers. Det är allmänt omvittnat, att Grauers var en skicklig lärare. Han undervisade lugnt och systematiskt klarläggande. Han tycktes aldrig ha bråttom utan gav gärna sina åhörare tid att tänka över problemen och smälta intrycken. Likafullt hann han alltid med vad han föresatt sig.

God administratör


Som administratör visade han samma lugn och målmedvetenhet. Han var en flitig deltagare i sammanträden i kommittéer för Chalmers främjande och han lyckades också, som ovan visats, genomföra åtskilliga reformer genom säkert och träget arbete. Att göra Chalmers till högskola lyckades han inte, men han hade väl förberett och bäddat för den kommande omorganisationen, vilket tacksamt framhålles av hans efterträdare, Sven Hultin, som fick äran av att vara den som lyckades få reformen genomförd, fyra år efter Grauers pensionering 1933. Grauers fick alltså som pensionär uppleva att Chalmers blev högskola 1937. Han dog 1942.

Elasticitetsforskare


Både som administratör och som undervisare gjorde han en gedigen insats. Men han hade ytterligare ett hängivet intresse, som följde honom genom livet, den vetenskapliga forskningen. Hans doktorsavhandling, 1900, behandlade maximalspänningen hos cylindriska kroppar vid longitudinella stötar. Senare skrev han flera uppsatser inom området elasticitetsteori, vanligen med utförlig matematisk behandling. De rörde strävors hållfasthet, stötteori och plattors svängningar och knäckning. Han utnyttjades också som sakkunnig inom detta område. Efter pensioneringen fortsatte han sina elasticitetsteoretiska beräkningar.

Butter men trofast


Grauers eftermäle är blandat. Hos vissa personer gav han intryck av brist på initiativkraft och framsynthet. Det finns exempel på att han reste hinder för kurser i ämnen, där han själv inte insåg behovet och nyttan av teknisk utveckling. Hos vissa elever gjorde han intryck av att vara sur och butter. Butterheten var nog ett karaktärsdrag och den ledde till många historier om honom, i regel inte elaka, men ofta illustrerande hans betänksamhet inför förändringar och hans något bistra humor.

Hos eleverna väckte han respekt, om kanske inte vördnad eller kärlek. Han var mån om sina elevers framgång. Någon större vänkrets hade han måhända inte, men han ägde en trofasthet och ihärdighet inför uppgiften, vilket uppskattades av många i hans omgivning och vilket gav honom och Chalmers en del framgångar och även bäddade för senare framgångar för Chalmers. Kanske hade ett större mått av ärelystnad givit mer glans åt hans år vid Chalmers.

Som skriftliga källor finns främst två levnadsteckningar, av Sven Em OhIon i Svenskt biografiskt lexikon (Band 17, sid 246-248) och av Sven Hultin (Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, Minnestal 1943).

(Ovanstående personteckning är gjord av Nils Gralén 1992)