Lite Chalmershistoria

Chalmers är den enda högskola i Sverige som bär ett personnamn. Den har sitt ursprung i den "Industrie-Skole" som invigdes i Göteborg den 5 november 1829 under namnet "Chalmersska Slöjdskolan" - helt bekostad av medel som testamenterats av William Chalmers (1748-1811), direktör i svenska Ostindiska kompaniet.


Vid starten hade skolan tio elever och tre lärare. Undervisningen omfattade matematik, fysik, kemi (även laborationer), kemisk teknologi, tillverkning av mekaniska modeller samt ritteknik. När skolan sedan växte, kom den från 1836 att få visst understöd från staten för att med tiden allt mer inlemmas i det statliga utbildningsväsendet.


En slags återgång till ursprunget skedde den 1 juli 1994 i och med att Chalmers då omvandlades från statlig högskola till en självständig stiftelse. Chalmers historia har tidigare tecknats vid flera olika tillfällen, främst i samband med jubiléer.

Historieskrivningen nedan är författad av professor emiritus Jan Hult i april 1998.



William Chalmers

Destination Kanton

Den 35-årige göteborgaren William Chalmers avreste i början av 1783 till Kina. Han hade blivit utsedd att vara Ostindiska kompaniets representant - dess "kvarliggande superkargör" - i Kanton, där flera europeiska länder, bland dem Sverige, hade etablerat handelshus eller "faktorier" intill ankringsplatsen Wampoa. William Chalmers kom att stanna på denna post och i Macao i tio år innan han återvände till Göteborg, då som en välbärgad man. Där, i sin födelsestad, skulle han 18 år senare testamentera en del av sin förmögenhet till en "Industrie-Skole för fattige barn, som lärt läsa och skrifwa".
Ostindiska kompaniet
 
Det svenska Ostindiska kompaniet grundades 1731 och kom under mer än 70 år att bli ett mycket lyckosamt företag. Sveriges militära stormaktsdrömmar hade slutligt krossats vid Poltava och Fredrikssten. Men nya vindar hade börjat blåsa i landet. Framtiden sågs inte längre på slagfälten utan i fredlig handel - och i vetenskapliga framsteg. Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm instiftades 1739 med ambitioner att föra ut nya kunskaper om jordbruk, bergsbruk och andra näringar till landets förkovran.
 
Handel sågs nu som en möjlighet att lyfta landet ur en ekonomisk vågdal. Sverige kunde exportera egna råvaror som järn och trä, men även manufakturvaror som spik, yxor, bössor och lyktor. Man började också sälja varor som importerats från andra länder, t.ex. kompasser, kikare och andra vetenskapliga instrument. Särskilt lockande var möjligheten att delta i den växande handeln på fjärran Östern. Stora förhoppningar knöts till det Ostindiska kompaniet.
 
Från Göteborg ställde ostindiefararna kursen mot Cadiz i Spanien, där det mesta av den medförda lasten såldes mot betalning i silverpiastrar. Dessa kunde sedan, i Kanton och Macao, omsättas i begärliga varor som te, kryddor, porslin, siden och andra exotiska produkter. I denna handel hade superkargören en avgörande betydelse. Han ansvarade för att de kinesiska varorna fanns i faktoriet när skeppen anlände, och han skötte också affärerna.
 
Fullastade återvände skeppen efter drygt ett år till Sverige och Göteborg, men kunde inte gå ända in i "Stora Hamnen" (i dag kallad Stora Hamnkanalen). De ankrade i stället upp ute vid Klippan, varefter lasten togs över på hemförarbåtar som roddes in till kompaniets stora magasinsbyggnad vid Norra Hamngatan (nu Göteborgs Stadsmuseum). Där anordnades sedan välbesökta internationella auktioner i en lokal som nu åter finns att se, återställd i dåtida skick.
 
Kompaniets verksamhet kom att bli utomordentligt lönsam. Fram till 1813, då kompaniet upplöstes efter konkurs, genomfördes sammanlagt 132 resor, varav 124 till Kanton. Vinsten på investerat kapital kunde i vissa fall uppgå till 50 procent och härigenom skapades stora förmögenheter, i regel på ganska få händer. Även de kvarliggande superkargörerna fick del av den ekonomiska framgången. När William Chalmers återvände till Göteborg 1793 var han en mycket förmögen man.

Med brittisk bakgrund

William Chalmers föddes i Göteborg 1748. Hans far, med samma namn, hade utvandrat från Skottland 1722 och senare antagits som"Handlande Borgare". Modern, Inga Orre, var född i Sverige. William, liksom hans två yngre bröder Charles och James, fick en god skolutbildning, både i Sverige och i England.
 
Göteborg hade redan från grundandet 1621 varit en internationellt präglad stad. Inkallade holländare hade stått för stadsplanering, och tyskar, engelsmän och skottar hade tidigt etablerat sig i staden, mest som handelsmän och hantverkare. Av de tolv ledamöterna av stadens råd år 1624 var två skottar. Den tyska församlingens mäktiga Christinae kyrka dominerade stadsbilden. År 1747 tillkom S:t Andrew's Church som sörjde för de brittiska invandrarnas andliga behov.
 
Från mitten av 1700-talet etablerade sig ännu fler invandrare från Skottland i Göteborg. Flera av dessa skulle med tiden göra betydande insatser i sitt nya hemland, och många av dem står inskrivna i svensk industrihistoria.
 
William Chalmers far var en av de tidiga skotska invandrarna, liksom Colin Campbell, en av initiativtagarna till Ostindiska kompaniet och dess förste superkargör. En annan framgångsrik skotte var George Carnegie som grundade ett handelsföretag för export av järn- och trävaror och import av spannmål och stenkol. Sedan han återvänt till Skottland övertogs företaget först av Thomas Erskine som var brittisk konsul i Göteborg, och senare av sonen David Carnegie Sr. En kusin till honom, David Carnegie Jr, byggde ut det sockerbruk och porterbryggeri som tidigare grundats vid Klippan. Sockerbruket var en tid Göteborgs största industriföretag.
 
Bröderna Robert och James Dickson kom till Göteborg i början av 1800-talet för att driva handel med järn och trä. De kom senare att ex-ploatera stora orörda skogsområden i norra Sverige och skapade sig en ansenlig förmögenhet. James två söner, James Jr och Oscar, fortsatte den framgångsrika verksamheten och kom också att bli kända som donatorer till flera olika vetenskapliga och kulturella ändamål i Göteborg.
 
William Gibson startade repslageri, spinneri och väveri i Göteborg 1797. Tillsammans med sin landsman Alexander Keiller flyttade han senare rörelsen till Jonsered, där det fanns vattenkraft. Här anlades snart också en mekanisk verkstad, Jonsereds fabriker, som sedan stannade i familjen Gibsons ägo i flera generationer. Alexander Keiller lämnade däremot företaget och startade en egen mekanisk verkstad i Göteborg vid södra älvstranden. Här tillverkades bl.a. textilmaskiner och utrustning för gasverk. Keillers verkstad växte och flyttade över älven till norra stranden, där man utvidgade verksamheten med fartygsbyggen. Under namnet Götaverken skulle företaget med tiden utvecklas till Sveriges största skeppsvarv.
 
Många av de engelska och skotska invandrarna i Göteborg etablerade tidigt nära sociala kontakter med varandra. Redan 1769 grundades den ännu existerande Royal Bachelors' Club, stiftad av Thomas Erskine och William Chalmers, då endast 21 år gammal. Han invaldes också tidigt som ledamot av Kongl. Wetenskaps- och Witterhets-Samhället i Göte-borg, akademien som 1768 hade fått kunglig sanktion av Gustav III.
 
Det var alltså en internationellt välbevandrad och socialt mycket väletablerad ung man som 1783 gav sig ut på en lång resa till Kina, och som tio år senare återvände till Göteborg.

En gentleman i Göteborg

Mycket var sig likt i Göteborg vid William Chalmers återkomst. Med sina nära 13 000 invånare var staden liksom i dag Sveriges andra i storlek, att jämföra med Stockholms då mer än 75 000.
 
En stor begivenhet under Chalmers bortovaro hade varit Gustav III:s besök 1787. Konungen invigde då den långa vattenledning av genomborrade trästockar som anlagts från Kallebäcks källa ända fram till Domkyrkan (där tappstället ännu finns kvar). Järnvågen, en viktig institution i handelsstaden, hade flyttats från nuvarande Brunnsparken till en ny och större plats västerut, som därför kom att kallas Järntorget.
 
Niclas Sahlgren, direktör i Ostindiska kompaniet och en av Sveriges rikaste män, hade donerat medel till ett nytt sjukhus i staden.
 
Själv kunde William Chalmers nu leva en gentlemans behagliga liv. Det hus han 1795 köpte åt sig på Södra Hamngatan, mitt emot Ostindiska kompaniets stora byggnad, brann visserligen ned 1802, men på samma tomt lät han uppföra ett stenhus, ritat av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Huset stod färdigt fem år senare och är än i dag en av stadens mest kända byggnader från tidigt 1800-tal.
 
När Ostindiska kompaniet vid 1700-talets slut började drabbas av stora motgångar sökte William Chalmers på alla sätt rädda företaget. För dessa insatser utnämndes han 1801 av konungen till kommendör av Vasaorden och fick hederstitlarna kommerseråd och kansliråd.

Testamentet

Som högt betrodd ledamot av Frimurareorden i Göteborg var William Chalmers nära vän med en av ordens högste, Pehr Dubb, amiralitetsmedikus och därtill styresman för det nya Sahlgrenska sjukhuset. En tilltagande ohälsa på våren 1811 ledde Chalmers att tala med sin ordensbroder om ett testamente. Utan egen familj att sörja för hade han full frihet att testamentera sin förmögenhet till ändamål som han själv kunde bestämma. Ett sådant skulle vara att bilda en industriskola, eller "slöjdskola", i Göteborg.
 
Ordet slöjd hade vid denna tid en annan betydelse än det har i dag. Det användes vanligen för att beteckna sådan industriell tillverkning som förekom vid manufakturerna, de inrättningar för i huvudsak hantverksmässig produktion som tillkommit med statligt stöd. Under resor i England efter hemkomsten från Kina hade William Chalmers sett industriell verksamhet i full gång, och han förutsåg en liknande utveckling också i Sverige. Dr. Dubb fann idén med en slöjdskola vara förträfflig, men nämnde också Sahlgrenska sjukhusets stora behov av stöd…
 
Så kom det sig att det testamente som tillkom och undertecknades den 11 juni 1811 föreskrev att lika delar av William Chalmers förmögenhet skulle tillfalla den tilltänkta slöjdskolan och Sahlgrenska sjukhuset, men först sedan hans båda bröder avlidit. Fram till dess skulle de åtnjuta avkastningen av kapitalet. Ett större belopp skulle dessförinnan utbetalas till Institutet för Döfstumma i Stockholm, vartill kom att vissa mindre penningbelopp och personliga gåvor också skulle utgå till hans husfolk.
 
Den blivande industriskolan skulle inrättas och förvaltas av Frimurareorden och dess Barnhusdirektion. Denna bedrev sedan tidigare en omfattande verksamhet i Göteborg för omhändertagande av föräldralösa barn.
 
Tre veckor efter att han undertecknat sitt testamente avled William Chalmers, den 3 juli 1811. Elva år senare, när tvister med Ostindiska kompaniets konkursbo klarats ut, inrättade Barnhusdirektionen en skola för föräldralösa barn bekostad av medel ur den Chalmersska donationen. Utöver texten "Industrie-Skole för fattige barn som lärt läsa och skrifwa" fanns i testamentet inga instruktioner om skolans inriktning. Detta skulle snart visa sig leda till stridigheter inom Barnhusdirektionen. Här fanns nämligen de som med direkt stöd av testamentets formulering ville beakta fattiga barns behov, medan andra - bland dem Pehr Dubb - såg möjligheten att i stället satsa på en kvalificerad industriskola.

En tolkningsfråga

Den person som här till sist tog saken i egna händer var just Pehr Dubb. Han vände sig till den kände kemisten Jöns Jacob Berzelius i Stockholm och bad denne föreslå en lämplig person att bli föreståndare för skolan. Så kom det sig att industrimannen Carl Palmstedt (1785-1870), god vän till Berzelius, ställde sig till förfogande. Han var själv kemist och sedan 1820 brukspatron på Gripsholms Fabriker, Sveriges då största företag i den kemisk-tekniska branschen. Med sin stora auktoritet hade Pehr Dubb inga svårigheter att övertyga Barnhusdirektionen om det lämpliga i detta val. Därmed var Chalmersska Slöjdskolans inriktning i princip avgjord.

Förebilder utomlands

Carl Palmstedt var, när han tillträdde tjänsten som föreståndare för slöjdskolan, väl orienterad om de ingenjörsutbildningar som då fanns i Europa. År 1825 hade han vid en resa hunnit studera olika tekniska skolor på kontinenten, bl.a. i Prag och Wien.
De första ansatserna till en organiserad ingenjörsutbildning i Europa kom inom bergshanteringen i Tyskland. Redan 1702 fanns i Freiberg en skola för gruvbrytning och metallhantering, som 1765 fick namnet Bergakademie. Andra sådana tillkom i Clausthal (1775), Madrid (1777) och S:t Petersburg (1780). I Sverige grundades Falu Bergsskola 1819.
 
I Frankrike kan högre ingenjörsutbildning sägas ha börjat med École nationale des Ponts et Chaussées (1747) och École des Mines (1783). Den mycket kända École Polytechnique, grundad 1794, dvs under revolutionsåren, inrättades för att vara en teoretiskt avancerad förskola till de rena ingenjörsutbildningarna. Lärare var bl.a. flera berömda matematiker, och många av de första årgångarnas elever blev också själva matematiker av världsklass. Den statliga franska ingenjörsutbildningen fick inte bara en starkt teoretisk prägel utan också en militär sådan, vilket faktiskt än i dag till en del utmärker École Polytechnique.
Från slute
t av 1700-talet började revolutionens idéer att spridas ut över stora delar av Europa i Napoleons fotspår. De franska ingenjörsskolorna var ofta förebilder för nya polytekniska anstalter, särskilt i Tyskland. I Berlin bildades en Bauakademie 1799, föregångare till den tekniska högskolan där. Andra polytekniska skolor inrättades senare i Karlsruhe (1825), München (1827), Dresden (1828), Stuttgart (1829), Hannover (1831) och Darmstadt (1836). I Ryssland inrättades tekniska skolor i Moskva (1825) och i S:t Petersburg (1831).
 
Brittisk ingenjörsutbildning gick till på helt annat sätt. Där gick man den långa vägen, helt enkelt genom att börja som lärling - apprentice - hos en verksam ingenjör. Förklaringen kan delvis sökas i de tidiga, enorma framgångarna för brittisk industri. England hade också haft en revolution - den industriella - och aktörerna där var inga högutbildade ingenjörer. Män som Richard Arkwright, James Hargreaves och Samuel Crompton (uppfinnare av spinnmaskiner) och Thomas Newcomen (ångmaskinspionjär) hade visat att folk utan teoretisk utbildning kunde utveckla ny teknik som till slut omvandlade hela samhället. De fick efterföljare, sådana som Thomas Telford (kanal- och vägbyggare), George och Robert Stephenson (järnvägspionjärer) och Henry Maudslay (konstruktör av verktygsmaskiner), alla utan någon egentlig skolutbildning. Men de skaffade England ett världsrykte som industrination.
 
För England var det viktigt att söka behålla sitt försprång. Det var ända till 1825 straffbart för engelska tekniker att ta anställning utomlands, och export av engelska spinnmaskiner var förbjuden ända in på 1840-talet. När nu England så noga vaktade på sitt eget industriella övertag, fanns det bara ett att göra för länderna på kontinenten: att själva börja utveckla ny teknik och ny ingenjörsutbildning. Därför kom man i Sverige att influeras mer från Frankrike och Tyskland än från det ledande industrilandet England.
 
De tyska ingenjörsskolorna var, liksom sina tidiga franska förebilder, helt skilda från universiteten och kom att kallas Technische Hochschulen. Tankar hade funnits på att vidga de tyska universitetens program till att också inrymma högre ingenjörsutbildning, men detta stupade i regel på kompakt motstånd från dessa traditionstyngda läroanstalter med rötter i medeltiden.
 
Sverige och Danmark fick alltså sina idéer från kontinenten. Med traditioner från Christopher Polhem och hans "Laboratorium Mechanicum" grundades Kongl. Teknologiska Institutet i Stockholm 1827, femtio år senare omvandlat till Kungl. Tekniska Högskolan.
 
I Köpenhamn invigdes Den Polytekniske Læreanstalt den 5 november 1829. Samma dag startade Chalmersska Slöjdskolan i Göteborg!
 
Under en tidsrymd av mindre än 30 år tillkom ett stort antal högre tekniska utbildningsanstalter i Europa. Industriskolan i Göteborg låg alltså rätt i tiden.

Göteborg år 1829

Den sociala skiktningen var markerad i staden Göteborg och dess förorter Haga, Majorna och Stampen. De många goda åren, först med Ostindiska kompaniet och sedan med transitohandeln under Napoleons kontinentalblockad, hade skapat stora förmögenheter på ett fåtal händer - men här fanns också registrerade fattighjon, personer med skriftligt tillstånd att tigga.
 
Vid tillfälliga högkonjunkturer, när försörjningsmöjligheterna varit goda, hade många sökt sig in till staden. Under vintrarna saknades dock ofta arbetstillfällen, och då började nöden att breda ut sig. Behovet av sociala insatser var tidvis mycket stort, och en av de främsta i kampen mot fattigdomen i Göteborg var Pehr Dubb. Ändå var det, som nämnts, faktiskt han som kom att driva inriktningen av den blivande slöjdskolan bort från den tidigare inrättade fattigskolan till att bli en teknisk utbildningsanstalt - en ingenjörsskola.
 
Den 5 november 1829 invigdes den Chalmersska Slöjdskolan med ett tal av Pehr Dubb, framfört av en kollega då doktorn själv var opasslig:
 
"Frimurare Barnhus-Directionen anser denna dagen för en af
de gladaste och mest tillfredsställande, då den för en wördad
Allmänhet, sina Medborgare Götheborgs Inwånare, får frams
tälla
framgången af sine omsorger och bemödanden, att motswara det
förtroende Cancellie-Rådet och Commendeuren af Kon
gl. Wasa-
Orden William Chalmers åt Barnhus-Directionen uppdra
git ..."

Barnhusdirektionen hade för skolans räkning inköpt ett hus i "sjätte kvarteret" vid Lilla Bommen med adress Norra Larmgatan 4. Platsen, som gränsade mot Vallgraven, kallades Hultmans holme efter den tidigare ägaren av huset, snickarmästaren Niklas Hultman, ålderman i snickare-ämbetet. Vid den stora ombyggnaden i Östra Norstaden 1971 revs huset. Inga rester finns kvar av Chalmersska Slöjdskolans första lokaler.
 
Vilka blev då elever vid den nya skolan? I den matrikel som upprättades från första dagen kan man följa rekryteringen under de första åren. Där framgår att de allra flesta kom från relativt välbärgade hem i Göteborg. Flera var därtill söner till ledamöter av Frimurareorden. Här hade man alltså klart frångått testamentets bestämmelser om "fattige barn". Under Carl Palmstedts ledning skulle Chalmersska Slöjdskolan komma att utvecklas till en regelrätt ingenjörsskola med vetenskapliga ambitioner.

På väg mot teknisk högskola

Efter Pehr Dubbs död 1834 försökte Barnhusdirektionen återställa slöjdskolan till att bli en arbetsskola för fattiga barn, men detta kom aldrig att genomföras.
 
Skolans ekonomi blev emellertid snart ett problem. Trots att riksdagen redan 1835 beviljat skolan statsbidrag, vägrade Barnhusdirektionen först att ta emot detta. Det resulterade året därpå i att statsmakten beslöt att inrätta en ny styrelse, och 1838 stadsfäste Carl XIV Johan slöjdskolans första stadgar. Här bestämdes bl.a. att undervisningen skulle vara helt avgiftsfri.
 
Palmstedt stannade kvar som föreståndare till 1852, då han efterträddes av Eduard von Schoultz (1815-81). Denne hade själv studerat vid slöjdskolan och tagit examen 1841. I samband med detta skifte inrättades också en förberedande ettårig utbildning. Avsikten var att öka elevunderlaget genom att erbjuda förberedande studier för elever utan tillräckliga förkunskaper. Från 1878 gjordes denna lägre avdelning tvåårig. Uppdelningen i "Chalmers lägre" och "Chalmers högre" kom att bestå ända fram till 1937, då Chalmers lägre ombildades till Tekniska gymnasiet i Göteborg. Samma år fick Chalmers högre avdelning status som teknisk högskola.
 
En intressant nära parallell till Chalmersska Slöjdskolan är den skola som 1796 inrättades i Glasgow i Skottland - också den enligt föreskrifter i ett testamente. John Andersson, professor vid universitetet i Glasgow, hade testamenterat sin förmögenhet till etableringen av ett college av delvis nytt slag, där man skulle ägna sig åt "useful learning". John Andersons Institution heter nu University of Strathclyde och är en av Storbritanniens ledande ingenjörshögskolor. På senare år har ett omfattande samarbete med Chalmers utvecklats, som omfattar studentutbyte, gemensamma forskningsprojekt och erfarenhetsutbyte mellan de två högskolornas administrativa ledningar.

 

Industrilandet Sverige 

Göta kanal

Tanken på en kanal tvärs över Sverige, via Vänern och Vättern, hade väckts redan på 1600-talet, och sedan åter förts fram på 1700-talet av bl.a. Christopher Polhem. Genom Trollhätte kanal gjordes Göta Älv år 1800 segelbar ända in i Vänern, och därmed öppnades en första förbindelse mellan Vänern och Göteborg. Efter hemkomsten från Kina hade William Chalmers engagerat sig i slussbyggena vid Trollhättan.
 
För att samla den svenska nationen efter förlusten av Finland i kriget 1808-09, väckte amiralen Baltzar von Platen åter liv i idén om en kanal hela vägen från Östersjön till Västerhavet, ett sätt att "inom Sveriges gräns erövra Finland åter".
 
Symboliken i det stora kanalbygget, som kom att pågå 1810-32, var tydlig. Arbetet utfördes till stor del av utkommenderad militär: gevären hade bytts mot spadar. Även om kanalen också avsågs få en militär betydelse, var dess syfte främst att gynna svensk industri och handel. Man har ibland talat om Göta kanal som Sveriges första - och längsta - tekniska högskola. Här kom mängder av unga män i nära kontakt med byggnadsteknik och systematisk arbetsorganisation.
 
Men också för svensk verkstadsteknik kom kanalbygget att få en stor betydelse. I Motala hade en mekanisk verkstad med gjuteri inrättats för att tillverka bl.a. slussportar för kanalen. Som föreståndare anställdes en skotsk verkstadstekniker, Daniel Fraser. Motala Verkstad kom snart att utvecklas till den största och mest betydande i landet. Även om kanalen själv inte fick den stora betydelse man hoppats på, blev Motala Verkstad en viktig utbildningsanstalt för blivande verkstadsmekaniker. Bland alla dem som här fick lära sig den nya "engelska maskintekniken" fanns flera som sedan kom att starta egna mekaniska verkstäder.
 
Elever som utexaminerades från Chalmersska Slöjdskolan redan under dess första tid kunde från början se fram emot en god framtid.

Viktiga reformer

På 1860-talet inträffade slag i slag ett antal händelser som starkt drev på industrialiseringen av Sverige. Järnvägsbyggandet tog fart. Ståndsriksdagen avskaffades liksom skråväsendet. Affärsbanker började inrättas och aktiebolagslagen tillkom, vilket underlättade bildandet av företag.
 
"Skandinaviska Kredit-Aktiebolaget i Götheborg" (namnet ändrades senare till Skandinaviska Banken) grundades 1864 i det f.d. Chalmersska huset vid Södra Hamngatan. Det hade från 1839 tillhört David Carnegie Jr, men 1862 sålts till konsul Johan Oscar Ekman, en av initiativtagarna till den nya banken. Huset ägs i dag av Skandinaviska Enskilda Banken, och William Chalmers egen bostadsvåning har pietetsfullt restaurerats i ursprungligt skick.
 
De första svenska järnvägarna anlades i Bergslagen, för frakt av malm och träkol till järnverken och för transport av det framställda järnet ut på marknaden. En mycket stor statlig satsning inleddes senare med Västra Stambanan mellan Stockholm och Göteborg. Dess första delsträcka, mellan Göteborg och Jonsered, stod färdig 1856.
 
På allt fler ställen uppstod nu nya arbetsuppgifter för unga ingenjörer. Femtio år efter genombrottet i England hade den industriella revolutionen nått Sverige.
Nytt hus och nytt namn
 
Chalmersska Slöjdskolans elevantal växte snabbt från början av 1850-talet, och det gamla huset vid Lilla Bommen blev snart för litet. År 1869 flyttades verksamheten till en stor nybyggnad vid Storgatan, ritad av stadsarkitekten Victor von Gegerfelt som också var lärare vid skolan. Tvärgatan intill heter sedan dess Chalmersgatan. Byggnaden kom senare att bli känd som "Gamla Chalmers".
 
Vid slutet av 1920-talet påbörjades i etapper en tredje flyttning, söderut till Gibraltarområdet i Landalabergen, där Chalmers i dag har sitt huvudsäte. Gamla Chalmers lokaler övertogs efterhand av Tekniska gymnasiet, sedermera Polhemsgymnasiet. I dag används Gamla Chalmers byggnader av Valands konsthögskola vid Göteborgs universitet.
 
Polarforskaren Adolf Nordenskjöld var på 1870-talet lärare i mineralogi vid Teknologiska Institutet i Stockholm. Han var under en tid även riksdagsman, och föreslog 1872 att en ny högre utbildningsanstalt skulle inrättas i Stockholm med tre avdelningar, varav en teknisk. Motionen väckte en intensiv debatt för och emot, men 1876 beslöt riksdagen att omvandla Teknologiska Institutet till en teknisk högskola.
 
Vid denna tid var även föreståndaren för Chalmersska Slöjdskolan, Eduard von Schoultz, ledamot av riksdagens andra kammare. Ett förslag om att också Chalmersska Slöjdskolan skulle ombildas till teknisk högskola blev dock inte antaget, även om utbildningen i allt väsentligt motsvarade den vid Teknologiska Institutet. Chalmers skulle få vänta i över 60 år.
 
Sedan Eduard von Schoultz avlidit 1881 utnämndes fysikern August Wijkander (1849-1913) till föreståndare. Med sin gedigna vetenskapliga bakgrund (han var docent i astronomi, fysik och meteorologi) kom han att bli en stark talesman för den vetenskapsbaserade inriktningen hos skolan.
 
Det ursprungliga namnet, Chalmersska Slöjdskolan, kändes nu allt mer otidsenligt. För att tydligt markera detta ändrades namnet 1882 till Chalmers tekniska läroanstalt.
 
 
 

Tid för massutbildning

 
Konturerna av dagens Sverige började avteckna sig redan under de tio åren 1873-83. Då grundades en rad industriföretag, av vilka flera i dag lever vidare under nya namn: Atlas Diesel 1873 (nu Atlas Copco), L.M.Ericsson 1876 (Ericsson), Asea 1883 (ABB) och Separator 1883 (Tetra Laval).
 
Efter en viss dämpning under 1880-talet satte utvecklingen åter fart, och bland framgångsrika nya företag kring sekelskiftet fanns De Lavals Ångturbin 1893 (ABB Stal), AGA 1904 och SKF 1907. Samtidigt utvecklades en viktig infrastruktur, först järnvägsnät och senare telegraf-, telefon- och elkraftnät. Överallt fanns arbetsuppgifter för ingenjörer, och kraven på utbildningen ökade i samma takt som tekniken blev allt mer vetenskapsbaserad.
 
Under August Wijkanders tid som föreståndare och rektor för Chalmers tillkom en materialprovningsanstalt (senare sammanförd med Statens provningsanstalt, numera belägen i Borås). Vidare inrättades en fackavdelning för skeppsbyggnad och en för elektroteknik, samt även undervisning i bokföring. Ingenjörer började allt oftare få administrativa uppgifter i de nya storföretagen.
 
Elevantalet vid Chalmers steg under åren 1882-1901 från 112 till 417. Den lägre avdelningen byggdes 1901 ut från två- till treårig. I nya stadgar som antogs 1903 preciseras lärosanstaltens uppgifter: den skall meddela både elementär och vetenskaplig undervisning (lägre respektive högre avdelningen), och den skall "befordra för de industriella yrkena betydelsefull forskning". Detta sista tillägg markerar något nytt. Ordet forskning hade aldrig nämnts i tidigare stadgar. Det skulle dock dröja länge innan någon sådan fick en omfattning av betydelse.
 
Förebilder till denna utveckling fanns inte bara i Europa utan även i USA, där flera ingenjörsskolor med benämningen "Institute of Technology" ledde utvecklingen. I samband med en större omorganisation av läroanstalten efter rektor Wijkanders bortgång ändrades namnet 1914 till Chalmers tekniska institut.

"Chalmersfrågan"

Sedan Teknologiska Institutet i Stockholm 1876 hade omvandlats till Kungl. Tekniska Högskolan framställdes under en längre tid olika förslag om att också Chalmers skulle få formell högskolestatus. Ett problem, som kom att fördröja behandlingen, var vad som då skulle hända med Chalmers lägre avdelning. När ärendet långt senare togs upp i riksdagen kom det att bli känt som "Chalmersfrågan".
 
Vid Chalmers 100-årsjubileum 1929 antydde statsminister Arvid Lindman att sakkunniga "inom den närmaste tiden" skulle tillkallas för att "ingående pröva frågan om institutets framtida ställning". Det skulle dock dröja fyra år innan en kunglig kommitté blev tillsatt för att slutgiltigt utreda saken. Den 4 juni 1937 beslöt riksdagen formellt att den högre avdelningen från den 1 juli 1937 skulle ha namnet Chalmers Tekniska Högskola, medan den lägre avdelningen skulle ombildas till Tekniska Gymnasiet i Göteborg.
 
Det hela var alltså så grundligt behandlat och väl förberett att omvandlingen, när den väl var beslutad, kunde genomföras på mindre än fyra veckor.
 
Fram till 1961 fanns därefter i Sverige två tekniska högskolor: KTH i Stockholm och Chalmers i Göteborg. En tredje teknisk högskola grundades detta år i Lund, för att senare följas av andra i Linköping och Luleå. Härtill kom civilingenjörsutbildning senare även att införas vid universiteten i Uppsala och Umeå.
 
Omfattande reformer inom grundskola och gymnasieskola hade lagt grunden för denna massutbildning. Svensk industri, intakt efter två världskrig, ropade efter ständigt fler ingenjörer. Alla kurvor pekade uppåt.
 

Den stora expansionen

Den första byggnaden på Gibraltarområdet, laboratoriet för fysik och kemi, hade invigts 1926. All övrig undervisning och forskning bedrevs tills vidare på Gamla Chalmers. Efter högskolebildningen 1937 ökade elevantalet i början långsamt, men efter andra världskrigets slut allt snabbare, för att kulminera vid slutet av 1960-talet.
 
Ett omfattande nybyggnadsprogram kom att genomföras på Gibraltarområdet under 25-årsperioden 1943-68. Rektorer under denna period var Gustav Hössjer (1943-58) och Lennart Rönnmark (1958-66, professor i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation). Under denna tid tillkom alltså en stor del av de många byggnaderna på Chalmers-området.
 

Två kriser

I december 1963 föreslog en statlig utredning att Göteborgs universitet och Chalmers skulle föras samman i en "förvaltningsorganisatorisk gemenskap", dvs att Chalmers skulle upphöra att vara en självständig högskola. Detta förslag ledde till en ovanligt kraftig motreaktion från Chalmers. Kollegienämndens samtliga ledamöter (rektor Lennart Rönnmark, prorektor Nils Gralén och åtta sektionsdekaner) meddelade att de i sådant fall skulle komma att lämna sina uppdrag. Även universitetets rektor Hjalmar Frisk var kritisk mot utredningens förslag.
Aktionen väckte stort uppseende i media - och någon proposition om en sammanslagning av Chalmers och universitetet kom aldrig.
 
Ett nytt försök i samma riktning gjordes tio år senare då en ny statlig utredning, kallad U68, återigen föreslog att Chalmers skulle upphöra som självständig högskola. Motiveringen var att det i Göteborg bara "fanns plats" för en enda högskola. Den skulle bildas genom att inlemma Lärarhögskolan, Journalisthögskolan, Socialhögskolan och Chalmers i Göteborgs universitet.
 
Chalmers rektor hette nu Nils Gralén, och han uppdrog åt prorektor Sven Olving att tillsammans med olika medarbetare utarbeta ett yttrande från Chalmers. Även denna gång lyckades Chalmers avvärja hotet mot sin självständighet. U68:s förslag togs tillbaka. Svenska och internationella erfarenheter talade starkt mot det framlagda förslaget att bilda en sådan mastodonthögskola.
 
Studentkåren stod i dessa båda kriser enad med högskolans ledning. Enigheten mellan dem bidrog säkerligen till att Chalmers gick stärkt ur kriserna. Chalmers hade redan 1968 som första högskola i Sverige erbjudit studentkåren säte och stämma i flera styrande organ.
 
På samma sätt har Chalmersska Ingenjörsföreningen, en sammanslutning av alla f.d. chalmerister, alltid aktivt engagerat sig i högskolans fortsatta utveckling.
 
 

Tekniska forskningsrådet

För stormakternas krigsansträngningar under andra världskriget blev grundläggande teknisk forskning av avgörande betydelse. Ny teknik drevs fram genom stora satsningar på en rad områden: radar, datorer, jetmotorer, raketer, kärnenergi, nya syntetiska material (nylon och andra polymerer) och ny produktionsteknik, bl.a. för fartygsbyggen (Libertyskeppen). Detta ledde också i Sverige till en statlig satsning på forskning genom inrättandet av Tekniska forskningsrådet (TFR) 1942, senare följt av Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) och andra organ. Den tekniska forskning som stöddes av TFR utfördes till största delen vid KTH och Chalmers.
 
För att även stödja mer tillämpad forskning och utveckling ersattes TFR 1968 av Styrelsen för teknisk utveckling (STU), som 1991 i sin tur ersattes av Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK). I samband härmed inrättades också ett nytt organ för att stödja mer grundläggande teknisk forskning: det Teknikvetenskapliga forskningsrådet (liksom det tidigare betecknat TFR).
 
I dag finansieras en betydande del av Chalmers forskning med anslag från NUTEK och det nya TFR. Olika EU-projekt svarar också för en växande andel av forskningen. Härtill kommer många forskningsprojekt i direkt samarbete med svenska industriföretag.
 
 

Forskarutbildningen tar fart

Redan 1865 hade ett förslag framförts att man vid Teknologiska Institutet i Stockholm skulle få anordna offentliga disputationer i likhet med universitetens doktorsdisputationer. Starka invändningar mot förslaget kom bland annat just från universiteten. Det skulle dröja över 50 år innan förslaget återuppväcktes vid KTH.
 
Ett tvivel som ständigt återkom var att undervisningen vid KTH inte var akademiskt vetenskaplig och att en civilingenjör inte skulle kunna prestera en godtagbar doktorsavhandling. Även inifrån KTH kom kritik mot tanken på offentliga disputationer. En civilingenjör skulle inte behöva utsätta sig för en sådan utfrågning, det vore att betrakta som en misstroendeförklaring.
 
I KTH:s nya byggnader, som togs i bruk 1916, förekom emellertid från början en betydande teknisk forskningsverksamhet, och med tiden kom allt starkare krav på införandet av en teknologie doktorsgrad. Denna inrättades till sist av riksdagen 1927.
 
Chalmers fick 1940 rätten att utdela teknologie doktorsgraden enligt samma stadga som införts för KTH. Den första disputationen ägde rum 1942, och sedan dess har Chalmers promoverat 1350 teknologie doktorer och även ett mindre antal filosofie och ekonomie doktorer. Antalet disputationer har ökat mycket kraftigt under senare år. År 1997 översteg antalet nya chalmersdoktorer för första gången 100, och var därmed större än antalet Chalmersingenjörer som årligen utexaminerades i början på 1930-talet.
 
Med den ökande forskningen vid de tekniska högskolorna följde ett växande behov av forskarutbildad personal. För att möta detta infördes teknologie licentiatexamen 1942 som en påbyggnad på civilingenjörs-examen. Chalmers examinerade sin första teknologie licentiat 1945. Forskning och forskarutbildning blev nu en växande del av Chalmers verksamhet.
 
Även om licentiatexamen blev ett attraktivt mål för många civilingenjörer, kom relativt få att sedan fortsätta mot disputation för doktorsgraden. För att effektivisera forskarutbildningen vid högskolorna genomfördes därför en reform i början av 1970-talet. Licentiatexamen avskaffades och i stället för doktorsgraden infördes en doktorsexamen, där kraven på avhandlingens omfång var lägre än tidigare. Regelrätta forskarutbildningskurser infördes, och varje doktorand tilldelades en handledare. Forskargrupper bildades vid allt fler institutioner, och forskarseminarier blev en viktig del i utbildningen. En licentiatexamen, av delvis ny form, återinfördes 1982.
 
De tekniska högskolornas doktorsexamen öppnar vägar till flera olika verksamheter. Man kan finna arbete som forskare eller forskningsledare inom industrin eller vid något forskningsinstitut, men man kan också finna en fortsättning vid högskolan, som lärare och forskare. Till skillnad mot förr gäller i dag, som en självklarhet, att alla lärare på Chalmers också är forskare och att alla forskare också är lärare.
 
 

Blickfång

Kopparbunken

En stor byggnad helt klädd i kopparplåt står i den övre södra delen av Chalmersområdet. Den uppfördes 1954 som laboratorium för elektrisk anläggningsteknik. Flera olika högspänningsgeneratorer och utrustning för kortslutningsprov användes här för forskning inom elkrafttekniken. Kopparinklädningen gör att elektriska urladdningar i laboratoriet inte orsakar elektromagnetiska störningar i omgivningen. Hela byggnaden är en "Faradays bur".

A

Den långa byggnaden i nord-sydlig riktning som ligger mitt på området hette tidigare Statens Skeppsprovningsanstalt. Den togs i bruk 1940 som en statlig institution, helt fristående från Chalmers. I den 260 meter långa skeppsprovningsrännan studeras fartygs egenskaper vid släpförsök. I ett senare tillkommet laboratorium studeras effekten av kavitation på fartygspropellrar. Sedan 1997 ägs anstalten av Chalmers. Idag under namnet SSPA Sweden AB.

Gibraltar Herrgård

Strax öster om Kopparbunken ligger en äldre träbyggnad, ett av de få bevarade landerierna i Göteborg. Byggnaden stod tidigare längre norrut vid Gibraltargatan, där den användes av staden för olika sociala ändamål. Då den hotades av rivning beslöt Chalmers 1973 att förvärva den och flytta den till Chalmersområdet. Detta kunde ske genom att byggnaden i två delar fraktades på trailer till den nuvarande platsen. Gibraltar Herrgård, som inretts i sin ursprungliga stil från 1840-talet, har fått stor användning, dels för mottagningar, dels som kurslokal i Chalmers interna personalutbildning.

Teknikparken

I nära anslutning till högskolans egna byggnader uppfördes under åren 1985-87 lokaler för stiftelsen Chalmers Teknikpark, med Göteborgs kommun, Västsvenska handelskammaren och Chalmers tekniska högskola som stiftare. Här har ett antal Göteborgsföretag inrättat filialer till sina forsknings- och utvecklingsavdelningar. Den direkta närheten till Chalmers underlättar deras samarbete med olika institutioner.
 
Teknikparken har 1997 utökats med en tillbyggnad. Härmed har nu totalt nära 300 personer, de flesta civilingenjörer eller doktorer, kommit att beredas tillfälle att arbeta i en forskningsintensiv miljö.
 
En ny expansion planeras och beräknas vara klar till år 2000.

Chalmers Lindholmen

Sedan slutet på 1970-talet byggs inte längre några fartyg på Lindholmen; varvet är nedlagt. I stället reser sig här ett antal moderna byggnader med lokaler för utbildning och begynnande forskning. Ingenjörs- och sjöbefälsskolan vid Chalmers etablerades här 1993 efter att tidigare ha haft sin verksamhet på södra sidan av älven, på Kvarnberget. Verksamheten har bytt namn och heter nu Chalmers Lindholmen och är sedan 1 juli 1999 ett dotterbolag Chalmers tekniska högskola.
 
Här bedrivs nu en treårig utbildning av högskoleingenjörer. Varje år antas ca 300 studerande till elektro-, maskin-, kemi-, bygg- och data-ingenjörsutbildningar. Härtill kommer en treårig sjöingenjörsutbildning och en sammanhållen sjökaptensutbildning vid sidan av kortare skeppar- och maskinistutbildningar. Verksamheten på Chalmers Lindholmen är nu så omfattande att lika många examina årligen avläggs där som på Gibraltarområdet.
 
Den stora satsningen på 3-årsutbildningen har visat sig lyckosam. Personer med grundläggande och operativa tekniska kunskaper är mycket efterfrågade inom svensk industri.

Onsala rymdobservatorium

Vid andra världskrigets slut fanns i Norge ett antal radarstationer som satts upp och använts av den tyska krigsmakten. Några sådana inköptes då av Olof Rydbeck, professor i radioteknik vid Chalmers, som lät frakta dem till Råö på Onsala. Där riktade han antennerna mot stjärnhimlen, och kunde då fånga upp elektromagnetiska signaler från avlägsna himlakroppar. Så började den radioastronomiska forskning som gjort Onsala Space Observatory känt bland radioastronomer i hela världen.
 
Med ökande forskningsanslag kunde Olof Rydbeck snart bygga ett betydligt större och effektivare radioteleskop ute på Råö, när de gamla radarantennerna gjort sitt. Ett tredje generationens radioteleskop, omgivet av ett sfäriskt skyddshölje - en radom - byggdes 1976. Med detta kan man bl.a. mäta den hastighet med vilken avståndet mellan Sverige och Nordamerika hela tiden ändras. Det rör sig om några centimeter per år. Råöobservatoriet är i dag en nationell forskningsresurs, inlemmad i ett globalt samarbete.
 

Stiftelsehögskolan

Den 1 juli 1994 är ett viktigt datum i Chalmers historia. Då övergick driften av Chalmers tekniska högskola från staten via en nybildad stiftelse till Chalmers tekniska högskola AB. Efter 57 år som statlig högskola stod Chalmers åter på egna ben. Förändringen hade på några håll först mötts med skepsis, men den kunde genomföras under god uppslutning från anställda och studerande.
 
De nya stadgar som ersatte den tidigare förordningen gav Chalmers större handlingsfrihet, större möjligheter att pröva nya vägar, givetvis med oförändrat höga krav på utbildning och forskning.
 
I det avtal som upprättats mellan svenska staten och Chalmers tekniska högskola AB om utbildnings- och forskningsuppdrag för perioden 1977-1999 framhålls i ett särskilt stycke att
 
"Högskolebolaget bör sträva efter att främja rekryteringen från grupper med svag studietradition och i regioner där personer i mindre utsträckning går vidare till högre utbildning."
 
Texten leder här tankarna till William Chalmers testamente med dess formulering "fattige barn som lärt läsa och skrifwa". Den slöjdskola som startade 1829 hade ju inte strävat att rekrytera sina elever just bland fattiga barn. Kanske vi kan se formuleringen i det nya avtalet som ett uttryck för en vilja att långt i efterhand gottgöra detta avsteg från William Chalmers uttryckta önskan.
 
Reformen har lett till ett allt mer ökande intresse för vår högskola, både från inträdessökande och från det svenska näringslivet. Chalmers kan se framtiden an med stor tillförsikt. Alltjämt gäller vår grundares valspråk: Avancez!

---

Denna text är ett utdrag ur den tillbakablick på Chalmers historia som författades av professor emeritus Jan Hult år 1998 i samband med 250-årsjubiléet av William Chalmers födelse. 

Publicerad: må 06 dec 2010. Ändrad: ti 05 apr 2016