Bilsveriges mäktigaste kvinna - Helena Bergström Pilo

​Hon är Bilsveriges mäktigaste kvinna och chef för 900 personer på Volvo. Hon är otålig och vill ständigt vidare. Pionjären Helena Bergström Pilo är civilingenjören som nått toppen.
I min Volvo 945 finns en fiffig mekanism som låser fast baksätets ryggstöd så att det inte åker framåt vid en kollision. Ett svart plastreglage som man skjuter bakåt för att öppna låset och fälla ner ryggstödet. När man fäller upp det igen syns en röd liten varningsknapp om mekanismen inte gått i lås.
När Helena Bergström Pilo svänger upp framför Volvo Cars Visitor Center noterar hon min röda Volvo från 1993 och ler nöjt. Låset i ryggstödet var hen­nes första konstruktionsuppgift som ny­anställd. Mekanismen var ett led i Volvos säkerhetstänkande.
– Jag blir jättestolt varje gång jag ser konstruktionen. Då var det helt unikt med ett baksäte i en femdörrarsbil med trepunktsbälte på mittplatsen. Glädjen i att ha konstruerat en egen grej går aldrig ur.
Hon ler åt minnet och åt att hon fortfa­rande känner samma entusiasm över sitt arbete och företaget som hon varit troget i 27 år. En sann volvoit.
– Det finns så många möjligheter och olika uppdrag på företaget... och dessut­om... älskar jag bilar, säger hon och till­ lägger.
– Alltså inte gamla bilar, utan nya bilar!
Sveriges mest inflytelserika
När tidningen Ny Teknik i somras för första gången utsåg ”Sveriges mest inflytelserika och inspirerande kvinnliga civilingenjör” tog Helena Bergström Pilo förstaplatsen. Hon är chef för det som kallas Vagnsut­veckling och står bakom bland andra XC 70 och Volvos senaste flaggskepp XC 90. Hon påverkar inte bara de 900 personer som arbetar under henne, utan också Vol­vos framtid och förmåga att lyckas.
Helena Bergström Pilo är uppvuxen i det lilla samhället Rösered, i bergen nordost om Göteborg. Hon är nummer tre i
en syskonskara om fyra, mamman var lärare och pappan tandläkare.
Efter tre år i byskolan i Rösered bus­ sades hon och de övriga barnen till den nybyggda och mycket större Hammar­kullsskolan, i en förort som redan då var omskriven för sociala problem och kultur­ krockar. Men det som skilde Hammarkul­ len från det idylliska Rösered var mest den yttre miljön i stadsdelen. Skolan beskriver Helena Bergström Pilo som ”jättebra, bra kamrater och bra stämning”.
– Det var en väldig mix av olika kulturer, både olika svenska och utländska kulturer. Vi fick möjligheten och förmånen att ha kamrater från Finland, Ungern, Tjeckoslovakien, Polen, Latinamerika.
Hon hade många intressen: red, spe­lade tennis och fotboll. Helst var hon med sina kompisar. Intressena växlade. Hon var redan då ombytlig, ville prova allt men tröttnade när hon tyckte att hon hade lärt sig det mesta, eller inte kunde komma längre på grund av att hon inte hade fallenhet.
Det där har hängt i hela hennes liv, och hon återkommer till det flera gånger.
– Jag sätter nivån och när jag är färdig, då går jag vidare.
Hon beskriver en trygg och fri barndom, där den fasta tiden för att gå hem och äta middag var helig. Då skingrades gänget.
Helena Bergström Pilo hade lätt för sig. Och tänkte bli läkare.
– Jag trodde att om man hade bra betyg, så skulle man bli det.
Skolgången fortsatte på halvprivata Sig­rid Rudebecks gymnasium där hon läste naturvetenskaplig linje. En för alla göte­borgare välkänd pluggskola. Helena Berg­ ström Pilo gillade den.
– Jag har aldrig haft några bekymmer med att plugga eller lära mig det man skulle. Jag tyckte inte att det var ett val att komma tillbaka nästa dag och säga: Jag orkade inte.
Varför tror du att du tänkte så?
Hon funderar ett ögonblick. Lutar sig tillbaka i skinnfåtöljen i det stora kontors­ landskap på informationsavdelningen där vi sitter.
– Jag är målinriktad och hade mitt eget mål att komma vidare. Konsekvensen av det var att jag måste leverera.
Gänget hon umgicks med betraktade skolan som viktig och man pratade inte ens om att inte plugga. På den obligatoriska revyn, som eleverna i årskurs två har ansvar för på skolan, satte Helena Berg­ström Pilo och fyra kamrater upp ett dans­nummer.
Hennes beskrivning av gymnasietiden låter glad och oskyldig, i en tid när de flesta hade sina första fyllor.
Drack och rökte du?
Hon tittar storögt och skakar på hu­vudet.
– Nej, nej! Vi hade så himla roligt ändå.
Läste dubbla poäng
Under de här åren började tankarna på att bli läkare blekna. Helena Bergström Pilo började fundera över vad livet som läkare skulle innebära, vad hon skulle göra på dagarna, vilka uppgifter hon skulle stäl­las inför.
Hon älskade fysik och matte. Hennes omgivning förstod att något annat än läkare skulle passa henne bättre. En god vän till föräldrarna var professor på Chalmers. Han lät henne komma och praktisera i två veckor.
– Jag fick lära mig allt om laser. Det var så intressant. Oj, vad spännande!
Hon förstod att hon ville bli ingenjör.
– Jag valde det som var bredast, teknisk fysik. Jag ville inte bestämma inriktning redan från början.
Att det var en av de svåraste linjerna visste hon inte då. Hon beskriver hur hon sista året på Chalmers ville ut i industrin och jobba och därför lade till kurser som industriell organisation, ekonomi och kvantfysik för att ”skapa bredden”. Hon ville inte vara kvar på skolan, kände sig färdig med Chalmers och högskolelivet, berättar hon och lämnar ämnet.
 Men dagen efter intervjun skickar hon ett mejl, där hon vill ta upp tråden igen. Hon säger att hon på en fråga jag ställt, om hon hade lätt för sig i skolan, hade svarat:
”Ja, i grundskolan och gymnasiet.”
Jag tittar i mina anteckningar och ser att svaret hade följts av lång tystnad. Det hon funderade över, men inte nämnde, var den delen av Chalmerstiden som hon i mejlet nu kallar ”blandad”. När jag ringer henne, säger hon:
– Jag hade haft det så fantastiskt enkelt för mig i skolan dittills. Men på Chalmers fick jag läsa kurser som var teoretiskt kom­plexa och svåra att begripa. Jag kunde inte känna energin, fick ingen riktig förklaring till vad kurserna skulle vara bra till.
För första gången hade hon problem med att fullt satsa på sina studier. Hon led av den ovana situationen att inte lika lätt hänga med och att missa tentor.
– Samtidigt hade jag roligt med kompisarna, kören, kalasen och inte minst cor­tégen.
Efter 1,5 år hoppade hon av för att fundera på vad hon skulle göra i sitt liv.
Tiden ägnade hon åt att arbeta som lä­rarvikarie på sin gamla skola i Hammar­kullen. Det gick oftast bra, hon kunde an­ vända frasen ”jag har själv gått här” för att komma närmare eleverna. Men erfarenheten gjorde det tydligt för henne att hon inte ville jobba vidare som lärare.
Hon prövade tanken på en hel rad yrken, allt från geolog och arkeolog till jägmäs­tare. Men det blev ingenjör och teknisk fysik­ igen. Nu var hon laddad.
– Jag läste en del dubbla poäng. Fokuse­rade på studierna och gick från att ha tagit 25 poäng när jag skulle tagit 40, till att ta 67 poäng. Och jag hade dessutom roligt.
Ombytligheten ett verktyg för karriären
Det var dags för karriär och Volvo. Hon började som trainee 1988, fick jobba på flera olika avdelningar- design, provning, konstruktion, utland. Hon förstod vad Volvo var. Byggde nätverk, jobbade vida­re, blev fast. Någon annan arbetsgivare har aldrig fått chansen att anställa henne.
– Jag har valt Volvo Cars och Volvo Cars har valt mig, säger hon och skrattar.
Hennes ombytlighet har varit ett verk­tyg för karriären genom att hon alltid va­rit noga med att säga ifrån när hon ”känt sig klar” med en uppgift. Och innan hon tröttnat helt.
– För om jag skulle tröttna så skulle det inte vara bra, vare sig för mig eller före­taget. Känslan växer fram långsamt, den är sällan akut. Men när jag tycker att jag gjort det jag kan, så kan någon annan bära verksamheten bättre framåt än jag.
Många känner igen känslan, inte lika många vågar tala om den. Men för Helena Bergström Pilo är öppenhet ett mantra.
– Jag tycker att det är viktigt att vara tyd­lig med det jag vill. Att vara explicit. För ingen kan se mina önskningar och dröm­mar. Dem måste man berätta om.
Hennes metod har alltid tagits väl upp av cheferna, och den har fört henne till positionen som vagnsutvecklingschef med medarbetare i Göteborg, Gent och Shang­hai under sig. Och hon uppmuntrar dem att vara öppna, genom att fråga dem vad de vill göra.
Hennes karriär är ovanlig. Volvo har fortfarande bara ett fåtal höga kvinnliga chefer. Ett förhållande hon försöker änd­ra, åtminstone på utvecklingssidan, och på gruppchefs­ och mellanchefsnivå står andelen kvinnor i relation till det totala antalet.
– Däremot tunnas det ut när det kom­ mer högre upp, säger Helena Bergström Pilo och påpekar att ”vi som chefer har ansvar att förändra det”.
Ett av verktygen är just att uppmuntra unga ingenjörer både kvinnor och män att prata om sina önskningar och dröm­mar, menar hon.
Priset kan inspirera kvinnor
Ett nytt pris för landets mest inspirerande och inflytelserika kvinnliga ingenjör tyder på att hela ingenjörssverige har mycket kvar att kämpa för på jämställdhetsfron­ten. Ett motsvarande pris för manliga ingenjörer är svårt att tänka sig. Men Helena Bergström Pilo ser inget problem med ett pris för kvinnor.
– Det är jätteroligt för mig som person att få uppmärksamhet för det jag åstad­kommit. Också för att priset uppmärksammar att det finns kvinnliga ingenjörer med fantastiskt spännande och roliga jobb. Det kan också vara inspirerande för andra ingenjörer med ett sådant pris.
Som chef för vagnsutvecklingen ansva­rar Helena Bergström Pilo för det man en­kelt uttryckt ”ser på bilen” ­ kaross, sidor, tak, dörrar, rutor, interiör, belysning och så vidare. För tillfället handlar det om ett tiotal nya modeller i Volvos pågående ar­ bete med att byta hela modellprogrammet.
Hon pratar lyriskt om arbetet. Om komplexiteten, teknologin, innovatio­nerna.
– Allt som krävs, alla kompetenser. Det har fascinerat mig hela tiden, att vara en del av bilutvecklingen.
När hennes nuvarande tjänstebil, en XC 70, ska bytas ut blir det en XC 90. Vol­vos klättring uppåt till premiumsegmentet, vilket gjort en XC 90 så dyr att människor med vanliga inkomster knappt kan köpa den, tycker hon inte är något problem.
– Jag ser det inte så. Min arbetsglädje ligger i att utveckla det vi gör i det seg­ment vi arbetar.
Min 945:a kallar hon ”en fantastisk bil”. Men hon vill inte vara med på en bild med den och sin egen låsanordning i tidningen, säger att hon jobbar ”med nya bilar nu”.
Däremot ser hon en möjlighet för mig och min Volvo.
– Du har en stor potential att uppgra­dera dig!
 
 
Fakta: Helena Bergström Pilo
Född 1963
Sedan 2011 vagnsutvecklingschef på Volvo Cars.
Började på Volvo 1988, hade första chefsjobbet 1994.
Gift sedan 2001.
Bor i Ingared, söder om Alingsås.
Gillar att flyga ballong, segla, åka skidor, fotografera. Har tidigare sjungit i kör.
Rankad av tidningen Ny Teknik till Sveriges mest inflytelserika och inspirerande kvinnliga civilingenjör.
 
 
Text: Lars Schmidt
Foto: Anna-Lena Lundqvist
 
Ur Chalmers Magasin Nr 3.2015
 

Publicerad: to 22 okt 2015. Ändrad: ti 27 okt 2015