Fesljummet. Varje morgon sätter jag fingret under kallvattenkranen och väntar. Det tar bara någon minut, sedan har det friska kaffevattnet runnit genom rören ända upp till mig. Ändå händer det jag att blir irriterad på detta, det största ”vattenproblem” jag har.
– I-landsproblem, säger Thomas Pettersson och skrattar.
I Sverige tar vi vattnet för givet. ”Det finns vatten i kranen”, som min pappa brukade säga när jag som liten bad om något festligare att släcka törsten med. Det sitter i varje svensks ryggmärg. I Norden, Tyskland, Holland och några länder till gäller samma sak, medan till exempel de flesta amerikaner köper vatten på flaska. Kranvattnet i USA är visserligen drickbart, men smakar bedrövligt.
Och sen har vi resten av världen. Över en miljard människor saknar fortfarande rent dricksvatten och 4 000 barn under fem års ålder dör varje dag på grund av det. För att påskynda utvecklingen röstade FN fram en resolution om vatten och sanitet som en mänsklig rättighet för två år sedan. Sverige lade ner sin röst.
– Jag tycker att det är för dåligt och fegt. Vatten ska vara en mänsklig rättighet överallt. Som jag brukar säga till mina studenter: vi klarar oss utan tv, datorer och el, ja till och med utan mat i flera veckor. Men vatten behöver vi efter en eller två dagar.
Sverige fick förstås kritik och rättade så småningom till sitt misstag i FN. Men fadäsen kanske ändå säger en del om vårt, faktiskt ganska speciella, förhållande till vatten? När det gäller medvetenhet och engagemang kring vattenproblematik ligger Sverige och Europa långt efter många u-länder.
– I Sverige är det i princip bara vi på Chalmers som forskar kring driftvatten säkerhet, säger Thomas Pettersson.
Ingen riskanalys
Som specialist på området är han en av få i Sverige, vilket inte är så konstigt. Det finns inga statliga forskningsmedel att söka – det lilla som tilldelas kommer i regel från kommuner som finansierar det via sina VA-avgifter.
– Problemet är att inget departement äger vattenfrågan i Sverige. Den ligger under miljö- social- och landsbygdsdepartemetet. Ingen har ansvar fullt ut, men vi har så fint råvatten att det funkar ändå.
Ibland gör det inte det. Förra våren, i två oberoende händelser, insjuknade närmare 50 000 människor i kräkningar och diarréer i Östersund och Skellefteå. Plötsligt var den elaka lilla parasiten cryptosporidium på svenskarnas läppar.
– När folk insjuknade visste vi direkt vad det handlade om, säger Thomas Pettersson.
Avloppsvatten måste ha svämmat över i dricksvattentäckten i ganska stora mängder. Frågan var bara hur?
– I en fastighet hade toalettens ledningar kopplats till en dagvattenledning. Och så rann det ut i Storsjön och 70 meter ner där dricksvattnet sugs in.
Eftersom något liknande aldrig hänt hade vattenverket i Östersund, liksom många andra svenska, en svag rening. Och någon riskanalys hade aldrig gjorts.
– Hade man gjort det, som både vi forskare och WHO förespråkar, så hade det aldrig hänt. Det var verkligen en väckarklocka. Sedan dess har många svenska vattenverk installerat reningssystem med UV-ljus som dödar smittoämnen.
Det är förstås bra, men om vi ska undvika liknande eller andra typer av incidenter i framtiden (vilket till exempel klimatför ändringar och mer regn kan medföra) är det hög tid att lyfta vattenfrågorna högre på den politiska agendan, menar Thomas Pettersson.
– Det kanske inte är rimligt med ett vattendepartement, men något departement borde ha ett totalansvar över hela kedjan – från vattentäkt till konsument.
Vattendepartement är annars vanligt på många håll i världen där dricksvatten inte är en självklarhet, till exempel i Sydafrika där Thomas Petterssons arbetat med riskanalys inom EU-projektet Techneau.
– Man har anammat det här med riskhantering på ett sätt som vi inte är i närheten av i Sverige. Målet är att varje kommun ska certifieras med en water safety plan. Jag skulle tro att 70 procent har en certifiering.
Politisk vilja saknas
I Sydafrika står vattenfrågan högt på den politiska agendan. Forskningen mår därefter. Bredden är stor, mycket större än i Europa, och spetsforskningen ligger inom vissa områden i framkant. Till skillnad från i Sverige kan forskarna söka öronmärkta statliga medel via Water Research Commission. Och det är klart att forskningen behövs, framför allt för att Sydafrika på många håll är ett fattigt land.
Just hur människor i fattiga länder drabbas av bristen på vatten engagerar Thomas Pettersson. Ofta gör det honom arg. För det finns ingen anledning till att människor ska dö på grund av att de inte har tillgång till rent vatten.
– Det är inget svårt, det är bara viljan som fattas. Har man råd att satsa så många miljarder som de fattigaste fattiga länderna gör på vapen och militär och på diktatorers palats så är det klart man kan borra brunnar.
Tio liter rent vatten per person och dygn är vad som krävs. En kran i varje by. Ungefär som av man gjorde i Göteborg för tvåhundra år sedan, då första trärörsledningen från Kallebäcks källa drogs in till Kungsportsplatsen och senare till Domkyrkan där alla kunde hämta rent vatten. Kranen finns fortfarande kvar. Men spännerna är borta.
Istället hämtar vi runt 200 liter vatten per person och dygn direkt ur hundratusentals kranar. Det kostar en tia kubiken. Berätta det för människorna i de byar i den indiska delstaten Kerala som upplevde det som att de blev bestulna på sitt vatten. Inte för att någon annan behövde det för sin överlevnad, utan för att The Coca Cola Company skulle göra läsk. Företaget köpte mark och borrade – med myndigheternas och lagens stöd – så djupa brunnar att grundvattennivån sjönk och dränerade flera byar på vatten. Varje liter läsk kräver tre liter vatten.
– Jag blev riktigt förbannad när jag läste om det första gången. Det rör sig om avarten av privata intressen, där man inte tar något som helst ansvar. Man roffar åt sig av det mest oumbärliga som finns, rent vatten, och skor sig på bekostnad av fattiga svaga människor. Det finns inget fog för att det skulle vara okej.
Privatisering inte alltid problem
Privata intressen behöver dock inte per automatik vara till nackdel, menar Thomas Pettersson.
– Det finns förstås risker med det, men det kan också vara räddningen. I länder där det är erbarmligt dåligt, där barn dör, är det klart att det är en fördel att det kommer in hög kompetens som ser till att alla får rent vatten. Men det måste såklart noggrant regleras. Vatten får aldrig vara en fri marknad, utan medborgarens behov måste stå i första rummet.
Med reservation för att han inte besökt genomkorrumperade länder och diktaturer har han inte på nära håll bevittnat att privatisering orsakat några större problem – varken i Namibia, Sydafrika eller i det forna Östeuropa där framför allt franska och tyska företag investerat och driver vattenförsörjningen.
– På ett möte inom Techneau hade en vi diskussion om privat kontra statligt/kommunalt, och hur vi ser på framtiden. Jag minns att projektkoordinatorn hoppades på att vi framöver skulle ha mindre konfrontation, att vi skulle slippa diskussioner kring att det ena är bättre än det andra. Och den åsikten har jag viss sympati för. Jag tror att balansen mellan stat och marknad är oerhörd viktig, säger Thomas Pettersson.
Text: Lars Nicklasson
Foto: Anna-Lena Lundqvist
Fakta:
Thomas Pettersson leder projektet DRICKS, ett samarbete mellan Chalmers, Göteborgs universitet och främst kommunerna i GR-regionen men även kommuner i övriga landet.
Läs mer: DRICKS - från råvatten till tappkran