Sidansvarig Publicerad: fr 24 apr 2015.

Politiker, bestäm er!

När Christian Azar talar klimat lystrar politiker, både i Sverige och utomlands. Men han aktar sig för att blanda ihop fakta och värderingar. Hur klimatproblemen ska lösas måste politikerna själva ta ansvar för.

​Som klimatforskare har Christian Azar ett tydligt uppdrag. Inte bara att förstå och beskriva världen – utan också i någon mån att förändra den. Ambitionen är dels hans egen, men finns också inbyggd i namnet på den befattning på Chalmers han har sedan drygt tio år: Professor i bärkraftig energi- och materialomsättning.
 
Skulle han strikt begränsa sig till att studera det som redan är bärkraftigt hade det räckt med en halvtidstjänst. Avsikten är förstås att hans forskning även ska undersöka hur vägen till en hållbarare världsordning kan se ut. Detta gör honom knappast unik bland forskare. Men få har i lika hög grad haft tillträde till beslutsfattarna. Därför blir man inte särskilt förvånad när Christian Azar, i förbigående, nämner att han nyligen var och diskuterade klimatpolitik med USA:s energiminister, nobelpristagaren i fysik, Steven Chu.
 
Vilka råd ger man en sådan makthavare?
– Jag berättade om hur vi i Sverige med hjälp av koldioxidskatten lyckats minska våra utsläpp, samtidigt som BNP vuxit kraftigt. Sådana exempel är viktiga för ledande politiker i omvärlden att känna till. Förhoppningsvis kan det inspirera.
 
Miljön kräver riktade insatser
Samtalet handlade även om smarta sätt att stödja lovande nya tekniker:
– En skatt på koldioxid är inte tillräckligt för att driva fram solceller, bättre batterier, vätgaslagring, koldioxidinfångning – eller ny kärnkraft om man skulle vilja det. Då krävs riktade insatser. Fast Steven Chu vet ju redan allt detta. Han har gett stöd till solcellsbranschen och sedan fått hård kritik när företag gått omkull.
 
Behovet att stödja specifika tekniker gäller förstås inte enbart USA, utan är ett råd som Christian Azar gärna delar ut till makthavare oavsett hemvist. Rådet går dock på tvärs mot uppfattningen hos många ekonomer, nämligen att styrmedel ska vara teknikneutrala.
– Det är ett feltänk. Politiker måste ha modet att välja ut och ge stöd till de tekniker som har utsikter att i framtiden stå på egna ben, exempelvis sol och vind.
 
Inom dessa båda teknikområden har utvecklingen redan kommit en bra bit på väg:
– År 2010 växte den globala elproduktionen från sol och vind ungefär lika snabbt som el från kärnkraft under kärnkraftens storhetstid. Investeringarna ligger nu i storleksordningen 1 000 miljarder kronor per år och i takt med att satsningarna fortsätter blir tekniken billigare.
 
Vid sidan av fysiken och naturvetenskapen har Christian Azar alltid haft ett intresse för hur det politiska beslutsmaskineriet fungerar. Det är ingen slump att hans bok från 2008 fick titeln ”Makten över klimatet”.
– Politik är spännande, det är väldigt roligt att prata med politiker och kunna förmedla grundläggande
fakta. Att få vara en kunskapsbank.
 
Innebär det att du måste hålla inne med din egen uppfattning – för att behålla ställningen som rådgivare?
– Nej, varför skulle jag göra det? Då skulle jag ju inte göra mitt jobb. Men jag brukar inte ta skarp position i frågor som i grunden handlar om politisk strategi för att nå ett visst mål.
 
Även om makthavarna i regel lyssnar på honom så gör de inte nödvändigtvis som han säger. Ett exempel är satsningen på att subventionera etanol som fordonsbränsle, en linje omhuldad av politiker ur de flesta läger. I den frågan har Christian Azar en annan uppfattning eftersom han ser stora ekonomiska och miljömässiga problem med biodrivmedel gjort på spannmål – liksom på raps.
 
Det fick honom att skriva ett eget, särskilt yttrande till Oljekommissionens slutbetänkande, där han förordade en successiv avveckling av subventionerna.
– Vi hade många intressanta diskussioner. Och det finns bra argument mot min hållning. Om man inte stödjer spannmålsetanol kanske det bara används olja istället. Är det bättre? Det tål verkligen att diskuteras.
 
Alla inte alltid ense
Hur reagerar han då som rådgivare när politikerna visserligen lyssnar men sedan väljer att gå i en annan riktning? Surar han? På den frågan följer en fundersam tystnad medan professor Azar kryper upp i tjänsterummets soffa och viker ihop de jeansklädda benen i skräddarställning.
 
– Nej, jag skulle snarare säga att det känns lite skönt. Vilket kanske låter konstigt. Men finns det en bred politisk majoritet för en viss linje vore det bra underligt om en enskild forskare skulle kunna ändra beslutet.
 
Christian Azar medger att kommunikation mellan forskare och politiker inte är helt enkelt.
– Forskare är experter. Håller man på med exempelvis vindkraft eller kärnkraft tenderar man att betrakta omvärlden utifrån sin egen specialitet. Då vill man ha mer stöd till det man själv råkar studera.
 
Men världen är svårare än så, menar Azar. Bra tekniker kan ha negativa konsekvenser på andra plan.
– Det man själv tycker är stort kan vara litet i det globala perspektivet. Och duktiga politiker är ofta bättre än forskare på att väga olika intressen mot varandra. De kan också ha en intuition för vilka vägar som är politiskt framkomliga.
 
Resultatet av politisk kohandel blir sällan den allra bästa eller mest kostnadseffektiva lösningen, men enligt Christian Azar får man vara glad om det näst bästa beslutet blir verklighet – och detta gäller inte minst inom klimatpolitiken.
 
– Ett exempel är EU:s system för handel med utsläppsrätter. När det infördes fick kolkraftverk gratis utsläppsrätter – en gigantisk överföring av resurser till dem som släppte ut mest. Det var knappast attraktivt, men kanske nödvändigt för att få igenom systemet.
 
Hålla isär politik och vetenskap eller inte?
Enligt Azar är inte vetenskapens uppgift att ställa sig ovanför politiken och diktera de bästa lösningarna.
– Vad som är bra och dåligt är värderingsfrågor. Vetenskapens primära roll är att reda ut vad som är sant och vad som är falskt. Att tillhandahålla fakta, så att de politiska besluten blir så bra underbyggda som möjligt. Om en forskare säger att vi måste satsa på elbilar, så är det en åsikt. Det går inte att räkna sig fram till vilka mål man bör ha.
 
Men kan man verkligen hålla isär politik och vetenskap när så mycket står på spel? Att minska klimatutsläppen till nära noll de närmaste 50–100 åren kommer rimligen att få enorm betydelse för våra energisystem, liksom för vår matförsörjning.
 
FN:s klimatforskningspanel IPCC, där Azar varit huvudförfattare, har fått kritik för att ägna sig åt ”politiserad vetenskap” – särskilt av klimatskeptiker. Christian Azar har förståelse för att konstruktionen kan uppfattas som kontroversiell – regeringstjänstemän sitter till exempel med och godkänner rad för rad sammanfattningen för beslutsfattare.
 
– Politiker och myndighetsexperter är inte med och skriver innehållet i de underliggande rapporterna. Men genom att godkänna sammanfattningen och kommentera underlagsrapporten blir det politiska systemet involverat i den vetenskapliga utvärderingen. Någonstans måste ju de här två världarna mötas. IPCC-modellen är inte enkel, men jag tycker att den utgör ett effektivt sätt att sprida kunskap om klimatfrågan in i politiken.
 
I likhet med många andra anser Christian Azar att det är USA som nu har nyckelrollen i det globala klimatspelet.
– Obama och de flesta demokrater har försökt få igenom nationella åtgärder. Men tyvärr har klimatet blivit en symbolfråga i en mycket större politisk kamp mellan demokrater och republikaner om statens roll.
 
Den misstro mot vetenskapen som odlas av klimatskeptiker är enligt Christian Azar av underordnad betydelse. Men argumenten som framförs skänker en skenbar vetenskaplig legitimitet åt oviljan att ta ansvar.
– Men tiden är sanningens bästa vän. I takt med att temperaturen stiger faller många av skeptikernas
argument.
 
Tror vi klarar klimatet
Kan då världen trots allt klara klimatutmaningen? Ja, det tror Christian Azar och ett skäl är det rika energiflödet från solen. Det finns tillräckligt med energi för att alla människor på jorden ska kunna leva ett gott liv materiellt sett, anser han.
 
– Men den teknikomställning som då krävs är gigantisk. För mig är det självklart att vi behöver
utnyttja industrisamhällets, ja, kapitalismens inneboende kraft för att åstadkomma detta. Problemet är dock att samma kraft också skapar en massa nya lockande och energikrävande möjligheter – och föder ”behov” av fler prylar, rymligare bostäder, längre resor. Ständig tillväxt har kommit att prägla vår kultur.
 
För Christian Azar är därför den riktigt djuplodande frågan i klimatdebatten denna: Kommer vi medborgare att vilja rösta fram politiker som successivt gör energin dyrare och är detta möjligt utan att vi också på ett genomgripande sätt omvärderar den materiella konsumtionskulturen?
– Behöver vi alltså förändra ett av de centrala idéelementen i vår civilisation eller går det att ändra teknik och sedan tuffa på ungefär som vanligt? Den frågan har jag inget svar på än. Det återstår att se.
 
TEXT: Björn Forsman FOTO: Anna-Lena Lundqvist
 
Texten är tidigare publicerad i Chalmers Magasin nr 1 2012.

Sidansvarig Publicerad: fr 24 apr 2015.