Nu stämplar den omtyckte pionjären och trotjänaren Lars-Åke Sidenberg ut efter totalt 33 år på Chalmers. Foto: Michael Nystås

Omtyckt pionjär och trotjänare lämnar MC2

Han var den förste som anställdes när MC2 grundades. Nu stämplar den omtyckte pionjären och trotjänaren Lars-Åke Sidenberg ut efter totalt 33 år på Chalmers. "När jag kom hit var nanotekniklabbet bara ett stort tomt golv", säger han.
Lars-Åke Sidenberg kan se tillbaka på ett långt arbetsliv. In på arbetsmarknaden kom han redan den 1 juni 1970. Vi träffade honom för att få veta lite grann om hur det känns att dra sig tillbaka efter så många år.
– Det känns upprymt, men ändå konstigt. Man har haft den här rutinen i så många år, alltså i arbetslivet, i 47 år, säger Lars-Åke.
 
Hans chalmershistoria började på Väg- och vattenbyggnad 1984. Där anställdes Lars-Åke Sidenberg som forskningsingenjör med uppdraget att  underhålla och reparera labbutrustningen.
– Jag jobbade på en institution som hette Vattenförsörjningsteknik som hade ett laboratorium för vattenanalys. Förutom att laga labbutrustning var det även lite konstruktionsverksamhet; bland annat förbättrade jag mätmetoder. Det var då datorerna började komma också ur mätsynpunkt, så man fick börja nosa på det här med programmering och sånt för mätinsamlingssystem, berättar han.

Lars-Åke Sidenberg med kollegernas avskedsgåva; en sprillans ny cykel.
 
Titeln forskningsingenjör och arbetsuppgifterna har följt honom hela vägen.
– Ja, i stort sett är det i princip identiskt på alla tre ställena jag varit på här på Chalmers; service, underhåll och elektronikkonstruktionsverksamhet. Det har bara varit olika typer av utrustning. Man har fått lära sig den utrustning som funnits på respektive plats.
 
Tiden på Väg- och vatten blev ganska kort. Redan 1986 erbjöds Lars-Åke en tjänst på institutionen för fysik. Där blev han kvar tills han anställdes på MC2 årsskiftet 1999-2000.
– Jag hade samma jobb på Fysik – jag underhöll och gjorde service på mätutrustning och processutrustning. Det ingick också en del konstruktionsverksamhet även där; alltså förbättring av utrustning och sånt, lite nybyggnation, berättar Lars-Åke.
 
De senaste 17 åren är det institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap – MC2 – som varit hans fasta punkt och hemvist. Han var den först anställde i den nya toppmoderna forskningsmiljö som byggdes upp runt nanotekniklaboratoriet.
– Huset var inte ens färdigt när jag anställdes. Jag satt nere på ett kontor på Vasa gamla sjukhusområde och planerade systemen, alltså mediaförsörjningen här; ventilation, processkyla och ... vi satt med tjocka pärmar och bläddrade i ritningar och tittade igenom. Efter ett halvår började labbet bli färdigt för inflyttning.
 
Man kan säga att du var med och byggde upp verksamheten?
– Ja, när jag kom hit var labbet bara ett stort tomt golv. Jag har sett hur det monterades innergolv, hur det sattes in processvåtbänkar; en efter en kom, och sen växte hela labbet upp; maskinerna började komma... jag är pionjären!

Lars-Åke Sidenberg har stortrivts på Chalmers och MC2. Därför har han blivit kvar i huset i alla år.
– Det är ett trevligt gäng, bra arbetsuppgifter och relativt stor frihet, och man kan planera arbetena ungefär i den takt man själv hinner med. Är det nånting som är akut lägger man ner det som är av lägre prioritet och tar det som är akut, och så jobbar man med det. Det har varit bra. På det sättet är man en liten egenföretagare i tjänsten nästan, känns det som. Det är väl det som har gjort att man blivit kvar och att åren har gått, säger han.
 
Vad har du tyckt om av dina arbetsuppgifter?
– Det jag har brunnit för mest är nog konstruktionsverksamheten. Att få bygga saker – ett mätsystem eller nånting som sen kommer att användas i verksamheten. Reparationer är också trevliga för det handlar om problemlösning. Man får gnugga geniknölarna lite, börja nysta upp det här nystanet och se hur man kan lösa upp knuten.
 
Under åren har Lars-Åke mött många människor. På institutionen för fysik samverkade han med doktoranderna i en mindre forskningsgrupp som stöttade dem.
– När doktoranderna ville ha en utrustning som skulle fungera på ett visst sätt, byggde jag och ordnade så att det funkade som de ville. Ofta var det mätsystem som de ville ha. Det var väldigt trevligt för jag fick jobba med forskare och doktorander från nästan hela världen. Man fick jättestor inblick i hur det var i deras kultur och hur de levde.
På MC2 har det sett lite annorlunda ut:
– Här är jag inte lika intim med forskarna i och med att vi är en egen stab som gör service och underhåll. Det gör att man inte har den nära kontakten med forskarna; man bara får uppdragen och sen utför man det, lagar det som är trasigt. Sen ser man inte den personen mer. Det är lite skillnad, men å andra sidan har man mer kontakt med kollegorna istället nu, så det jämnar ut sig.
 
Minnena är förstås många efter en så lång karriär. Lars-Åke berättar hur det gick till när han anställdes på Chalmers. Det visar sig vara en ödets nyck och något av en slump.
– Jag jobbade på ett laboratorium som hette IVL (nuvarande Svenska Miljöinstitutet) innan jag kom till Chalmers. IVL var ett miljöforskningsinstitut som också hade ett labb för vattenanalys och luftpartikelanalys. Då visade det sig att de hade lite samarbete med Chalmers. En kollega på IVL bad mig att åka upp till Chalmers och titta på en analysator som det är nåt fel på. Ingen annan ville göra det och då frågade han mig som siste person: Snälla, snälla, de bönade nästan på sina bara knän, du kan väl åka upp till Chalmers? Okej, snäll som man är så åkte jag upp och tittade på det, och maskinen visade sig vara identisk med den vi hade. Då fixade jag till så att den kom igång och sen var det bra. Labbingenjören som var chef på Chalmers tackade ödmjukt.
– Sen gick det nåt år och då lystes det ut en tjänst just på den institutionen och jag tänkte då att jag skulle söka den. Då ringer man och får bestämma en träff och får komma på intervju och blir visad runt. När jag kom in i det där labbet var chefen jag träffat tidigare där – det var en kvinna som hälsade glatt: "Nämen, hej, är du här!?" Professorn blev förvånad och sa: "Jaså, känner ni varandra?" "Ja, han var här och lagade en maskin, den funkar jättebra!"
– När vi hade pratat en stund sa professorn: "Du kan betrakta dig som anställd!" Det har jag aldrig varit med om nån gång. Det var bara för att den här kvinnliga chefen kände mig sen jag varit där tidigare och reparerat. Hade jag inte åkt hit den gången så hade jag kanske inte varit här idag. Det var egentligen bara en slump som gjorde att jag hamnade på ett nytt ställe, berättar Lars-Åke.
 
Finns det nånting som du kommer att sakna nu när du slutar?
– Det är klart. Man kommer att sakna att gå in och meka med grejerna och lösa problem. Men det är som man säger att man blir inte yngre. Nån dag är det vägs ände, men det kommer kännas märkligt. Sen är fritiden också berikad; jag har många intressen och tror inte att jag kommer att få några problem med att fördriva tiden.
 
Lars-Åke Sidenberg är född 1951 och uppvuxen i Utby i norra Göteborg. Han är en riktig urgöteborgare som fyllde 66 år tidigare i år.
– Jag har legat på övertid här, men det går bra så länge man får behålla hälsan, då hänger man med.

Lars-Åke, t h, inspekterar den nya cykeln tillsammans med kollegerna Fredrik Johansson och Johan Persson.
 
Nu vill han ägna sin nyvunna frihet åt familjen och sina andra stora intressen. Lars-Åke är gift och har två vuxna söner. Förra året blev han också farfar till en liten flicka.
– Där har jag att göra! Jag har inte svårt att göra av med fritiden. Fru har jag ju också. Hus och trädgård. Hela kittet. Det är bara jobb, skrattar han.
 
Annars tycker han inte om att planera alltför mycket, utan trivs bäst med att ta dagen som den kommer. Cyklingen är ett stort fritidsintresse och det tänker han hålla fast vid. Av kollegorna på MC2 fick han en tjusig cykel i avtackningspresent.
– Nej, egentligen ska man inte bry sig om att planera. Men om jag visste att jag skulle bli 95 år, så kanske jag kunde börja med att reparera huset, göra i ordning det, och resa lite. Man kan säkert umgås med barnbarnet; det är ju de här traditionella sakerna som många vill göra; jag skiljer mig inte så mycket från mängden. Och naturligtvis ta en långtur på cykeln en dag i veckan! Det har jag lovat alla här och då måste jag ju hålla det! Jag får ta en runda och bara liksom glida förbi här och hälsa på och sen cykla vidare.
 
För övrigt ser han fram mot att kunna unna sig rejäla sovmorgnar framöver:
– Ja, jag gillar sovmorgnar! Eftersom jag sover lite dåligt är det skönt att kunna ligga kvar i sängen. Det är nog många som är avundsjuka på att slippa gå upp! På sommaren är det ju inga problem, men tänk dig på vintern, när det är mörkt, då är det segt!
 
Lars-Åke Sidenberg avtackades med tårta och blommor på MC2 den 30 juni i år. Många kollegor tittade förbi för att önska honom ett varmt lycka till i hans nya tillvaro som pensionär, och tacka för alla goda insatser genom åren. Vi kommer att sakna honom!
 
Text och foto: Michael Nystås

Publicerad: må 07 aug 2017. Ändrad: ti 08 aug 2017